Försöker sätta mina tankar på pränt

Ju längre tiden går, desto längre blir perioderna när jag känner "Nej, jag vill inte göra det. Jag vill nog inte ha det där jobbet." Det verkar inte klokt, det lät ju som mitt drömjobb. Det var/är mitt drömjobb! Vadan denna tvekan?? Hjärnsläpp? Kanske...

Jag kände av det efter första intervjun, när min omedelbara reaktion när jag kom ut därifrån, var att gå och köpa något att stoppa i munnen. Jag satte ord på det utan att förstå det vid andra intervjun. Jag fick frågan hur jag kunde vara så säker på att inte gå upp i vikt igen. Jag är säker, jag är verkligen bergsäker på det. Men! Jag vill inte ha press på mig från jobbet att jag måste vara smal. Det känns oerhört otäckt att jobbet skulle hänga på hur många kilo jag väger.

Det här är nog svårt att förstå för någon utomstående, för jag förstår det knappt själv. Jag är så säker på min egen styrka, men jag vill ha den för mig - inte för någon annan. Självklart får jag inte sparken av att gå upp några kilo, om ens alls för det går väl inte att sparka folk för att de går upp i vikt? Men det är inte det som är grejen. Grejen är att detta är för nära, för personligt, ännu. Det är allramest där skon klämmer.

Jag har haft ett enormt sug efter att lasta i mig sötsaker och onyttigheter sedan intervjun i söndags. Jag har inte gett efter allt för illa, men jag känner att den här stressen vill jag inte ha. Jag vill inte gå på stan och fundera på om jag kan köpa en chokladbit eller om någon av "kunderna" ser... Jag vill inte att kunderna och de jag i så fall skulle jobba med tittar på mig och funderar på om jag har koll på läget. Jag vill ha det här för mig själv ännu.

Utan att jag förstod varför frågade jag maken i helgen efter en komplimang jag fick av honom, hur i hela friden han kunde tycka att jag var snygg förut. Jag pressade och triggade; han kunde ju verkligen inte ha tyckt det. Alltså ljög han under alla dessa år...! Så gick jag på ett tag. Men han är trygg. Han ljuger inte. Han tyckte verkligen att jag var snygg då också. Jag kan ju inte hjälpa att jag är gift med en man med urusel smak... Nej, skämt åsido - det sitter för honom i min insida - förstås, vill jag tillägga. Han tycker att jag är mer attraktiv nu, mer tilltragande. Inte för att jag gått ner 40 kg utan för att jag trivs så fantastiskt mycket bättre i mig själv. Där sitter "det", enligt honom. Hur som helst, för att återgå till min tanke med den här bloggen - hade det funnits minsta lilla nyans i hans röst att jag "måste" vara smal hade det blivit svårt. Jag har gjort den här resan för min egen skull, hela vägen rakt igenom - och det är jätteviktigt fortfarande, viktigare än jag hade en susning om för ett par veckor sedan.

Det är, som det känns nu, nödvändigt att hålla det för mig själv. Jag är nog inte redo att ha det som jobb - än. Vi får se hur jag tänker imorgon... Kanske får jag besked då? Kanske ändrar jag mig då? Jag vet inte, men ett vet jag - det känns "nej" i mycket längre perioder åt gången vartefter timmarna går.

Det står för något.