Trötthet säljes till lägst bjudande!

Jag är så trött! Jag är så dj***a trött på att vara trött! Lyckliga alla människor som föds morgonpigga. Jag vägrar att gå med på att det är synd om dem eftersom de ofta är trötta på kvällarna. De allra flesta människor måste ju ändå kliva upp på morgnarna och det är ett h***ete att göra det varje vardag när man har sovit för lite och är så trött så trött så förlamande trött.

"Men gå och lägg dig i tid då!" Jodå, jag hör kommentaren. Men jag kan inte, jag klarar det inte. Jag har legat i träningsläger i hela mitt vuxna liv. Hade jag haft en personlig tränare i tidigt sänggående hade han sagt upp sig eller tagit livet av sig för ett par årtionden sedan… Den här tiden, strax före 18 på kvällen, är värst (fast då räknar jag inte när klockradion sätter igång på morgonen, det stadie av trötthet som jag då är drabbad av finns liksom ingen mätbar metod till). Men den här tiden, vid 18, då är jag mer eller mindre medvetslös. Efter middag och nattning av dotter, när lugnet lägger sig i hemmet (så sägs det ju i alla fall…), då vaknar jag. Framåt 21-tiden spelar det ingen roll hur lite jag har sovit innan – då är jag pigg och full av energi. Då kan jag dra igång med olika projekt. Maken är inte imponerad.

Exempel på förslag jag kommit med efter kl 21 bara den senaste månaden:

baka matbröd

laga mat

dammsuga

skruva ihop ny loftsäng åt dottern

möblera om vardagsrummet

Jag fattar liksom inte förrän jag ser makens min och brist på engagemang att något är fel…

Så här ett par veckor innan jullov, när det västmanländska skitvädret gör sitt bästa för att skriva in oss alla på psyket, när man är lagom utarbetat, har ca 1 miljon saker att göra både hemma och på jobbet och man dessutom har en elak liten pysslargubbe på axeln som viskar att man borde pyssla pyssla pyssla inför julen med dottern, då är tröttheten ännu värre än annars. Man borde förstås också baka 12 sorters kakor, städa allt överallt, även garderober och tak, man borde lägga in sill och griljera skinka, man borde bjuda vänner och ovänner på glögg och pepparkakor och lussebullar och skinkmackor och man borde däremellan stå och tindra med ögonen och se fram emot alltsammans.

Nej, så illa är det inte, allt efter ”pysselgubben på axeln” är överdrivet, jag är inte särskilt julstressad på så sätt. Men jag försöker famlande hitta anledningen till den här djä***a tröttheten, den är dessvärre inte ett dugg överdriven. Kanske känns det mindre tröttsamt om jag åtminstone försöker skratta lite åt det!?