Jag har världens bästa man!

I helgen har jag varit på kryssning ihop med 10 andra mer eller mindre hel- och halvgalna kvinnor, mammor. Vi var ett gäng från ett snack på nätet, och vår gemensamma nämnare är viktminskning. Vissa hade jag träffat en gång tidigare men merparten var helt nya - alltså helt nya IRL (”in real life” - på nätet känner vi varandra).

Vi träffades vid båten, delade upp oss i hytterna, bytte om och fixade till oss och sedan åt vi tillsammans. Sedan var det nattklubben med ett rätt känt band på scenen. Jag är ingen ”styrdansmänniska” egentligen eftersom jag är mer än lovligt dålig på det. Men med ålder kommer mod att inte bry sig så numera tycker jag att det är bara roligt istället!

En ålandsfärja är som en stor raggningsklubb, inte snack om annat! Och med min erfarenhet, att ha varit väldigt stor men samtidigt osynlig, är det svårt att inte smickras av uppmärksamheten. Överförfriskade män som tänkt sig en dans där han får stå och hålla i sig i damen /läs: mig/ får tänka om. En mycket användbar replik har visat sig vara följande:

- SSCHKKAaaaa vi danscha? sluddrar ovan nämnde man
- Ja, gärna! svarar jag, ...när du kan stå upp själv!

Det fungerade varje gång!

Nu var inte alla så onyktra så de inte kunde stå upp utan jag dansade med många trevliga, stiliga män som inte verkade störas allt för mycket av mina missade steg som ibland hamnar ovanpå deras fötter. Som jag skrev, jag smickras mycket av att stå så pass i centrum - jämfört med vilken plats jag tidigare hade på liknande tillställningar. Självklart beror det inte bara på mina tappade kilon, det mesta sitter förmodligen i min nyvunna självkänsla. Jag älskar att synas, jag älskar att stå i centrum nu och jag antar att det inte är en slump att jag får höra från olika håll att jag strålar. Jag mår ju så bra!

Nu kanske någon uppmärksam läsare börjar undra varför detta inlägg har en rubrik om min man. Det är inte så konstigt egentligen!

Jag vet var jag har mig själv. Jag vet att jag inte går över gränsen. Dans och skratt är ok. Sedan räcker det. Jag vet att jag hör hemma hos honom och vill inte byta ut honom mot något i världen, samtidigt som jag njuter av den uppmärksamhet jag får. Jag vill inte såra honom. Vi har en historia som gör att det skulle kunna finnas sådana känslor. Igår kväll när vi hade gått och lagt oss frågade jag rakt ut om han inte var det minsta orolig, om det inte stör honom alls. Dels att jag kommer hem och tycker att jag haft så roligt, att jag fått så mycket uppmärksamhet och att jag dessutom bubblar om det. Han är trygg i sig själv, han är trygg i vårt förhållande och jag älskar honom. Följande fick jag till svar:

- Nej, jag oroar mig inte alls och det stör mig inte heller. Du är värd all uppmärksamhet och jag vet ju hur roligt du tycker att det är att dansa! Du är glad när du kommer hem och det gör ju gott för oss två också.

Hur många är gifta med en sådan man? Jag bara undrar... Att han dessutom, medan jag är ute och roar mig på mitt sätt, trivs bäst här hemma med hammare i näven och gipsskivor i travar, med slipmaskiner och betsning av golv. Ja, det är en bonus jag knappt kan greppa! Han är bäst och han är min!!