”Släkten är värst”…

… eller ”man väljer sina vänner men inte sin släkt”.

På lördag ska vi på bröllop. Makens ene kusin gifter sig. Det borde kännas jätteroligt. Det gör det inte.

Makens släkt är ett kapitel för sig. Vi är långt ifrån felfria i min släkt heller, men makens slår alla rekord. Inte många släkter är förresten felfria när man pratar öppet om det, bråk och fejder finns hos de flesta. Varför?

Bakgrund:
För 7 år sedan krisade jag rejält. Efteråt kan jag logiskt förklara mycket av vad som hände, då fattade jag ingenting. Jag hängde med när snöbollen började rulla och trodde att jag var ärlig mot mig själv. Jag var ärlig mot maken också, på riktigt, berättade hur jag kände. Vi försökte göra något åt det men eftersom problemet låg hos mig - kalla det 30-årskris eller what ever - och vi sökte i vårt förhållande hittade vi inget svar.

Jag började chatta. Jag hade levt i ett äktenskap som gått på halvfart, vi förblev barnlösa år efter år, jag var mycket överviktig och hade inte upplevt uppskattning från andra män på väldigt många år, om någonsin. Inte på det sätt jag gjorde på en chatt ute i cyber-rymden i alla fall, där krasst ingen kunde se min utsida, bara insidan. Visst, där fanns flåsande sexgalningar, men när man lärde sig att sortera, hittade jag många intressanta människor att byta tankar med. Makens och mitt konverserande hade avstannat. Jag levde mitt liv vid datorn.

Snart hade jag börjat maila med en man 50 mil bort. Han smickrade mig, han skrev intressanta saker, han besvarade mina funderingar och jag lät honom tro att mitt äktenskap var mer över än det egentligen var. Kontakten övergick till telefonsamtal. En nyfikenhet att träffas föddes. Jag berättade för maken, kanske för att få honom att slå näven i bordet och ställa ultimatum, istället möttes jag av: ”Gör det du måste göra.” Jag träffade chatt-mannen. Det var konstigt, det var annorlunda, det var svårt. Jag blev deppigare och deppigare, jag drev mig själv till snabbare och snabbare förändringar. När jag var hos maken längtade jag bort. När jag var hos chatt-mannen längtade jag ”hem”. Maken sa fortfarande ”Gör det du måste göra.”

Spiralen snurrade. Jag avslutade, upptog, avslutade, upptog. Försökte planera en relation med logik; ”vi fortsätter över sommaren och utvärderar till hösten”. Hallå!? Hur kunde jag ens fantisera om att det gick att göra så? Jag var säker - 100% säker!

Oväntat, för mig i alla fall som nog bara kunde se mig själv, avslutade chatt-mannen vår så kallade relation. Jag var inte välkommen som planerat. Jag försökte ställa ultimatum: ”Får jag inte komma nu kommer jag aldrig!” Ok, var det enda jag fick till svar. Han hade förmodligen förstått hur hopplös situationen var. Otroligt att han orkade i 8 månader. Världen rämnade, marken gungade, jag bröt ihop. Jag hade skaffat lägenhet, inte för att bo ensam, utan i samförstånd med maken att om det fanns en väg tillbaka måste vi nog sära oss på alla plan först. Att bo där ensam, jag kräktes nästan vid tanken. Ändå hade jag så mycket till respekt, både för mig själv men framför allt för maken, att jag inte tänkte klänga mig fast i vårt (fd) gemensamma hem. Maken, lugn som vanligt - irriterade mig till döds mellan varven men samtidigt det som räddade oss i allt detta - talade om att ingen av oss mådde bättre av att bo på varsitt håll. Vi befann oss under samma tak och han tröstade mig.

Ett par dagar senare kom som på beställning en flerdagars aktivitet med hästarna. Vi åkte tillsammans, skönt att lämna hem och historia bakom oss. Den långhelgen upptäckte vi, trevande, att vi faktiskt skrattade ihop ibland. Att vi trivdes i varandras sällskap. Att vi sökte varandra bland alla andra.

