Känslor jag bär med mig hela tiden. Jag är oerhört stolt och mallig över att jag - jag - lyckats gå ner 40 kg och att jag hela tiden kämpar med att klara av det. Stolt och mallig så jag förmodligen kan bli rätt ”ohaenes” mellan varven.
(Jag måste använda just det dialektala ordet för det går inte att beskriva det ”på svenska” - att vara ”ohaenes” är ungefär att man är otrevlig att vara med, att man är svår att ha med att göra. Mallgrodor, bråkiga barn som inte lyssnar, besserwissers - alla har det gemensamt att de är ”ohaenes”.)
Jag är också ödmjuk över att just jag råkade ha den styrkan som behövs. Ödmjuk inför att få uppleva lyckan att se sig själv i spegeln och tycka om det som möter mig. Inför andra överviktiga personer som mår dåligt i sin kropp önskar jag att jag kunde delge känslan av att ha lyckats. Delge dem hur mycket det är värt det!
Jag kan bli ivrig, nästan påflugen, när jag pratar med andra som jag också vet kämpar, men som kanske inte just vid det tillfället är 100% i ”rätt tänk”. När man inte är där själv blir det bara fel om någon kommer med klämkäcka tips och tankar. Man vet att man borde men... Jag vet ju detta och ändå är det så lätt att bara gå på i ullstrumporna. Då är jag förmodligen också ”ohaenes”...
Men jag tänker fortsätta vara stolt och mallig, utan att för den skull medvetet trampa på någon annan. Jag har faktiskt klarat av det som så många kämpar för, men väldigt få lyckas med. Jag har klarat det! Tanken svindlar, ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt. På insidan är jag samma. På insidan kommer jag alltid att vara en ”tjockis”. Jag vet ju så väl hur det känns. Jag vet ju så väl hur mycket plats och energi det tar att ta stor plats. Hur jag begränsade mig själv för att inte ta plats, inte synas - när det var just det jag gjorde hela tiden.
Samtidigt som ”tjockisen” finns kvar, samtidigt som jag alltid kommer att minnas hur det känns, har jag idag ett enormt behov av att ta den plats jag fysiskt sett inte längre behöver. Jag vill synas! Jag vill berätta och dela med mig, både för att jag är stolt och mallig och faktiskt vill skryta om det Men också, och mer viktig, för viljan att berätta för andra som inte hittat orken och styrkan så att de kanske kan göra det. Jag vill få fram ”det är värt varenda jobbig sekund, varenda sötsak du på vägen låter bli, varenda ”socker-abstinens-darr” du kommer att drabbas av”.
Det är så värt det!!
2006-09-09
Det klickar
Att känna någon via nätet är en sak. Att träffas IRL (som alltså betyder In Real Life) kan vara något helt annat.
Jag skriver på ett snack där jag har lärt känna ett helt gäng härliga tjejer. Där vi snackar om livets upp-och-ner. Där vi ibland är flamsiga och tramsiga och ibland pratar om riktigt svåra saker och om de stora frågorna i livet.
Ingen av dem hade jag träffat IRL men idag var det dags! Fyra okända kvinnor kom hit hem till mig. Maken och dottern var på Gröna Lund. Jag har gjort en sådan träff tidigare här hemma, med familjer som har precis jämngamla barn som vi. Vi skriver på en maillista och träffades här för 3 år sedan. Det gick riktigt bra och var fantastiskt roligt! Alltså var jag både nervös och mycket förväntansfull!
Nervositeten lade sig genast. Förväntningarna infriades med råge! Det klickade! Fyra otroligt trevliga kvinnor som alla var öppna och generösa med sina liv, på samma sätt som de är på nätet. Många glada skratt, men även samtal om livets svåra.
Det finns så mycket på nätet - det finns till och med nya vänner! Det har varit en energifylld dag! Det har varit en positiv dag! Det var första gången, men det blir helt klart fler!
Jag skriver på ett snack där jag har lärt känna ett helt gäng härliga tjejer. Där vi snackar om livets upp-och-ner. Där vi ibland är flamsiga och tramsiga och ibland pratar om riktigt svåra saker och om de stora frågorna i livet.
Ingen av dem hade jag träffat IRL men idag var det dags! Fyra okända kvinnor kom hit hem till mig. Maken och dottern var på Gröna Lund. Jag har gjort en sådan träff tidigare här hemma, med familjer som har precis jämngamla barn som vi. Vi skriver på en maillista och träffades här för 3 år sedan. Det gick riktigt bra och var fantastiskt roligt! Alltså var jag både nervös och mycket förväntansfull!
Nervositeten lade sig genast. Förväntningarna infriades med råge! Det klickade! Fyra otroligt trevliga kvinnor som alla var öppna och generösa med sina liv, på samma sätt som de är på nätet. Många glada skratt, men även samtal om livets svåra.
Det finns så mycket på nätet - det finns till och med nya vänner! Det har varit en energifylld dag! Det har varit en positiv dag! Det var första gången, men det blir helt klart fler!
2006-09-06
Jobb-kraft
När jobbet i klassrummet fungerar, när jag känner att jag har eleverna med mig, när de är nyfikna och vetgiriga. När de lyssnar och väntar, när de kastar sig in i den givna uppgiften med nyfikenhet och arbetsglädje - då minns jag varför jag älskar detta jobb!
Idag var en sådan dag. Idag var en sådan lektion med min nya klass! Det började redan igår, att den där känslan började infinna sig. Idag blommade den!
Idag var en sådan dag. Idag var en sådan lektion med min nya klass! Det började redan igår, att den där känslan började infinna sig. Idag blommade den!
2006-09-04
Pensionerad & shopaholic
Ja, det är jag det! Det går att shoppa sig lycklig, åtminstone för stunden.
Jag har svårt att komma in i jobbet i år, tycker det känns trögt med nya klassen, har inte hittat någon bra arbetsrytm ännu. Idag hade jag dessutom möte på FK (försäkringskassan) för att diskutera - trodde jag – min 25%-iga sjukskrivning. Det var ingen diskussion, beslutet är i stort sett fattat att sjukskrivningen, eller sjukpenningen som det väl heter, övergår i sjukersättning vilket då motsvarar det som tidigare var sjukpension! Jag är alltså sjukpensionär!!
På ett sätt känns det skönt. Nu vet jag att det är så under 2 år framöver - för det är en av förändringarna sedan tidigare, att det numera är tidsbegränsat - och kan vila i den vetskapen. Jag har försökt arbeta heltid med jämna mellanrum sedan dottern var 2 år men det fungerar inte. Hjärtsjukdomen i botten med den erfarenhet jag har att jag låg för döden tar enormt mycket energi fortfarande. Återhämtningssträckan är enormt lång. Behovet av att sitta i soffan och stirra i luften är sjukligt stor. Just sjukligt.
Ändå. I bilen hem blev jag ledsen. Sjukpensionär! Här får kvinnor barn åt höger och vänster, är hemma drygt ett år och fortsätter sedan som förr. Varför kan inget runt min mamma-roll vara normalt? Varför kan inget vara som förr? Jag var ledsen en stund, lät det komma. Tänkte att det är just detta som tar energi och tid för mig. För hur mycket jag än önskar så är det ju så här, inte normalt - "som förr”.
Sedan gaskade jag upp mig! Vad har jag att gnälla över? Jag lever ju! Jag arbetar! Ok, inte 100% men åtminstone 75%. Jag får professionell hjälp med hjärtat så jag, fysiskt sett, är nästintill återställd. Jag har en kropp jag trivs i - det hade jag med all säkerhet inte haft om allt varit ”normalt”. Då hade jag förmodligen fortfarande trampat runt som en 100-kilos kvinna och avskytt det... Och framför allt - jag har min dotter!! Klart inget blev normalt efter det, jag har världens underverk boende under samma tak! Jag har en 6-åring jag utan tvekan skulle ge mitt eget liv för, gång på gång på gång. Jag har verkligen allt man kan önska sig!
Från dessa tankar runt min sjukskrivning som är på väg över i sjukpension, och att jag inte tycker att jobbet flyter på som jag vill att det ska göra, behövde jag alltså muntra upp mig. Jag gör ju inte det via munnen längre - tidigare hade jag med all säkerhet firat med en stor påse godis... Nu gick jag på stan istället! Jag har shoppat! Stövlar, hur snygga som helst om jag får säga det själv! Utan klack dessutom så jag kan ha dem varje dag hela hösten, vintern och våren. Höga, ljusbruna, skitsnygga! Köpte också jeans på Gina Tricot. Tighta, raka ben som passar bra att ha inuti stövlarna. Åh, vad gott det smakar! Och som om inte det var nog två toppar och en t-shirt på rea.
Nu är jag redo för jobb imorgon! Klart det kommer att vara kul att arbeta när jag får gå i nya kläder! Ytligt? Ja, eller hur!!
