På en skör tråd...

Imorse hängde mitt liv på en skör tråd - igen. Jag har ju ”lekt” med döden förut, den sommaren jag var sjuk och låg på HIA (hjärtintensiven). Det här var annorlunda. Jag har ju min nya bil, den lilla tegelröda söta, som jag skrev om. Den är verkligen mysig, fin, gullig, rolig - ja det mesta man kan tänka sig faktiskt. Men jag ska ju vara ärlig och säga att så värst trafiksäker kanske den inte är. Åtminstone inte om man jämför med stora Saab eller Volvo, eller alla dessa SUVar. Den är inte värdelös, helt klart inte. Den har krockkudde i ratten och i dörrarna, men den är liten. Det stör mig en aning eftersom jag kör så pass mycket, men samtidigt så har vi ju nu tagit detta beslut, att köra denna Ford KA.

Så vad hände då? Jo, jag hann ut på ”stora vägen” som vi säger. Där är mycket trafik 7.30 på morgonen. Det höll på att ljusna. Rätt som det var stod en älg framför bilen! Förmodligen var jag inte riktigt nära att köra på den. Jag hann bromsa, det var inte halt så bromsarna tog bra. Älgen var på väg av körbanan ner på min sida när den vänder och går tillbaka. Jättestressad förstås. Bilen i mötande körfält har hunnit stanna ute på vägrenen, jag gör det samma och upptäcker i samma stund att det fanns två älgar till, en på höger sida och en på vänster. Blinkar frenetiskt åt mötande trafik och börjar sakta rulla vidare. Blir jätteskakig, rädd och ledsen. Måste stanna igen. Tänk om… Tänk om… Tänk om…

Ringer skolan och säger att jag blir lite sen. Kollegan lovar att öppna mitt klassrum, tur att jag har 9B(äst) hinner jag tänka. Ringer lokalradion så att de går ut med en viltvarning. Hoppas alla andra hade lika stor tur som jag! Eftersom älgarna gick åt varsitt håll finns ju risk att de snart är uppe på vägen igen, för att leta reda på varandra…

Jobbet fungerar hyfsat ändå, lyckas skaka av mig det värsta. Öppnar mail här på jobbet, maillistan som jag skriver på har varit tyngd av sorgliga mail den senaste tiden. Kollegor som gått bort i cancer, föräldrar till dagiskompisar som behandlas för cancer, vänner med cancer. De flesta med cancer när jag tänker efter. Men nu i eftermiddag även ett mail från en mamma som berättar att en familj i deras vänskapskrets förlorat sin lille 6-åring i en bilolycka. Som jag förstod det var hela familjen i bilen men den här pojken klarade sig inte. Vari ligger meningen? Varför brast hans tråd när min höll? Jag får dåligt samvete över att känna glädje att min höll, när så många andra hela tiden briste. Vari ligger rättvisan?

Sänder tankar till alla som har det jobbigt. Jag har det verkligen, verkligen jättebra!