Dan före doppardan

Sitter ensam en stund. Dottern följde med maken till jobbet imorse och mormor och morfar har just åkt för att hämta henne och stanna i stan en stund, köpa ett par julklappar och gå på konditori. Maken arbetar till lunch, sedan ska vi åka och julhandla. Jag känner just nu inget av julstressen. Kommer säkert att göra det senare idag för det är ganska många saker kvar att göra, men just nu känns bara lugn. Tankarna vandrar och jag låter dem göra det en stund:

Jag är lycklig. Lycklig, som har alla kära nära mig. Lycklig som får ha en sådan fantastisk dotter. Lycklig med maken. Samtidigt känner jag lite vemod, vemod för alla dem som i år upplever första julen utan någon i sin familj. Många upplever sorg varje år, så är livets gång, men i år tänker jag extra på dem som miste någon nära i tsunamin. Det har snart gått ett år och de ska samtidigt ”fira” den första julen utan dem som dog.

”Det är farligt att leva för man kan dö”. Det är ju så, det gäller att ta vara på varje dag. Det är inte alltid så lätt, det är däremot lätt att fastna i detaljer och ödsla både tid och energi på onödiga detaljer. Sedan jag var sjuk och efteråt förstod hur nära döden jag var (mitt i alltsammans förstod jag det inte) har jag förändrats. Jag försöker se det stora i det lilla, jag försöker leva varje dag och känna glädje över att jag får vara med. Jag klarar det ofta men inte alltid. Vad spelar en dum skit-rektor för roll egentligen? Varför lägga en massa onödig och negativ energi på det? Jag mår bra och är lycklig, jag är mamma till en fantastisk dotter, maka till en fantastisk make och dotter till fantastiska föräldrar. Jag har min syster och mina syskonbarn och jag har en stor och brokig samling vänner och bekanta. Där finns min energi och glädje i livet!