16 års kärlek

Ikväll är det exakt 16 år sedan maken och jag kom vidare från intensiv tedrickning i gemensamma TV-rummet i studentkorridoren där vi båda bodde. Vidare genom en kväll på ”Krogen-Krogen” i Umeå, ett studenthak som firade någon sorts jubileum. Sista tryckarlåten frågade maken om vi skulle dansa. Jag minns svaret jag gav:
-Ja, det ska vi!
Sen släppte vi liksom inte varandra och har campat ihop sedan dess.

Sexton år. Sexton år! Det är mer än åldern på mina elever! Vad mycket vi har hunnit! Först bodde vi kvar i våra studentrum men redan inom ett år bytte vi dem mot en studentlägenhet istället. I Umeå blev vi kvar under utbildningstiden och där hann vi också både förlova och gifta oss. Inte undra på att den staden skimrar i rosa i min värld!

När studierna var avklarade hade jag ett mål; ”söder om Dalälven”. Makens faster i Östergötland lockade oss så där sökte maken ett par jobb. Tyvärr fick han inget av dem, men däremot dök chansen upp på ett företag i Västerås. Då fick vi ta fram kartboken! Det kanske är galet att flytta till en stad vi innan inte ens visste var den låg, men så fick det bli i alla fall. Vi har aldrig ångrat oss! I själva staden Västerås har vi i och för sig aldrig bott, utan hyrde i början ett hus på landet någon mil utanför. Nära det huset fanns ett stall och där lärde vi känna de första västmanlänningarna. Där lärde vi oss också mer om islandshästen.

Ett par år senare hittade vi vår egen gård och i samma veva hade vi också köpt två egna ”islänningar”. Nu hade vi båda fast jobb, var tryggt gifta sedan några år, ägde gården vi bodde på och livet kändes... klart? Att vi inte hade barn låtsades jag nästan inte om. Varför låta något som inte ”blev” vara viktigt? Jag hade ju allt det andra. Hästarna, gården, fast jobb, ett trist – förlåt - tryggt! - förhållande...

Det har inte varit rakt utstakat alltid, denna väg som kallas förhållande. En period efter några år här på gården med jobb och hästar och renovering men utan barn... var vägen nog inte ens en stig i skogen. Då hade både vi och våra närmaste i stort sett gett upp. Men bara ”i stort sett”. Vi kämpade både maken och jag för att hitta tillbaka. Med stort hjärta, öppna kort och enorm generositet från maken lyckades vi plåstra ihop det sår som varit öppet under nästan en helt år. Vi lärde oss massor om oss själva. Vi lärde oss massor om varandra och framför allt lärde vi oss massor om oss som par.

Och som om inte det vore nog så bestämde sig dottern för att hon väntat klart. Endast 3 månader efter att den stora vändpunkten kommit, flyttade hon in i min mage. Helt oväntat, total överaskning - men OJ så efterlängtad!! Tyvärr blev det inte mycket tid över att njuta av detta stora eftersom jag var så dålig hela tiden. Kräktes ut och in på mina inälvor. Kunde inte äta nästan något. Högt blodtryck redan i v 15. Inlagd då och senare inlagd pga havandeskapsförgiftning. I vecka 28 var vi på det klara med att några normala 40 veckor lång gravidetet skulle det inte bli. Nu handlade det om en svår balansgång. Dottern mådde förstås bäst i min mage, där varje timme spelade roll för hennes utveckling, medan jag blev allt sämre av att ha henne där. Vi stod under noggrann kontroll.

Igen tog det hela en ny vändning. Mitt hjärta sade upp sig! Vi som hela tiden trott att jag skulle föda för tidigt pga havandeskapsförgiftning befann mig nu istället i en ambulans med destination hjärtintensiven i Uppsala. ”Graviditetsrelaterad hjärtsvikt” - en sjukdom som nästan inte finns... Vi kom dit en fredageftermiddag. Planering och provtagning i drygt ett dygn och på söndagmorgon förlöstes jag med kejsarsnitt. En upplevelse jag inte önskar någon annan - men jag ska inte fördjupa mig i det övergrepp själva snittet utvecklades till... Jag väcktes ur narkosen och fick veta att bebisen i min mage var en dotter, drygt 1,5 kg tung och endast 40 cm lång - men efter omständigheterna väldigt pigg, stark och livskraftig! Det blev en lång sommar på sjukhus. Jag fick ligga länge på hjärtintensiven och dottern behövde tid på sig på neonatalen, även om hon hela tiden var pigg och stark.

Från den hösten, år 2000, har inget varit sig likt! Vi kom hem med den dyrbaraste gåva och hon har varit till glädje oavbrutet sedan dess. Maken och jag förundrades över att det var denna period, som småbarnsföräldrar, som ska vara den slitigaste för förhållandet. Vi hade aldrig haft det bättre! Kanske för att dottern var förståndig nog att vänta med att komma tills vi hade hittat fram till stigen och vägen där vi färdas fram i vårt förhållande?

Hela 16 år har gått sedan vi blev ett par. I dagarna är det också 7 år sedan en bestämd och stark liten tös tog plats i min livmoder. Vi hade många år på tumanhand, maken och jag, och vi var verkligen mer än redo att bli tre. Fler blir vi inte, det går inte att riskera mitt hjärta med fler graviditeter, och därför är det extra häftigt att känna att vi är en färdig familj just på talet tre. Och egentligen - allt tack vare en sen kväll på ”Krogen-Krogen”...