Det är nu det gäller. Det är så lätt att säga att man ska göra ditten och datten, att man ska våga ta språnget, att man inte ska bli stående på ett ben och tveka inför nyheter och utmaningar. Munnen går så himla lätt, men shit vad svårt det är i verkligheten! Jag har hela tiden sedan Vardagsglimtarn tog språnget och flyttade till Italien med två barn, utan att varken hon eller hennes man kunde italienska eller hade någon anknytning just dit - "bara" av lusten att göra något mer av livet, varit djupt imponerad av deras självklara mod. Ännu mer nu, ja så oerhört mycket mer nu! Jag blir ju livrädd och tokfeg och jätteliten och gråtfärdig av att byta jobb. Hallå!! Eventuellt byta jobb Hur stort är det egentligen!?
Jag blir rakt igenom trött på mig själv! Jamen, faktiskt. Jag har inte ens blivit erbjuden jobbet ännu. Jag vet att vi är fyra av "massor" som gått vidare. Jag gjorde så gott jag kunde på intervjun. Jag kunde ju inte göra mer än vara mig själv och svara så ärligt och genomtänkt jag kunde. Jag låtsades inte att allt var underbart med att ta detta språng. Jag "erkände" att det känns läskigt... Fel? Kanske, men jag måste vara jag.
I veckan får jag svar. Ska jag hoppas på 25% chans att få det eller ska jag hoppas på 75% chans att slippa? Alltså slippa vara den som måste ta beslutet... Igen - det är svårt med stora känslor och stora beslut, som en god vän sa för många år sedan. Och igen - som Jonatan säger i Bröderna Lejonhjärta: "Man måste göra saker man egentligen inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort".
I skrivande stund kan jag mycket väl nöja mig med att vara en liten lort...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar