Höstlovstorsdag

Mer än halva lovveckan har gått. I och för sig arbetade jag i måndags, så om man räknar det har jag bara varit ledig tre dagar, inklusive idag. Tröttheten sitter fortfarande som ett band runt pannan. Igår hade jag till och med ett rejält (för att vara jag) migränanfall. Jag blir aldrig så att jag kräks och måste ligga helt stilla i ett mörkt rum, men jag får rejäla synrubbningar och mår illa och har ont i huvudet. En av mina hjärtmediciner, seloken, har som ”biverkning” att det hjälper mot migrän, så jag har det absolut inte ofta längre. På något sätt känns det värre då när jag väl får det, för jag är så ovan numera...

Idag har jag suttit ensam inne en lång stund mitt på dagen. Spelat lite dataspel. Läst ett par tidningar. Tittat i luften. Filosoferat. Frågor har kommit och gått. Stora frågor och små. ”Is this it”, liksom... Är det livet som passerar medan jag sitter och tittar på? Ja, inte står det på paus bara för att jag gör det. Hur länge ska jag vara så trött som jag ofta är? Ibland väljer jag att låta bli att lyssna på kroppen och kör på ändå. Det går ett tag. Sedan blir återhämtningssträckan ännu längre. Summan av tid när jag tryckt på paus är densamma.

Jag var ute en stund också. Vintervitt och riktigt bitande kyligt på kinderna. Svårt att hitta handskar som är varma nog. Strosade runt bland våra djur. Först till hästhagen. Gick ett varv för att se över stängslen. Förvånad upptäckte jag att ingen av hästarna följde mig - deras nyfikenhet brukar ta över rätt snart när vi rör oss i hagen. På slutet kom de två yngre fram i alla fall. Jag stod en stund med stort, tungt hästhuvud i famnen och tittade i luften. Man behöver faktiskt inte sitta som en säck potatis i soffan för att ”bara vara”. Det ger bra mycket mer energi att ”bara vara” tillsammans med en häst. Pausknappen är inte lika självklart nedtryckt då.

Sedan vidare in i ladugården där katterna bor. De låg ihopkurade på en varm filt. Kurrar genast när man kommer fram och stryker dem över ryggen. Det går bra att ställa svåra frågor till katter, de tar dem med sig utan att göra något väsen av det.

Sen in till hönshuset där vi har kycklingar igen. De är så fina - inte lätt att vara liten kyckling när vintern kom så plötsligt! Tur att vi har två rejäla värmelampor. Jag glömde ett ögonblick bort att de inte alls är lika tama som katterna, så jag satte mig på huk och skulle börja stryka dem över ryggarna med mitt pekfinger. Oj, vilket kackel det blev! Halvstora kycklingar som yrade runt, runt. De var inte alls övertygade om mysfaktorn i den behandlingen...

Blev stående ute på gårdsplanen en god stund medan mörkret föll. Månen är nästan full ikväll, vinden har äntligen mojnat, eller vänt. Här på gården är det i alla fall vindstilla. Dessa stunder för mig själv under vårt stora vårdträd brukar jag vara rakt igenom lycklig, lite melankolisk, men lycklig. Ikväll kom inte den känslan lika självklart som tidigare. Jag kände lycka också, men mest sorg. Det förvånar och besvärar mig för jag har sannerligen inget att vara sorgsen över och jag förstår inte känslan...

Sen fick det vara slut med djupa, svåra tankar! Jag gick resolut in och plockade fram dammsugaren istället. Det rensar både golv och tankar bra och ger energi!