Jag har svårt att komma in i jobbet i år, tycker det känns trögt med nya klassen, har inte hittat någon bra arbetsrytm ännu. Idag hade jag dessutom möte på FK (försäkringskassan) för att diskutera - trodde jag – min 25%-iga sjukskrivning. Det var ingen diskussion, beslutet är i stort sett fattat att sjukskrivningen, eller sjukpenningen som det väl heter, övergår i sjukersättning vilket då motsvarar det som tidigare var sjukpension! Jag är alltså sjukpensionär!!
På ett sätt känns det skönt. Nu vet jag att det är så under 2 år framöver - för det är en av förändringarna sedan tidigare, att det numera är tidsbegränsat - och kan vila i den vetskapen. Jag har försökt arbeta heltid med jämna mellanrum sedan dottern var 2 år men det fungerar inte. Hjärtsjukdomen i botten med den erfarenhet jag har att jag låg för döden tar enormt mycket energi fortfarande. Återhämtningssträckan är enormt lång. Behovet av att sitta i soffan och stirra i luften är sjukligt stor. Just sjukligt.
Ändå. I bilen hem blev jag ledsen. Sjukpensionär! Här får kvinnor barn åt höger och vänster, är hemma drygt ett år och fortsätter sedan som förr. Varför kan inget runt min mamma-roll vara normalt? Varför kan inget vara som förr? Jag var ledsen en stund, lät det komma. Tänkte att det är just detta som tar energi och tid för mig. För hur mycket jag än önskar så är det ju så här, inte normalt - "som förr”.
Sedan gaskade jag upp mig! Vad har jag att gnälla över? Jag lever ju! Jag arbetar! Ok, inte 100% men åtminstone 75%. Jag får professionell hjälp med hjärtat så jag, fysiskt sett, är nästintill återställd. Jag har en kropp jag trivs i - det hade jag med all säkerhet inte haft om allt varit ”normalt”. Då hade jag förmodligen fortfarande trampat runt som en 100-kilos kvinna och avskytt det... Och framför allt - jag har min dotter!! Klart inget blev normalt efter det, jag har världens underverk boende under samma tak! Jag har en 6-åring jag utan tvekan skulle ge mitt eget liv för, gång på gång på gång. Jag har verkligen allt man kan önska sig!
Från dessa tankar runt min sjukskrivning som är på väg över i sjukpension, och att jag inte tycker att jobbet flyter på som jag vill att det ska göra, behövde jag alltså muntra upp mig. Jag gör ju inte det via munnen längre - tidigare hade jag med all säkerhet firat med en stor påse godis... Nu gick jag på stan istället! Jag har shoppat! Stövlar, hur snygga som helst om jag får säga det själv! Utan klack dessutom så jag kan ha dem varje dag hela hösten, vintern och våren. Höga, ljusbruna, skitsnygga! Köpte också jeans på Gina Tricot. Tighta, raka ben som passar bra att ha inuti stövlarna. Åh, vad gott det smakar! Och som om inte det var nog två toppar och en t-shirt på rea.
Nu är jag redo för jobb imorgon! Klart det kommer att vara kul att arbeta när jag får gå i nya kläder! Ytligt? Ja, eller hur!!
2006-09-03
Påminnelse om anonymiteten
Fler och fler som känner mig ”på riktigt”/IRL har adressen hit numera... Det är roligt att flera läser, samtidigt som det för mig är svårt att hålla fokus på att det är mina tankar, mina ord, som skrivs här. Inte vad jag tror att ni förväntar er att få läsa. Vill man inte veta låter man bli att läsa - svårare är det ju faktiskt inte! Vill man läsa något annat får man skriva själv. Enkelt, eller hur :o) ?!
Jag vill bara påminna er om min önskan, att när ni kommenterar - vilket jag mycket gärna ser att ni gör, blir lika glad varje gång!! - vara snälla och respektera att jag inte vill ha namnet på mig själv, maken, dottern och övriga familjen utskrivet. Vi heter ”Ina, maken och dottern”, varken mer eller mindre. Anledningen till detta är att jag inte vill att man ska få träff här i bloggen genom att söka på våra namn...
Och - som sagt - kommentera gärna!!
Jag vill bara påminna er om min önskan, att när ni kommenterar - vilket jag mycket gärna ser att ni gör, blir lika glad varje gång!! - vara snälla och respektera att jag inte vill ha namnet på mig själv, maken, dottern och övriga familjen utskrivet. Vi heter ”Ina, maken och dottern”, varken mer eller mindre. Anledningen till detta är att jag inte vill att man ska få träff här i bloggen genom att söka på våra namn...
Och - som sagt - kommentera gärna!!
2006-09-02
”Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?”
Eller: ”Lovsång till en katt”
Maken och jag träffades i en studentkorridor hösten 1990. Våren 1991 tackade vi ja till en studentlägenhet (trots min mammas svaga protester ”När ni bor i korridoren kan jag ju låtsas att ni inte bor ihop...” ...det gick lite fort i hennes ögon...) och i samma ögonblick började jag operation övertalning att få skaffa katt. Det tog ett år och i augusti 1992 hämtade vi en liten kattunge som vi döpte till Zeb. Det var kolossalt fel, för fegare katt får man leta efter. Inte mycket av originalets tuffhet där inte! Ytterligare ett år gick och vi läste på om vårt nya husdjur. En katt vill ha sällskap! Jag ville ha en ny liten kattunge, för Zeb var ju stor nu, och jag ville dessutom ha en långhårig.
Runt om i Umeå, där vi studerade och bodde, fanns lappar uppsatta av en kvinna som fungerade som kattomplacerare. Jag ville ju ha en långhårig kattunge, men tänkte ändå att det kunde vara idé att ringa henne, kanske hade hon någon kattunge som behövde omplaceras? Jag fick berätta hur det såg ut hos oss, att vi hade en ensam 1-åring som behövde sällskap, att vi önskade en unge och gärna långhårig... Hon sa genast att hon då hade katten till oss. En långhårig (rätt!) 1-åring (fel!) som hette Mazetti. Jag var tveksam, men tänkte väl ändå att vi kunde åka dit och titta på katten, samtidigt som vi då kunde prata vidare.
Vi gjorde i ordning transportburen ”just in case” och åkte dit. Hennes man skickades iväg för att hämta katten - hon hade 12 egna och ackorderade därför ut sina omplaceringar - och vi bjöds på kaffe. Sen kom då mannen tillbaka, vi gick ut i hallen och där släpptes katten - nej jag menar Katten med stort K - ut och klev rakt upp i famnen på mig. Jag bestämde mig innan han hade kommit ur buren. Det var han eller ingen! Otroligt stark känsla som jag inte kunnat förklara med annat än ”kärlek vid första ögonkastet”!
En kärlek som höll i sig. Jag tycker om Zeb, vår första katt, men älskade Mazetti. Vi bodde kvar i Umeå i tre år och under de åren var de innekatter. När vi var färdiga med studierna och i januari 1995 flyttade söderut, till ett hus vi hyrde invid ett stort stall, fick katterna förstås gå ut. I stallet bodde Soda - en jättelik, gul, okastrerad hankatt som inte tittade med blida ögon på de nya inkräktarna. De fick en tuff tid... Zeb låg mest under altanen och tryckte, han flyr hellre än fäktas. Mazettis öron såg mer och mer illa sargade ut, han fäktade hellre än flydde... Ett par av hans tänder gick av i de gräsliga fighterna och ofta låg han inne och slickade sina revor.
På hösten dök ett erbjudande upp om att veterinärförsäkra sina katter för en billig penning. Vi gjorde det och tänkte inte mer på saken. Efter några veckor blev Zeb sjuk och då fick vi börja räkna dagarna. Efter tecknandet av försäkringen hade man 30 dagars karens, alltså 30 dagar innan försäkringen började gälla. Zeb blev sjuk på den 31:a dagen! Tre dagar senare, efter intensivvård på djursjukhus, kunde vi lättade hämta hem honom. Kalaset kostade oss ca 800:- medan försäkringen fick punga ut med närmare 5000:-!! Ok, sa vi, det var Zebs smala lycka, för så mycket pengar hade vi aldrig lagt på honom... En månad till gick, sen var Mazetti sjuk på samma vis! Igen åkte vi till djursjukhus, igen fick vi uppleva att ha en katt i intensivvård och igen fick vi kvittera ut en frisk katt för ca 800:- medan föräkringsbolaget stod för resten. Utan försäkring hade vi stått med en katt och nästan 6000:- mindre. Hängde ni med? Zeb hade avlivats medan vi hade betalat för Mazetti... Gräsligt orättvist, men så kände vi. Nu behövde vi ju som tur var inte vara så orättvisa och sensmoralen får bli: ”Försäkra era katter!”
