Sen. Efter vaddå?
Jag vill förändra.
Jag vill förändra!
Jag vill förändra!
Jag har arbetat på samma skola i mer än 10 år nu, med uppehåll för barnledighet och ett års utflykt till en skola ute på landet (till skillnad från den stora i staden, som jag nu jobbar på). Jag är hjärtligt trött på rektorerna. Jag är frustrerad och gråtfärdig över den grupp jag ska vägleda under de kommande 3 åren. Inte pga individerna, de är naturligtvis trevliga barn, i början av sina tonår, allesammans, var för sig eller i grupp utan krav på inlärning.
Men eftersom jag har ett mål tre år fram i tiden, att de allesammans ska ha nått åtminstone betyget godkänt i svenska och engelska (som är mina ämnen och alltså mitt ansvar), och att nästan halva gruppen fortfarande inte har nått målen för år 5... Ja, då är tiden knapp och individerna för många för att klara av uppgiften. Att stå i klassrummet med den vetskapen är frustration från första minuten. Och att stå i klassrummet tillsammans med 26 individer där fler än hälften inte besitter förmågan, av olika anledningar, att låta bli bänkgrannen, att koncentrera sig mer än 2 minuter åt gången, att vänta på sin tur, att sitta stilla på stolen, att hålla tyst och åtminstone försöka hänga med i genomgången så att man senare kan ta sig an given uppgift... Ja, de knän som behövs för att klara detta trolleri, de besitter inte undertecknad.
Jag fick en - 1 - lektion förra veckan när allt fungerade. Det försöker jag leva på. Men även om det kommer fler sådana finns frustrationen kvar som besk eftersmak, att det inte räcker till - de kommer inte att nå målen ändå...
Allt detta är en sorts bakgrund till att jag funderar över meningen med livet, eller åtminstone meningen med yrkeslivet... Rektorerna är inte värda utrymmet på skärmen, klassen ger mig ont i magen. Men byt då!! Visst låter det enkelt?
Mina vänner! Det kan sammanfattas i två ord; mina vänner. Punkt liksom. Ett härligare gäng att arbeta med kan inte finnas. Personal som har gått vidare till andra skolor bekräftar det; ”Visst är det bra här men den sammanhållningen som finns i personalen hos er - ja, den kan inte matchas!” Jag vet det ju av egen erfarenhet också eftersom jag provat en skola utanför staden.
Och som om inte det vore nog så är det ju det här med hälsan, med vikten, med att äta rätt och kanske kunna peppa andra i den sits jag tidigare var. Jag skulle verkligen vilja arbeta med det! Jag skulle vilja fördjupa mig och lära mig mer om näringslära, jag skulle vilja ägna mer av livet åt det. Det finns ett behov av det - det räcker att se sig om ute på stan, övervikten blir verkligen inte mindre... men hur gör jag? Jag kanske kan ta över någon valstuga efter helgen, ställa mig där och hoppas att någon kommer förbi som vill lyssna? Eller ska jag stega in på ”nåt hälsoställe” (hur flummigt låter inte det?) och fråga om de behöver mig?
Jag vill föreläsa! Där är nog min allra, allra största dröm!
Men för att kunna göra det måste jag väl vinna något världsmästerskap i något, klättra upp på Mount Everest i bikini eller ha en taskig barndom och bli komiker. Jag kommer inte att kvala in i någon av de grupperna...
Alltså går jag till jobbet imorgon igen. Försöker göra mitt bästa, även om jag vet att det inte räcker till - för egentligen älskar jag ju mitt jobb. Jag går till jobbet - eller också...
Vad ska jag göra? Och framför allt - HUR?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag älskar att läsa dina bloggar med alla dina tankar och ditt funderande. Jag tycker verkligen att du ska fundera på det här med hälsoarbete...jag tror stenhårt på dig. Du vet ju att dina VÄNNER finns kvar ändå
Tack för peppningen, who ever you are...! *nyfiken*
Jadu, ingen lätt sits sånt där. Förstår verkligen din frustration.
Kan vissa dagar känna detsamma eftersom jag inte heller känner att jag kommer någonstans. Jag vill så mkt mer än jag kan där jag är nu. Vet dock inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre.
Det där med föreläsningar och hälsotänkade vore väl verkligen som hand i handske. Du vet ju precis hur man ska äta för att inte gå upp i vikt. Vet vad sötsug vill säga och har erfarenhet av matmissbruk. Frågan var ju bara var det ska kunna ske? Du får väl starta något eget "käka-rätt-ställe" eller helt enkelt klampa in på något befintligt och erbjuda dina tjänster. Du kan ju inte få mer än ett nej!
Sätt upp delmål, kontakta någon som typ Mia Törnblom, why not, fråga henne vart du ska gå, kan inte hon coacha dig. Släng iväg ett mail, enkelt! Svarar hon inte vänd dig till din guru vad han nu heter (minns ej jag ohälsosamma ms*S*) fråga honom, bra kurser, bra arbetsplatser, pressa de som vet, som kan branschen och gå därifrån....?
Good luck! Liver är för kort för att inte testa det man önskar. Lärarlivet kan du gå tillbaka till!
Åh, vad jag hade hoppats att du skulle svara precis så som du gör - genom att ge mig konkreta råd. Jag ska absolut prova, det SKA jag! TACK!
Malin! Oj, i ivern att tacka exilmamman glömde jag skriva svar till dig också! Tack för peppning du med, jag ska verkligen tänka så; "Jag kan inte få mer än nej!"
Skicka en kommentar