Gråten kommer så lätt

Sedan jag blev sjuk för snart 5,5 år sedan tål jag inte stress. Ibland känns det som att det blir värre med tiden. Det känns som att jag blir känsligare och känsligare. Gråten kommer så fort. Jag är inte frisk och det gör mig ledsen.

Maken skulle behöva åka till Tyskland pga jobbet med kort varsel - imorgon redan för att vara exakt. Jag klarar det inte.

Kanske ska vi inte bo på en gård, kanske borde vi bo i lägenhet eller åtminstone en mindre villa i stan istället. Men vi vill ju båda bo så här. Än så länge är de två på hans jobb med samma ansvar men i mars går den andre i pension utan att ersättas. Den här gången är det inte helt lyckat för den andre att åka men han kommer ändå förhoppningsvis att kunna göra det. Men hur blir det i mars, april, framtiden?

Säg att maken skulle åka imorgon. Så här skulle det se ut:
Han skulle eventuellt hinna skjutsa dottern till dagis först. Sedan måste jag ta vid. Jag jobbar till 17.00 och har 45 minuters körväg till dagis. Kan alltså inte hämta henne förrän framåt 18.00. I och för sig kan jag väl gå lite tidigare, det är konferens sista timmen, så säg att jag kan hämta henne 17.00. Hon har varit hemma sjuk nästan en vecka och imorgon ska vara första dagisdagen - ska den behöva vara från 7.30-17.00? Nåväl, när jag kommer hem måste hunden få komma ut. Då har hon suttit i hundgård sen 7.15. Fungerar inte heller... Sen ska hästarna ha mat, och dottern och jag också, ja hund och katter också förresten. Allt detta bör ske inom ca 1 timme från det att vi kommit hem, inklusive hundpromenad med dotter som inte orkar följa med. Ska jag då ta en häst med som hon kan rida på? Häst och kopplad hund, med dotter som inte vill rida - det räcker att tänka tanken... Hemma ensam kan jag ju hur som helst inte lämna henne.

Säg att jag tar mig så långt, så ska jag natta barn, gå med hunden igen (hon löper och kan alltså inte släppas ut ensam ens i 5 minuter), mata hästarna en gång till, mata och natta hos hönsen och så småningom få mig själv i säng också. Fredagmorgon- promenad med hunden, mata hästarna, få iväg både mig själv och dotter till skola och dagis. Och sen samma snurr på kvällen igen.

Ja, maken gör många av de här sakerna i vanliga fall, även om han inte gör det samtidigt eftersom vi ändå är två. När han går med hunden är jag med dottern eller vice versa. Jag vill också kunna göra allt men jag klarar det inte. Det känns som att jag inte kan andas, jag storgråter. Både för att jag inte klarar det och för att jag känner mig värdelös som inte gör det.

Barn och hund i villa i stan kanske jag skulle fixa, men att själv sköta en hel gård för ett dygn, jag kvävs av stress... Stress att jag inte klarar det och stress av skam att jag inte gör det. Ingen självklar avlastning finns, ingen lösning som jag kan se. Vad tänker de på makens jobb egentligen när han säger att han inte kan??? Ikväll känner jag mig verkligen som en värdelös trasa...