Ytterligare en vinter passerade och på våren köpte vi egen gård. Den 15 maj 1996 gick flyttlasset, med de två katterna som följeslagare naturligtvis. Vi höll dem instängda ett par dagar för att de skulle boa in sig. Sedan höll Mazetti på att riva stället, han skulle ut - kosta vad det kosta ville!!
Den följande våren och sommaren sjöng katterna! Det är säkert! Man kunde ta på deras lycka! En hel gård till bara dem. Ingen ”Soda-djävel” (som vi moget kallat stallkatten...), inga bilar, ingenting som störde deras tillvaro. Bara sorkar och småfåglar att jaga - för Mazetti, och att äta - för Zeb...
Mazetti strövade, blev borta i dagar och nätter. Vi ropade och letade. Varje gång i början med stor oro i magen. Vad hade hänt? I grannbyn ett par kilometer bort hade han ofta synts till, där trafiken är snabb och tung. Vi försökte hålla honom inne, men vad hade han då för liv? Igen och igen väntade vi på honom och han kom alltid hem, stod där vid ytterdörren och jamade som om det bara var ett par timmar sedan sist.
Så fick vi barn på sommaren 2000. När vi äntligen fick komma hem från sjukhuset på hösten, skulle katterna förstås bo ute. Vi hade förresten tre katter vid det laget, för vi hade tagit hand om en till. Zeb och Silas, som den tredje hette, gillade läget om än med trumpen uppsyn. De åt sin mat ute och bodde i ladugården, där vi bäddat och fixat så de skulle känna sig hemma. Men Mazetti? Bo i en ladugård? Skulle aldrig falla honom in - han traskade iväg och blev borta. Först ett par dagar bara, kom hem och upptäckte att han ändå inte var välkommen in. Då försvann han igen och blev borta längre. Efter ett par sådana resor insåg vi att om vi ville ha honom kvar så var det bara vackert att släppa in honom. ”Barn som växer upp med djur löper mindre risk att utveckla allergier!” bestämde vi oss då att tro på. Sagt och gjort, tre katter boade in sig inomhus igen och dottern sade verkligen inte nej till sällskapet.
Åren gick, Silas fick ”vandra vidare” eftersom han inte trivdes med omställningen att först flytta hit och sedan få barnsällskap. Mazetti och dottern sågs ofta ihop. Zeb höll sig på behörigt avstånd. ”Barn kan göra ont!” är hans fasta övertygelse men han accepterade ändå förändringen och passade på att krypa upp i makens eller mitt knä när dottern hade somnat om kvällarna.
Mazetti älskade främmande! Ju fler desto trevligare! Han låg på rygg mitt på köksgolvet med magen i vädret och krävde att bli kliad. Han trampade från knä till knä för att hinna få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Han klöste aldrig, verkligen aldrig, och många av våra vänner och bekanta som inte är så förtjusta i katter har genom åren sagt att det inte gällt Mazetti. Många har velat ta med honom hem, mer eller mindre på allvar.
Ute var hans värld! Han strövade omkring, kilometer efter kilometer, med sin långa svans rakt upp. Han var en fenomenal jägare, som släpat hem allt från näbbmöss till stora fältharar! Han har till och med suttit på spänn och siktat in sig på en älg!
Ja, det kan bli spaltkilometer om denne katt. Allt skrivet i dåtid, imperfekt. Hans strövande blev hans död.
Veckan före påsk för 1,5 år sedan glömmer jag aldrig! Jag kom från jobbet och maken sade att en kvinna från grannbyn ringt och frågat om vi saknat vår katt. Han låg där, skadad. Dottern och jag väntade hemma och maken åkte. Den syn som mötte mig när han kom tillbaka med honom... Det önskar jag att jag kunde sudda från näthinnan. Tassarna var blodiga. Klorna borta eller sönderslitna. Blodig runt magen, smutsig. Överkörd? Slagits med hund? Pälsen som satt fast mellan hans sargade klor kanske kan vittna om det. Det spelar ingen roll.
Vi åkte till djursjukhuset. Han var nedkyld, han var chockad, men han levde. Han röntgades och lades in. Jag strök över handduken han låg invirad i och gick därifrån. Med tanken att han kanske inte skulle klara det, men ändå utan att ta riktigt farväl... Det ångar jag.
Ett par dagar gick, vi hade ständig telefonkontakt med veterinärer. Han hade varit svårt nedkyld, så kall att han kunde ha dött bara av det... Men nu såg han starkare ut, blev sakta bättre. Hade varit uppe på benen och ätit lite. Jag skulle ha hämtat honom på långfredagsmorgon, men eftersom det ändå återstod lite av pengarna som försäkringsbolaget betalar, och han inte alls var riktigt pigg ännu, bestämde vi tillsammans med veterinären att han kunde vara kvar till lördag förmiddag, för observation. Så här efteråt undrar jag hur jag egentligen tänkte. Varifrån skulle jag ha fått pengar för att kunna åtgärda hans söndertrasade tassar? Det fanns liksom inte i medvetandet, då gällde det bara att han fortfarande levde och ändå blev bättre, även om det gick sakta.
Sent på långfredagskvällen ringde telefonen. Numret visade djursjukhuset. Då behövde man inte vara Einstein för att förstå att något var fel... Samtalet lät ungefär så här:
-Mazetti har hastigt blivit mycket sämre. Han kräks blod, har blodig diaree. Jag behöver sätta in akuta insatser för att ta reda på vad som tillstött, eller också...
-...avliva honom?
-Ja, så dålig är han. Det är inte alls säkert att det går att rädda honom, men jag försöker gärna.
...paus medan tankarna flyger...
-Hur skulle du ha gjort om det var din katt?
-...han är gammal och mycket trött efter skadan...
-Vad rekommenderar du...? Eller hur skulle du göra om han var din?
-Jag skulle avliva...
-Jag kommer direkt, hinner jag? Det tar 45 minuter.
-Du kanske skulle hinna men jag tycker inte det är rätt att han ska behöva vänta...
Att han var dålig förstod jag när veterinären började prata, hur dålig först i slutet. Hon ville inte hålla liv i honom den knappa timme det skulle ta för mig att ta mig dit för att vara med. Hon lovade att klappa om honom extra, att det var det bästa för honom. Jag gav henne mitt godkännande, bestämde att han skulle kremeras där och sedan lade vi på.
Som jag grät! I flera dagar. Vi pratade mycket om det med dottern. Hon förstod ju inte fullt ut att han var borta för alltid. Han hade ju kommit och gått som han velat under hela hennes liv. Vi påskpyntade och pratade om påsken mitt i all sorgen, men själv drog jag inga paralleller förrän dotterns, vid det här laget klassiska, kommentar kom:
-Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?
Ja, varför var han tvungen att dö över huvud taget??
Jag grät massor då. Jag gråter faktiskt fortfarande ibland när något minne kommer över mig. Vi fick 12 år tillsammans med den mest fantastiska katt man tänka sig. Det var för lite men jag är tacksam över att vi fick uppleva honom!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Den här bloggen kom till för jag trodde för ett ögonblick att han låg i soffan, när jag kom in i TV-rummet. Det visade sig vara en beige/gul utklädningsdräkt som dottern lämnat där...
Maken och jag träffades i en studentkorridor hösten 1990. Våren 1991 tackade vi ja till en studentlägenhet (trots min mammas svaga protester ”När ni bor i korridoren kan jag ju låtsas att ni inte bor ihop...” ...det gick lite fort i hennes ögon...) och i samma ögonblick började jag operation övertalning att få skaffa katt. Det tog ett år och i augusti 1992 hämtade vi en liten kattunge som vi döpte till Zeb. Det var kolossalt fel, för fegare katt får man leta efter. Inte mycket av originalets tuffhet där inte! Ytterligare ett år gick och vi läste på om vårt nya husdjur. En katt vill ha sällskap! Jag ville ha en ny liten kattunge, för Zeb var ju stor nu, och jag ville dessutom ha en långhårig.
Runt om i Umeå, där vi studerade och bodde, fanns lappar uppsatta av en kvinna som fungerade som kattomplacerare. Jag ville ju ha en långhårig kattunge, men tänkte ändå att det kunde vara idé att ringa henne, kanske hade hon någon kattunge som behövde omplaceras? Jag fick berätta hur det såg ut hos oss, att vi hade en ensam 1-åring som behövde sällskap, att vi önskade en unge och gärna långhårig... Hon sa genast att hon då hade katten till oss. En långhårig (rätt!) 1-åring (fel!) som hette Mazetti. Jag var tveksam, men tänkte väl ändå att vi kunde åka dit och titta på katten, samtidigt som vi då kunde prata vidare.
