Tiden - den här höstens svurne fiende

Ett par av mina vänner har skrivit ”minut-för-minut-dagbok” i sina bloggar för att se stressen, eller ”ickestressen”. Jag funderade också på att göra det, men tror jag avstår. Men tiden är något jag hela tiden går omkring och har som en panikklump av i magen. Jag hinner inte det jag ska, jag hinner aldrig ikapp och hela tiden är det saker jag ska göra... Jag kan inte riktigt ta på varför det känns så, men jag har lärt sedan tidigare att just oförmågan att ta på det som är jobbigt, gör det extra jobbigt. Paradoxalt nog. Jag jobbar som en galning på jobbet. Minst 5 saker igång samtidigt hela tiden, bokstavligen. Planering, rättning, elevkontroll, nytt närvaroprogram via webben, föräldrakontakter, samarbete, kurs i ungdomslitteratur (jag ska alltså läsa böcker, men närdå?) - hela tiden nya saker, stimulerande som jag vill göra men stressen sitter som en klump i magen och en boja runt foten. Det är jobbigt, fysiskt jobbigt, att hela tiden stressa.

Hemma samma sak, vi hinner inte med. Jag är världens mest bortskämda fru - så finns det i skrift - det är med andra ord erkänt nu. Vi försöker så gott det går dela på bördan, men jag har inte hälften av orken och inte heller hälften av kunskapen som maken har. Han sitter aldrig ner, det gör jag. Han är aldrig stilla, det är jag. Han har alltid 100 saker på gång, det har inte jag. Men jag har 1 miljon saker i huvudet, det har inte han. Jag har 100 kontakter jag ska hålla, det har inte han. Jag har 1000 saker att planera och organisera, det har inte han. På ytan ser det ojämt ut; ”...tänk att A är den som gör allt hemma hos er!” Hur många gånger får jag höra det? Jag blir gråtfärdig, faktiskt. Jag har fullt upp, jag sliter så mycket jag kan och orkar, men på ett annat plan.

Vi har ständigt lite för ostädat, ständigt påbörjade renoveringsprojekt som inte blir avslutade, ständigt klädhögar som borde sorteras. Jag kan fortsätta i all oändlighet men det hjälper ju inte. Jag förstår inte hur jag ska få tiden att räcka.

Jag försöker ha relationer som ger energi men är tydligen väldigt duktig på att fastna i sådana som tar energi. Vänner som tar energi borde jag kunna ”göra mig av med” men även det är svårt. Släkt som tar energi vill jag inte göra mig av med. Jag vill finnas där som stöd och hjälp, men inte det räcker heller till. Vänner och släktingar som mår dåligt är det naturligtvis synd om, det är inte jag som är offret. Samtidigt tycker jag synd om mig själv som i dessa lägen inte får uppleva friska relationer . Det är svårt att få ner det i skrift. Jag vill hjälpa, både för dessa personers skull men också, egoistiskt, för min egen skull.

Var tankar jag energi? Bland alla mina vänner som ger energi förstås, från min mamma som jag pratar så bra med, från min dotter som är min glädje och kärlek, och främst och allra mest från min helt fantastiske make. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Kanske man inte behöver förtjäna, kanske jag bara hade en otroligt, osannolik tur som råkade hamna i just den studentkorridor där han bodde. Många faktorer spelade in att jag hamnade ens i den staden där vi studerade, och att jag då också lyckades träffa just den korridoren, ja, det måste ha varit fet tur eller sjungande magi. Det var inte knädarrande kärlek, det var aldrig nervositet och fjärilar i magen, det var liksom ”klart” på en gång. Det gjorde att jag ofta tvivlade i början. Var vi kära? Var det ”bara” en god vän? Jag vet nu efter alla dessa år, att så värst ljusrosa är inte vårt förhållande men den trygghet jag känner med honom, den byter jag inte mot något. Den generositet han visar mig, den finns ingen annan stans. Jag har aldrig blivit knäsvag av honom, men jag älskar honom innerligt och djupt.

Tilllbaka till stressen då... För några veckor sedan tänkte jag att den här hösten såg rätt lugn ut, att vi skulle hinna adventspyssla, slå in paketen till adventskalendern till dottern, fixa och dona och göra fint hemma, helt ”enkelt” hinna vara tillsammans som familj. Sen var det någon som rivstartade och övar att köra det här fordonet som kallas livet i maxfart. Jag ser varken till krockkudde eller ABS-bromsar och undrar ibland hur det ska sluta.

Hjälp!