Tillbaka i vardagen igen var min plan att ändå bo i lägenheten, jag ville inte bo ”hemma” bara för att han tyckte synd om mig. Igen fick han mig att förstå att jag skulle stanna. ”Vi lovar inte varandra något, vi bara provar hur det känns. Ett par veckor gick, jag började komma på fötter och - tro det eller ej - vi båda mådde som bäst när vi var tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att han klarade av att förlåta, att våga gå vidare och att lita på mig igen. Efter ett par månader fick jag till svar när jag om igen frågade om han verkligen ville att jag skulle bo där; ”Det blev som jag hela tiden hoppades och önskade. Fortfarande kändes det väl trevande, samtidigt blev vi som nyförälskade :)

I november blev dottern till! Efter fem års barnlöshet flyttade hon in i min livmoder, blott ett par månader efter att vi ”flyttat ihop i sängkammaren” igen...

Resultat:
Makens pappa är den som har blivit mest sårad av detta... Ja, du läste rätt! Han bor 100 mil bort, han har inget med oss att göra överhuvudtaget, men jag har sårat honom för livet. De såren kan aldrig läka! Eh? Han kan aldrig förlåta, han kommer aldrig mer hit för han kan inte se mig i ögonen. Han har bett mig dra åt h*vete. Jag kan fortsätta, men vad tjänar det till? Om han sagt detta i affekt skulle jag kunna förlåta och gå vidare. Om han kunde säga ”Så här tycker jag, men vi måste bete oss som vuxna människor” skulle jag också kunna gå vidare och träffas. Kanske kan jag förlåta lika bra som maken kunde med mig, om jag bara får chansen. Men jag får inte det. Jag skiter i gubben, rakt av. Men för makens skull och för min dotter - hans förstfödda barnbarn. Men nej, han vidhåller vad han sagt, han står för varje ord och han tänker inte berömma mig *spottar han ur sig*. Maken har förklarat, maken har skrikit, maken har bönat och bett, men han har inte gjort nåt fel, han har bara sagt vad han tycker.

Det är låst, vi ses inte, vi pratar inte, vi finns inte i varandras världar. Han kränkte maken massor, och det är svårt när det är pappa som gör det. Vi gick i samtal för att få hjälp att handskas med det och idag går det faktiskt bra. Maken handskas bra med att leva faderslös, trots att han lever... Dotterns frågor tar vi när de kommer. Än är hon för liten.

Är det färdigt där? I wish... Makens bror gick i pappans fotspår. De lät som inspelningar av varandra. Samma ordval, samma tonfall, totalt fördömande. Ett par år gick, broderns fru tyckte att vi skulle prata ut, gå vidare. Brodern bad om ursäkt, han menade det eller också har han ljugande ögon. Jag tyckte om honom innan allt detta, så det betydde mycket för mig att vi rensade luften. Däremot fungerade inte broderns frus försök att sära på mig och deras syster. Nu hänger ingen med längre... Maken, A, har en lillebror, E. De har också en lillasyster, Aa. E’s fru försökte få en kil mellan mig och Aa. Det fungerade inte. Så dagen efter detta utredande samtal mellan maken, E, hans fru och Aa, går frun i taket. Vrålar och skriker och lägger en massa ord i våra munnar som vi aldrig har sagt. De åkte härifrån utan att vi lyckades reda ut något. Maken sa senare att hon inte lyckades ”sätta sig” på mig, och det var nog en ny erfarenhet för henne. Det är inte lätt att diskutera omkull mig när jag har kommit över den första konflikträdslan, och hon gick alltså bet.

En vecka senare fick vi via syster Aa veta att de brutit med oss alla. Maken ringde för att höra om det stämde och det gjorde det... Ja, det är sorgligt alltsammans.

Hugade läsare kanske undrar hur jag ska knyta ihop den här säcken. Det kommer nu. Vi ska på bröllop på lördag. Makens kusin gifter sig alltså, och E och hans fru kommer. Det kan bli hur ”kul” som helst *grimas*. Över hundra gäster är bjudna, vi får väl hålla oss i varsin ände av lokalen om det skulle behövas. Varför?

Vad har jag lärt mig?
Man kan förlåta det mesta, det har maken visat. Jag vill förlåta, jag får inte chansen. Vari ligger skillnaden? Jag summerar med två ord: ÄRLIGHET och RESPEKT. För att klara av kriser, eller relationer över huvud taget, krävs dessa två ord tillsammans: ärlighet och respekt. Funderar faktiskt på att skriva ett bröllopstal på det temat, men jag ska väl kanske inte utmana ödet?