Vi gjorde i ordning transportburen ”just in case” och åkte dit. Hennes man skickades iväg för att hämta katten - hon hade 12 egna och ackorderade därför ut sina omplaceringar - och vi bjöds på kaffe. Sen kom då mannen tillbaka, vi gick ut i hallen och där släpptes katten - nej jag menar Katten med stort K - ut och klev rakt upp i famnen på mig. Jag bestämde mig innan han hade kommit ur buren. Det var han eller ingen! Otroligt stark känsla som jag inte kunnat förklara med annat än ”kärlek vid första ögonkastet”!
En kärlek som höll i sig. Jag tycker om Zeb, vår första katt, men älskade Mazetti. Vi bodde kvar i Umeå i tre år och under de åren var de innekatter. När vi var färdiga med studierna och i januari 1995 flyttade söderut, till ett hus vi hyrde invid ett stort stall, fick katterna förstås gå ut. I stallet bodde Soda - en jättelik, gul, okastrerad hankatt som inte tittade med blida ögon på de nya inkräktarna. De fick en tuff tid... Zeb låg mest under altanen och tryckte, han flyr hellre än fäktas. Mazettis öron såg mer och mer illa sargade ut, han fäktade hellre än flydde... Ett par av hans tänder gick av i de gräsliga fighterna och ofta låg han inne och slickade sina revor.
På hösten dök ett erbjudande upp om att veterinärförsäkra sina katter för en billig penning. Vi gjorde det och tänkte inte mer på saken. Efter några veckor blev Zeb sjuk och då fick vi börja räkna dagarna. Efter tecknandet av försäkringen hade man 30 dagars karens, alltså 30 dagar innan försäkringen började gälla. Zeb blev sjuk på den 31:a dagen! Tre dagar senare, efter intensivvård på djursjukhus, kunde vi lättade hämta hem honom. Kalaset kostade oss ca 800:- medan försäkringen fick punga ut med närmare 5000:-!! Ok, sa vi, det var Zebs smala lycka, för så mycket pengar hade vi aldrig lagt på honom... En månad till gick, sen var Mazetti sjuk på samma vis! Igen åkte vi till djursjukhus, igen fick vi uppleva att ha en katt i intensivvård och igen fick vi kvittera ut en frisk katt för ca 800:- medan föräkringsbolaget stod för resten. Utan försäkring hade vi stått med en katt och nästan 6000:- mindre. Hängde ni med? Zeb hade avlivats medan vi hade betalat för Mazetti... Gräsligt orättvist, men så kände vi. Nu behövde vi ju som tur var inte vara så orättvisa och sensmoralen får bli: ”Försäkra era katter!”
Ytterligare en vinter passerade och på våren köpte vi egen gård. Den 15 maj 1996 gick flyttlasset, med de två katterna som följeslagare naturligtvis. Vi höll dem instängda ett par dagar för att de skulle boa in sig. Sedan höll Mazetti på att riva stället, han skulle ut - kosta vad det kosta ville!!
Den följande våren och sommaren sjöng katterna! Det är säkert! Man kunde ta på deras lycka! En hel gård till bara dem. Ingen ”Soda-djävel” (som vi moget kallat stallkatten...), inga bilar, ingenting som störde deras tillvaro. Bara sorkar och småfåglar att jaga - för Mazetti, och att äta - för Zeb...
Mazetti strövade, blev borta i dagar och nätter. Vi ropade och letade. Varje gång i början med stor oro i magen. Vad hade hänt? I grannbyn ett par kilometer bort hade han ofta synts till, där trafiken är snabb och tung. Vi försökte hålla honom inne, men vad hade han då för liv? Igen och igen väntade vi på honom och han kom alltid hem, stod där vid ytterdörren och jamade som om det bara var ett par timmar sedan sist.
Så fick vi barn på sommaren 2000. När vi äntligen fick komma hem från sjukhuset på hösten, skulle katterna förstås bo ute. Vi hade förresten tre katter vid det laget, för vi hade tagit hand om en till. Zeb och Silas, som den tredje hette, gillade läget om än med trumpen uppsyn. De åt sin mat ute och bodde i ladugården, där vi bäddat och fixat så de skulle känna sig hemma. Men Mazetti? Bo i en ladugård? Skulle aldrig falla honom in - han traskade iväg och blev borta. Först ett par dagar bara, kom hem och upptäckte att han ändå inte var välkommen in. Då försvann han igen och blev borta längre. Efter ett par sådana resor insåg vi att om vi ville ha honom kvar så var det bara vackert att släppa in honom. ”Barn som växer upp med djur löper mindre risk att utveckla allergier!” bestämde vi oss då att tro på. Sagt och gjort, tre katter boade in sig inomhus igen och dottern sade verkligen inte nej till sällskapet.
Åren gick, Silas fick ”vandra vidare” eftersom han inte trivdes med omställningen att först flytta hit och sedan få barnsällskap. Mazetti och dottern sågs ofta ihop. Zeb höll sig på behörigt avstånd. ”Barn kan göra ont!” är hans fasta övertygelse men han accepterade ändå förändringen och passade på att krypa upp i makens eller mitt knä när dottern hade somnat om kvällarna.
Mazetti älskade främmande! Ju fler desto trevligare! Han låg på rygg mitt på köksgolvet med magen i vädret och krävde att bli kliad. Han trampade från knä till knä för att hinna få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Han klöste aldrig, verkligen aldrig, och många av våra vänner och bekanta som inte är så förtjusta i katter har genom åren sagt att det inte gällt Mazetti. Många har velat ta med honom hem, mer eller mindre på allvar.
Ute var hans värld! Han strövade omkring, kilometer efter kilometer, med sin långa svans rakt upp. Han var en fenomenal jägare, som släpat hem allt från näbbmöss till stora fältharar! Han har till och med suttit på spänn och siktat in sig på en älg!
Ja, det kan bli spaltkilometer om denne katt. Allt skrivet i dåtid, imperfekt. Hans strövande blev hans död.
Veckan före påsk för 1,5 år sedan glömmer jag aldrig! Jag kom från jobbet och maken sade att en kvinna från grannbyn ringt och frågat om vi saknat vår katt. Han låg där, skadad. Dottern och jag väntade hemma och maken åkte. Den syn som mötte mig när han kom tillbaka med honom... Det önskar jag att jag kunde sudda från näthinnan. Tassarna var blodiga. Klorna borta eller sönderslitna. Blodig runt magen, smutsig. Överkörd? Slagits med hund? Pälsen som satt fast mellan hans sargade klor kanske kan vittna om det. Det spelar ingen roll.
Vi åkte till djursjukhuset. Han var nedkyld, han var chockad, men han levde. Han röntgades och lades in. Jag strök över handduken han låg invirad i och gick därifrån. Med tanken att han kanske inte skulle klara det, men ändå utan att ta riktigt farväl... Det ångar jag.
Ett par dagar gick, vi hade ständig telefonkontakt med veterinärer. Han hade varit svårt nedkyld, så kall att han kunde ha dött bara av det... Men nu såg han starkare ut, blev sakta bättre. Hade varit uppe på benen och ätit lite. Jag skulle ha hämtat honom på långfredagsmorgon, men eftersom det ändå återstod lite av pengarna som försäkringsbolaget betalar, och han inte alls var riktigt pigg ännu, bestämde vi tillsammans med veterinären att han kunde vara kvar till lördag förmiddag, för observation. Så här efteråt undrar jag hur jag egentligen tänkte. Varifrån skulle jag ha fått pengar för att kunna åtgärda hans söndertrasade tassar? Det fanns liksom inte i medvetandet, då gällde det bara att han fortfarande levde och ändå blev bättre, även om det gick sakta.
Sent på långfredagskvällen ringde telefonen. Numret visade djursjukhuset. Då behövde man inte vara Einstein för att förstå att något var fel... Samtalet lät ungefär så här:
-Mazetti har hastigt blivit mycket sämre. Han kräks blod, har blodig diaree. Jag behöver sätta in akuta insatser för att ta reda på vad som tillstött, eller också...
-...avliva honom?
-Ja, så dålig är han. Det är inte alls säkert att det går att rädda honom, men jag försöker gärna.
...paus medan tankarna flyger...
-Hur skulle du ha gjort om det var din katt?
-...han är gammal och mycket trött efter skadan...
-Vad rekommenderar du...? Eller hur skulle du göra om han var din?
-Jag skulle avliva...
-Jag kommer direkt, hinner jag? Det tar 45 minuter.
-Du kanske skulle hinna men jag tycker inte det är rätt att han ska behöva vänta...
Att han var dålig förstod jag när veterinären började prata, hur dålig först i slutet. Hon ville inte hålla liv i honom den knappa timme det skulle ta för mig att ta mig dit för att vara med. Hon lovade att klappa om honom extra, att det var det bästa för honom. Jag gav henne mitt godkännande, bestämde att han skulle kremeras där och sedan lade vi på.
Som jag grät! I flera dagar. Vi pratade mycket om det med dottern. Hon förstod ju inte fullt ut att han var borta för alltid. Han hade ju kommit och gått som han velat under hela hennes liv. Vi påskpyntade och pratade om påsken mitt i all sorgen, men själv drog jag inga paralleller förrän dotterns, vid det här laget klassiska, kommentar kom:
-Varför måste Mazetti dö på samma dag som Jesus?
Ja, varför var han tvungen att dö över huvud taget?? Jag grät massor då. Jag gråter faktiskt fortfarande ibland när något minne kommer över mig. Vi fick 12 år tillsammans med den mest fantastiska katt man tänka sig. Det var för lite men jag är tacksam över att vi fick uppleva honom!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Den här bloggen kom till för jag trodde för ett ögonblick att han låg i soffan, när jag kom in i TV-rummet. Det visade sig vara en beige/gul utklädningsdräkt som dottern lämnat där...
Bloggvärk
Kan man ha det? Man kan ju ha växtvärk så varför inte? Jag tänker blogg flera gånger om dagen. Jag tänker på vad jag ska skriva om. Jag tänker på vilka kommentarer jag kan tänkas få. Jag tänker på dem som känner mig, som jag vet läser här, vad de (ni!) ska tänka om ditten och datten som jag kan tänkas lämna ut. För lämnar ut gör jag ju. Mig själv. Jag lämnar inte ut så mycket annat. Kanske det är dags för det? Kanske är det dags att blogga om min icke-relation till svärfar? Om hur makens bror har sagt upp bekantskapen med både oss och systern? Om hur syrran och jag ryker ihop ibland? Om bråken som ibland blossar upp i vår släkt?
Fast nej, vad ska det tjäna till? Vem är intresserad av att läsa att vår familj är som de flesta andra - alltså med tjafs och bråk mellan blodsbanden? Det tar onödig energi. Så det lämnar jag härmed...
Jag har hellre fortsatt bloggvärk, än att jag lägger ribban på den nivån. Jag grubblar vidare... och återkommer när det liksom säger ”tjong!” i blogghjärnan igen!
Fast nej, vad ska det tjäna till? Vem är intresserad av att läsa att vår familj är som de flesta andra - alltså med tjafs och bråk mellan blodsbanden? Det tar onödig energi. Så det lämnar jag härmed...
Jag har hellre fortsatt bloggvärk, än att jag lägger ribban på den nivån. Jag grubblar vidare... och återkommer när det liksom säger ”tjong!” i blogghjärnan igen!
2006-08-28
I like! :o)
Så lite kvar så det nästan inte går att se på bilden. Snart, snart är jag där - i mååål! Gissa om här kommer att hurras och ropas och gråtas och slås klackar i taket då?! Och firas, fast inte med ätande förstås... Undra om här finns någon läsare som har lust att komma med förslag vad jag skulle kunna göra för att fira 40 kilos viktnedgång. Jag är ju för sjutton gubbar snart där!!!
När jag ändå är igång med dessa nedräknare kan jag slänga in en jullovsräknare också. Det gäller ju att hålla fokus på de viktiga sakerna i livet! Pippi började ju skolan för att få jullov - en orsak så god som någon!
Översikt
Jag vill...
… nå min målvikt som bara är 0,9 kg bort!
… färga ögonfransarna
… sluta bita på naglarna (hade uppehåll i fem år men nu verkar det hopplöst att få nån hejd på det)
… vara ett stort stöd för en vän långt borta som mår riktigt, riktigt dålig
… börja rida igen (ska hämta hem hästarna till helgen)
… shoppa hejdlöst mycket kläder utan att tänka på vad det kostar
… åka till London och göra det
… byta chef!!
… åka till Grekland
… gå en fotokurs
… fortsätta kunna se det stora i det lilla
… åka på romantisk weekend med maken
… bli överraskad
Vissa saker lätta att göra verklighet av, andra svårare.
Jag har…
… rensat garderoben
… gått ner 40 kg i vikt!
… världens finaste dotter
… världens omtänksammaste man
… en rinnande näsa
… handlat för mycket kläder med tanke på ekonomin
… sagt ifrån till chefen!
… placerat om mina växter så de nya jag fick av mamma och pappa kommer till sin rätt
… gosat med hunden
… sett över höstens helger för lite planering/framförhållning
… sådär lagom långtråkigt, som gör att lugnet sprider sig i kroppen.
Vad rik jag är! Vad många värdefulla saker jag har/har gjort! (...och några mindre värdefulla)
Jag mår…
… bra :o) !!
… nå min målvikt som bara är 0,9 kg bort!
… färga ögonfransarna
… sluta bita på naglarna (hade uppehåll i fem år men nu verkar det hopplöst att få nån hejd på det)
… vara ett stort stöd för en vän långt borta som mår riktigt, riktigt dålig
… börja rida igen (ska hämta hem hästarna till helgen)
… shoppa hejdlöst mycket kläder utan att tänka på vad det kostar
… åka till London och göra det
… byta chef!!
… åka till Grekland
… gå en fotokurs
… fortsätta kunna se det stora i det lilla
… åka på romantisk weekend med maken
… bli överraskad
Vissa saker lätta att göra verklighet av, andra svårare.
Jag har…
… rensat garderoben
… gått ner 40 kg i vikt!
… världens finaste dotter
… världens omtänksammaste man
… en rinnande näsa
… handlat för mycket kläder med tanke på ekonomin
… sagt ifrån till chefen!
… placerat om mina växter så de nya jag fick av mamma och pappa kommer till sin rätt
… gosat med hunden
… sett över höstens helger för lite planering/framförhållning
… sådär lagom långtråkigt, som gör att lugnet sprider sig i kroppen.
Vad rik jag är! Vad många värdefulla saker jag har/har gjort! (...och några mindre värdefulla)
Jag mår…
… bra :o) !!
2006-08-26
Gått över gränsen
Nu har min dumma skitrektor verkligen, verkligen, gått över gränsen!
(Den som vill uppdatera sig på tidigare händelse kan klicka först här, sen här och sist här...)
Från början. Klassföreståndarkollegan har haft ansiktsförlamning och smakbortfall under en vecka. Borrelia är testat men eftersom hon också har en misslyckad öronoperation några år tillbaka i tiden har hon varit i kontakt med öronavdelning. Läkaren där vill röntga så snart som möjligt, för det kan helt klart ha ett samband. Tid för röntgen beräknas under måndag eller tisdag. Hon har varit på jobbet, trots detta, så hon har verkligen inte orsakat några ”besvär” för vår så kallade chef...
På tisdag har vi en planerad utflykt med klassen, där vi ska arbeta tillsammans med dem utanför klassrummet för att så här i början lära känna varandra bättre. Eftersom detta med stor sannorlikhet sammanstrålar med kollegans röntgen planerade hon redan igår för att avblåsa utflykten. Jag kan inte åka ensam med klassen, de är för många för det. Halva vitsen är också att just vi två som klassföreståndare är med och dessutom finns det inte annan personal som kan följa istället, lektionerna måste ju fortsätta på skolan för alla dem som är kvar.
Detta var enligt dumma skitrektorn ett mycket dåligt beslut. De diskuterade lite fram och tillbaka och sedan kommer det: ”Ni är ju så många som försökt smita undan den här utflykten...!”
Om man ska plocka ut två stycken på skolan som med glädje gör allt sådant här ”jobba-ihop-gruppen-ha-roligt-tillsammans” så är det kollegan och jag. Och att då få detta kastat i ansiktet när man dessutom är orolig för sin sjukdom. Ja, det finns inget försvar!
Jag blev galen och vansinnig när kollegan berättade för mig. Har ju inte så mycket till övers för skitrektorn sedan tidigare och detta var verkligen droppen. Vi tog beslutet i vårt arbetslag att ändå ställa in, trots rektorns motsatta åsikter. Vi har helt enkelt inte folk så det räcker för att någon mer ska kunna följa med mig. Skitrektorn försökte senare tillrättavisa mig, att vi inte fick göra så, men då fick jag ur mig ilskan och det var skönt. Jag sade med väl valda ord till henne att vi hade fått nog i vårt arbetslag, att vi inte tog mer nu. Hon undrade vad jag menade med det och jag förklarade att vi inte uppskattade hennes svar till kollegan, om att försöka smita undan.
- Men så menade jag inte, i så fall ber jag verkligen om ursäkt...
- Den ursäkten behöver inte jag! spottade jag ur mig, ge den till kollegan istället för det var den känsla hon gick ifrån jobbet med i alla fall!
Det kändes riktigt skönt att få ur sig lite av ilskan och det förde ju också det goda med sig att kollegan fick en ursäkt på telefon. Men vad menar hon egentligen? Är hon så dum så hon inte fattar hur elak hon är? Eller är hon helt enkelt bara så elak? Vi har fullt upp med oron över vad som är fel med kollegan, hon själv allra mest förstås, vad skulle hon annars vara? Lite stöd från chefen då, är det för mycket att önska?
Vore det inte för mina underbara arbetskamrater skulle jag verkligen överväga att byta jobb!
(Den som vill uppdatera sig på tidigare händelse kan klicka först här, sen här och sist här...)
Från början. Klassföreståndarkollegan har haft ansiktsförlamning och smakbortfall under en vecka. Borrelia är testat men eftersom hon också har en misslyckad öronoperation några år tillbaka i tiden har hon varit i kontakt med öronavdelning. Läkaren där vill röntga så snart som möjligt, för det kan helt klart ha ett samband. Tid för röntgen beräknas under måndag eller tisdag. Hon har varit på jobbet, trots detta, så hon har verkligen inte orsakat några ”besvär” för vår så kallade chef...
På tisdag har vi en planerad utflykt med klassen, där vi ska arbeta tillsammans med dem utanför klassrummet för att så här i början lära känna varandra bättre. Eftersom detta med stor sannorlikhet sammanstrålar med kollegans röntgen planerade hon redan igår för att avblåsa utflykten. Jag kan inte åka ensam med klassen, de är för många för det. Halva vitsen är också att just vi två som klassföreståndare är med och dessutom finns det inte annan personal som kan följa istället, lektionerna måste ju fortsätta på skolan för alla dem som är kvar.
Detta var enligt dumma skitrektorn ett mycket dåligt beslut. De diskuterade lite fram och tillbaka och sedan kommer det: ”Ni är ju så många som försökt smita undan den här utflykten...!”
Om man ska plocka ut två stycken på skolan som med glädje gör allt sådant här ”jobba-ihop-gruppen-ha-roligt-tillsammans” så är det kollegan och jag. Och att då få detta kastat i ansiktet när man dessutom är orolig för sin sjukdom. Ja, det finns inget försvar!
Jag blev galen och vansinnig när kollegan berättade för mig. Har ju inte så mycket till övers för skitrektorn sedan tidigare och detta var verkligen droppen. Vi tog beslutet i vårt arbetslag att ändå ställa in, trots rektorns motsatta åsikter. Vi har helt enkelt inte folk så det räcker för att någon mer ska kunna följa med mig. Skitrektorn försökte senare tillrättavisa mig, att vi inte fick göra så, men då fick jag ur mig ilskan och det var skönt. Jag sade med väl valda ord till henne att vi hade fått nog i vårt arbetslag, att vi inte tog mer nu. Hon undrade vad jag menade med det och jag förklarade att vi inte uppskattade hennes svar till kollegan, om att försöka smita undan.
- Men så menade jag inte, i så fall ber jag verkligen om ursäkt...
- Den ursäkten behöver inte jag! spottade jag ur mig, ge den till kollegan istället för det var den känsla hon gick ifrån jobbet med i alla fall!
Det kändes riktigt skönt att få ur sig lite av ilskan och det förde ju också det goda med sig att kollegan fick en ursäkt på telefon. Men vad menar hon egentligen? Är hon så dum så hon inte fattar hur elak hon är? Eller är hon helt enkelt bara så elak? Vi har fullt upp med oron över vad som är fel med kollegan, hon själv allra mest förstås, vad skulle hon annars vara? Lite stöd från chefen då, är det för mycket att önska?
Vore det inte för mina underbara arbetskamrater skulle jag verkligen överväga att byta jobb!
2006-08-22
Helt slut. Frustrerad.
Frustrerad är ordet som ligger på mina läppar mest hela tiden idag. Ledighetskänslan från helgen försvann i en grisblink när första lektionen med min klass började. Så många så svaga. Så många med stora brister, både teoretiskt, kunskapsmässigt, men även socialt. Omogna som bäst - i så fall mognar de. I annat fall med någon sorts annan svårighet som inte växer bort, som gör att det helt enkelt inte går att sitta stilla på en stol och koncentrera sig mer än 3 minuter i sträck. Våra ”små” klasser, som från början skulle vara max, jag repeterar max, 24 elever har nu stigit till minst 26. Tjugosex skilda individer, tjugosex olika behov. En tredjedel av dem skulle behöva mig vid sin sida nästan hela tiden. Har någon sett kloningsknappen? Jag behöver vara 10 st Ina samtidigt...
Försöker få stöd hos vår rektor (som någon läsare kanske kommer ihåg inte står på min top-10-favorit-lista...) att vi har fått väldigt många elever med särskilda behov i vår klass. Får fräsande till svar:
- Det finns elever med särskilda behov i alla klasser!!
Vad svarar man? Det var ju inte det jag påstod. Sen fortsätter hon med samma irriterade röst att det inte kunde bli annorlunda för nästan alla i vår klass har önskat att få gå i klassen med mig och klassföreståndarkollegan som lärare. Är det också fel? Är inte det något man som rektor istället borde lyfta fram som beröm? Nej, egentligen är det nog vårt fel att vi fick så många elever i samma klass med skiftande behov.
Jag kan inte mer än göra mitt bästa. Det ska jag göra! Det ska jag absolut göra för något annat vill jag inte. Men att känna att ”mitt bästa” inte räcker till, inte räcker till på långa vägar... ja, då kommer frustrationen och byter plats med glädjen, då blir det väldigt svårt att komma ihåg att jag har världens roligaste jobb...
Försöker få stöd hos vår rektor (som någon läsare kanske kommer ihåg inte står på min top-10-favorit-lista...) att vi har fått väldigt många elever med särskilda behov i vår klass. Får fräsande till svar:
- Det finns elever med särskilda behov i alla klasser!!
Vad svarar man? Det var ju inte det jag påstod. Sen fortsätter hon med samma irriterade röst att det inte kunde bli annorlunda för nästan alla i vår klass har önskat att få gå i klassen med mig och klassföreståndarkollegan som lärare. Är det också fel? Är inte det något man som rektor istället borde lyfta fram som beröm? Nej, egentligen är det nog vårt fel att vi fick så många elever i samma klass med skiftande behov.
Jag kan inte mer än göra mitt bästa. Det ska jag göra! Det ska jag absolut göra för något annat vill jag inte. Men att känna att ”mitt bästa” inte räcker till, inte räcker till på långa vägar... ja, då kommer frustrationen och byter plats med glädjen, då blir det väldigt svårt att komma ihåg att jag har världens roligaste jobb...
2006-08-20
Höst fast sommar
Vi börjar närma oss slutet av augusti. Jag har börjat jobba igen, med min nya klass. Det känns bättre nu än i våras när de hälsade på men fortfarande svider det i hjärtat när jag tänker på min gamla klass. Det blir bättre när jag har lärt känna de nya små 13-åringarna, mer än bara till namnet - som jag kämpar rejält med för tillfället. När jobbet börjar i augusti så är känslan genast höst. I måndags, första arbetsdagen, öppnade sig himlen och dränkte motorvägen genom staden så den fick stängas av. Sedan har regnskurarna fortsatt att vara flera än uppehållen, så inget snack om saken - höst är det!
Men så igår. Lördag, helg, sol och varmt! Sommar igen! Kunde inte passat bättre! Vårt ”extrabarn” är här över helgen så dottern ser vi knappt till. De leker Ronja Rövardotter alla helgens vakna timmar. Mina föräldrar är också här och vi hjälptes åt på förmiddagen att riva det som var kvar av den av åskan sönderslagna gamla hagen och börja bygga ny. Solen stekte, jag gick i bikiniöverdel, visserligen med långbyxor för att skydda benen från tistlar och brännässlor, men ändå med solen på ryggen. Vilken härlig ledighetskänsla!
Efter lunch kom min syster och hennes barn också. Barnen hjälpte maken med hagen, vi andra pysslade på med annat och ledigheten spred sig i kroppen. Förmodligen beror det på att så tätt inpå lång ledighet, blott en vecka, har stressen inte hunnit börja byggas upp ännu. Alltså kan man faktiskt koppla av i samma ögonblick som man lämnar jobbet. Känslan i magen är bra, och jag försöker ju lyssna så mycket som möjligt på den och mår alltså riktigt bra!
Att morgonen började med lägstanotering på vågen igen spelar förstås också roll! 64,7 kg vilket betyder att det förargliga semesterpluset är ett minne blott och det endast återstår 1,7 kg till MÅÅÅÅÅL!!
Men så igår. Lördag, helg, sol och varmt! Sommar igen! Kunde inte passat bättre! Vårt ”extrabarn” är här över helgen så dottern ser vi knappt till. De leker Ronja Rövardotter alla helgens vakna timmar. Mina föräldrar är också här och vi hjälptes åt på förmiddagen att riva det som var kvar av den av åskan sönderslagna gamla hagen och börja bygga ny. Solen stekte, jag gick i bikiniöverdel, visserligen med långbyxor för att skydda benen från tistlar och brännässlor, men ändå med solen på ryggen. Vilken härlig ledighetskänsla!
Efter lunch kom min syster och hennes barn också. Barnen hjälpte maken med hagen, vi andra pysslade på med annat och ledigheten spred sig i kroppen. Förmodligen beror det på att så tätt inpå lång ledighet, blott en vecka, har stressen inte hunnit börja byggas upp ännu. Alltså kan man faktiskt koppla av i samma ögonblick som man lämnar jobbet. Känslan i magen är bra, och jag försöker ju lyssna så mycket som möjligt på den och mår alltså riktigt bra!
Att morgonen började med lägstanotering på vågen igen spelar förstås också roll! 64,7 kg vilket betyder att det förargliga semesterpluset är ett minne blott och det endast återstår 1,7 kg till MÅÅÅÅÅL!!
2006-08-15
Tor slår med sin hammare!
Vi har varit på Öland med husvagnen. Norra delen, bödastranden, underbart! Det blev precis den semester jag hade hoppats på. Sol, bad, lata dagar på stranden med massor av lek både i sanden och i vattnet. Dottern som fyllt 6 år i sommar simmar inte än, långt ifrån, men är mer under vattnet än över efter allt badande. Hon simmar hundsim under vattnet och tar stora, fina simtag - tre, fyra stycken efter varandra - när man påminner henne. Behöver absolut gå i simskola nu i höst för att komma vidare. Men det höll inte på att bli någon semester alls... På väg mot Öland fick vi ett telefonsamtal från grannen, som sett efter huset åt oss. De ringer aldrig, skickar bara SMS, så redan då förstod vi att det var något speciellt. Det var det! Här hade åskan gått ordentligt, och en blixt hade slagit ner bakom gården, i en tall. En rådig man i grannbyn visste att det var tomt här och åkte upp för att titta. Tog med sig grannen som ringde oss, och när de kom upp hit slog det upp 2 meter höga lågor i skogen 15-20 m från det lilla uthuset mellan ladan och bostaden. Vi hade mist hela gården om de inte hade åkt upp! Det regnade så kraftigt och med hjälp av flera som ringdes hit, kunde de springa med hinkar från stupröret och släcka. Det brann inte "på bredden" utan "på höjden", som tur var, men det brann i ett par stubbar och i torra grenar som låg där.
Alla säkringar, alla glödlampor, en jordfelsbrytare och telefonen blåste ut. Telefonen lagades igår först - vi har alltså även varit internetlösa eftersom vi bara har modem - det var svart långt in i ledningarna in i huset... Jordfelsbrytaren kan användas som marackas, alla säkringar är utbytta och... hästhagen, ståltråden, är borta, BORTA! Den har förångats ca 100 meter! Resten av den är svart och "krusig" - hela hagen har varit glödröd, runtom. Tur att hästarna är på sommarbete fortfarande. Hade de överlevt hade vi ändå inte haft någon stans att ha dem...
Ja, att gården står kvar är ett under i samarbete med otroliga grannar!! Vi frågade honom som ringde oss vilka mer som var här och hjälpte till. "Jag vet inte, här är fullt med folk, jag känner bara igen hälften!" Senare kom också brandkåren och blötlade för att det inte skulle ta fyr igen.
Vi behövde fundera några timmar om vi skulle avbryta semestern för att åka hem, men efter att frysar och kylskåp konstaterats ha överlevt och vi visste att släckningsarbetet var avklarat - och med grannen som nästan fräste åt oss att vi skulle skita i det nu och ta semester, läget var under kontroll, bestämde vi att göra just det. Sånt som behövde fixas kunde vänta tills vi kom hem. Men jag kan säga att det kommer att darra i hela mig nästa gång det blir oväder - fy bubblan vilka naturkrafter!
2006-07-21
Det är helt galet!
För länge sen, innan jag gick ner i vikt, hade jag 50/52 i alla kläder och 95D i BH-storlek. När jag kom ner till stl 38 i tröjor, 40/42 i byxor och 80D i BH-storlek började jag känna mig smal. Den senaste månaden trillade jag från 75D som jag haft ett tag, till 75C. Brösten som påverkats starkt av gravidationen har ändå inte minskat så mycket i storlek - förrän nu. Nåväl, det tog ett tag att vänja sig vid att de var mindre, att mina dyrt inköpta BH i 75D var för stora, nästan över en natt. Jag har köpt ett par lite billigare i 75C bara för att övertyga mig att det är den storleken jag ska ha...
Idag var jag en snabbis in på Lindex för att titta på rean. Såg ett jättefint linne som bara fanns i small. Gick därifrån, sedan tillbaka, därifrån igen och hängde ett par shorts i stl 44 över armen. Det var de minsta som fanns, men jag tänkte att det är inte omöjligt. Lindex är ju rätt små i storlekarna. Kom på att jag faktiskt har 38 i åtminstone två par byxor nu och insåg att 44 nog inte skulle gå. Eftersom jag skulle ha en BH och alltså ändå infinna mig i provhytten gick jag tillbaka till det lilla linnet, i small och log lite åt mig själv och min dumhet. "...som om det kommer att gå..." liksom. Kom till avdelningen för underkläder. Hittade en snygg BH, men inte fanns den i 75C inte, bara i 70D. Kupstorleken är densamma har jag lärt mig, men en omkrets på 70. Återigen skrattar jag åt mig själv i huvudet: "Ska jag nu ändå stå i provhytten i för litet linne kan jag ju lika gärna ha en för liten BH under..."
Döm om min egen förvåning när båda satt som gjutna. De satt bra, de satt bekvämt och de satt snyggt!!!
Så - helt klart hänger inte knoppen med kroppen när man förändras ganska snabbt. Jag har ju stått stilla på en envis platå under nästan två månader här i vår, så när det nu nästan rasar av mig fattar jag ingenting. Det är ju viss skillnad på shorts i stl 44 som jag "trodde" att jag skulle kunna ha, och ett linne i stl S... Men rent mentalt känner jag mig dock mer hemma i en 70D än i en 75C. Jag är liksom ingen C-kupa...
Idag var jag en snabbis in på Lindex för att titta på rean. Såg ett jättefint linne som bara fanns i small. Gick därifrån, sedan tillbaka, därifrån igen och hängde ett par shorts i stl 44 över armen. Det var de minsta som fanns, men jag tänkte att det är inte omöjligt. Lindex är ju rätt små i storlekarna. Kom på att jag faktiskt har 38 i åtminstone två par byxor nu och insåg att 44 nog inte skulle gå. Eftersom jag skulle ha en BH och alltså ändå infinna mig i provhytten gick jag tillbaka till det lilla linnet, i small och log lite åt mig själv och min dumhet. "...som om det kommer att gå..." liksom. Kom till avdelningen för underkläder. Hittade en snygg BH, men inte fanns den i 75C inte, bara i 70D. Kupstorleken är densamma har jag lärt mig, men en omkrets på 70. Återigen skrattar jag åt mig själv i huvudet: "Ska jag nu ändå stå i provhytten i för litet linne kan jag ju lika gärna ha en för liten BH under..."
Döm om min egen förvåning när båda satt som gjutna. De satt bra, de satt bekvämt och de satt snyggt!!! Så - helt klart hänger inte knoppen med kroppen när man förändras ganska snabbt. Jag har ju stått stilla på en envis platå under nästan två månader här i vår, så när det nu nästan rasar av mig fattar jag ingenting. Det är ju viss skillnad på shorts i stl 44 som jag "trodde" att jag skulle kunna ha, och ett linne i stl S... Men rent mentalt känner jag mig dock mer hemma i en 70D än i en 75C. Jag är liksom ingen C-kupa...
2006-07-20
Promenad i hjortronrikt björnrike med fint minus som följd
Har varit hos föräldrarna i nordvästra Ångermanland, på gränsen mot Lappland. Ville hålla kvar den hälsosamma stilen (vilket har gått med den äran eftersom vågen imorse, efter 10 dagar där, visade rekordlåga 64,9 kg!!!) så jag har promenerat långa rundor även där. Dels i sällskap med maken och dels i sällskap med ett par kusiner. En runda vi gick är uppskattningsvis ca 8 km. Den går upp efter en skogsbilväg, rakt ut i ingenstans. Efter drygt 3 km svänger man ner i skogen och kommer över en myr där man får hoppa på tuvorna för att hålla sig hyfsat torr om fötterna. Där växer hjortron! Trots att jag växt upp i norra Sverige har jag varit därifrån tillräckligt länge nu för att tycka att det är exotiskt med hjortron under en promenadrunda. Jag plockade kanske 8 bär. Pappa plockar 8 kg när han är i farten.
Har du aldrig plockat hjortron? Kanske hallon? Tycker du att de trycks ihop i hinken och att det är svårt att få någon mängd? Då kan jag bara meddela att hjortron är ännu värre. Hinken blir verkligen aldrig full! Dessutom växer de på myrar där man har sällskap av 5 miljoner andra individer. Små, små individer. Myggor? Nej! De är på tok för stora! Knott? Ja, fast bara några, kanske 500000 stycken. Resten är ”brännmya” eller ”svidknott” som jag tror de heter på svenska. De är överdjävliga! Behöver inte kommenteras närmare, de är bara överdjävliga!
Som om det vore nog! Nejdå, där finns massor av risiga växter också som river om man råkar ha någon bit bar hud. Fast det råkar man inte ha för där sitter i så fall tjockt med brännmya redan... Behöver jag närmare förklara varför jag flyttade söderut?
I så fall kan vi återgå till skogsbilvägen, 3 km rakt ute i ingenstans, där man svänger ner mot myren. Där såg jag nämligen något jag aldrig sett i verkligheten, ute i naturen, förut. Det såg ut som torr bark blandat med gräs. Vid närmare beskådan ser man att det även är torra lingon däri. Vad är då detta? Jodå, helt rätt. Björnbajs... Hur kul som helst! Eller? Pulsen stiger märkbart, röstläget höjs till nästan skriknivå för att samtala med den som går 50 cm från mig. Det gäller att alla björnar inom mils avstånd ska ha helt klart för sig att vi är där - just där! Samtidigt är det skrämmande att så tydligt deklarera sin närvaro för då kanske björnen som gömmer sig i buskaget där hunden valde att gå in - för vad är det som prasslar om inte en blodtörstig best till björn? - kommer utrusande och dödar med ett enda slag av sin stora labb.
Min fantasi är det inget fel på och jag har fullt upp i mitt huvud samtidigt som jag promenerar, vilt pratande, där i skogen. Hinner precis plocka några hjortron innan jag måste hasta vidare för att hinna ifrån björnarna som lurpassar på mig... Kanske har vi där en förklaring till mitt fina minus under dessa dagar? Förbränningen går på högvarv!
Jag är i alla fall tryggt tillbaka här hemma i Västmanland igen, lättare än någonsin!!
Har du aldrig plockat hjortron? Kanske hallon? Tycker du att de trycks ihop i hinken och att det är svårt att få någon mängd? Då kan jag bara meddela att hjortron är ännu värre. Hinken blir verkligen aldrig full! Dessutom växer de på myrar där man har sällskap av 5 miljoner andra individer. Små, små individer. Myggor? Nej! De är på tok för stora! Knott? Ja, fast bara några, kanske 500000 stycken. Resten är ”brännmya” eller ”svidknott” som jag tror de heter på svenska. De är överdjävliga! Behöver inte kommenteras närmare, de är bara överdjävliga!
Som om det vore nog! Nejdå, där finns massor av risiga växter också som river om man råkar ha någon bit bar hud. Fast det råkar man inte ha för där sitter i så fall tjockt med brännmya redan... Behöver jag närmare förklara varför jag flyttade söderut?
I så fall kan vi återgå till skogsbilvägen, 3 km rakt ute i ingenstans, där man svänger ner mot myren. Där såg jag nämligen något jag aldrig sett i verkligheten, ute i naturen, förut. Det såg ut som torr bark blandat med gräs. Vid närmare beskådan ser man att det även är torra lingon däri. Vad är då detta? Jodå, helt rätt. Björnbajs... Hur kul som helst! Eller? Pulsen stiger märkbart, röstläget höjs till nästan skriknivå för att samtala med den som går 50 cm från mig. Det gäller att alla björnar inom mils avstånd ska ha helt klart för sig att vi är där - just där! Samtidigt är det skrämmande att så tydligt deklarera sin närvaro för då kanske björnen som gömmer sig i buskaget där hunden valde att gå in - för vad är det som prasslar om inte en blodtörstig best till björn? - kommer utrusande och dödar med ett enda slag av sin stora labb.
Min fantasi är det inget fel på och jag har fullt upp i mitt huvud samtidigt som jag promenerar, vilt pratande, där i skogen. Hinner precis plocka några hjortron innan jag måste hasta vidare för att hinna ifrån björnarna som lurpassar på mig... Kanske har vi där en förklaring till mitt fina minus under dessa dagar? Förbränningen går på högvarv!
Jag är i alla fall tryggt tillbaka här hemma i Västmanland igen, lättare än någonsin!!
2006-07-02
SOMMARLOV
Tydligen har jag tagit sommarlov både från yrket och från bloggandet. Det märks också på antalet besökare som stadigt minskar. Inte konstigt, dels sitter väl folk mindre vid datorn när det är sommar därute och dels kan man ju undra vad man ska in på min sida och göra när det ändå aldrig kommer något nytt här. Men idag chockar jag eventuella läsare - här är nämligen ett nytt inägg!
Idag firar maken och jag 12 år som gifta. 12 år! Jag kan inte fatta att jag har varit vuxen så länge så jag kan ha varit gift i 12 hela år. Oj! Igår var vi på bröllop, för att komma i stämning. Nja, kanske inte just därför som de hade valt detta datum till sitt bröllop, men vi väljer att tro det. Hur som helst, det var oerhört stämningsfullt, det var en förtrollad eftermiddag och kväll med god mat och rolig fest och jag har aldrig skådat ett så vackert par. De är vackra ”till vardags”, och klädda till bröllop - ja, det var magiskt! Jag vill ju inte avslöja deras identitet men lite av brudens hår törs jag publicera i alla fall.
Jag höll ett tal till dem där jag faktiskt lade betoningen mycket på det vackra. De är verkligen vackra, bildsköna, men det viktigaste och den egenskap jag uppskattar så oerhört mycket hos dem båda är att deras insida är ännu vackrare. Vid första anblicken är det svårt att tro att det kan vara så, men jag har känt dem länge nog för att veta och jag är väldigt rädd om denna vänskap.
Lycka till i livet, ni kära vänner, om ni händelsevis skulle läsa här!
Idag firar maken och jag 12 år som gifta. 12 år! Jag kan inte fatta att jag har varit vuxen så länge så jag kan ha varit gift i 12 hela år. Oj! Igår var vi på bröllop, för att komma i stämning. Nja, kanske inte just därför som de hade valt detta datum till sitt bröllop, men vi väljer att tro det. Hur som helst, det var oerhört stämningsfullt, det var en förtrollad eftermiddag och kväll med god mat och rolig fest och jag har aldrig skådat ett så vackert par. De är vackra ”till vardags”, och klädda till bröllop - ja, det var magiskt! Jag vill ju inte avslöja deras identitet men lite av brudens hår törs jag publicera i alla fall.Jag höll ett tal till dem där jag faktiskt lade betoningen mycket på det vackra. De är verkligen vackra, bildsköna, men det viktigaste och den egenskap jag uppskattar så oerhört mycket hos dem båda är att deras insida är ännu vackrare. Vid första anblicken är det svårt att tro att det kan vara så, men jag har känt dem länge nog för att veta och jag är väldigt rädd om denna vänskap.
Lycka till i livet, ni kära vänner, om ni händelsevis skulle läsa här!
2006-06-13
Så var dagen här...
Dagen när det var dags att säga hejdå till klassen. Jag har skakat, jag har darrat, jag har haft gråten i halsen. Men när det väl gällde, när jag skulle säga de sista orden, avskedet, då var jag stabil och nästan oberörd. Fick en känsla av att stå utanför alltsammans. Jag är allt annat än oberörd men utåt sett var det inga problem att hålla rösten stabil. Jag tror också att de här två sista veckorna när jag bara har gått runt kvidande att jag inte inte vill att det ska ta slut, de veckorna har varit ett led i min bearbetning av detta faktum. Jag kan nästan bli lite arg på mig själv - varför binder jag eleverna så nära? Varför låter jag dem krypa in under skinnet? Eller det vet jag ju egentligen, jag vill ha det så, jag vill ha dem som ”mina stora barn” som dottern och jag kallar dem här hemma.
-Mamma, vilken tur att du har mig nu när du inte får några nya stora barn förrän till hösten!
Ja, vilken tur att jag har dottern! Och vilken tur jag har som har världens bästa jobb! Många varma kramar - till och med efterfrågat av killen jag kramar på bilden; ”Men ska vi inte kramas då??!” (med glimten i ögat men ändå på allvar). Många föräldrakramar med tack från hjärtat, som det låter, att de är så nöjda med dessa tre år. Stolta de också, med all rätt! 9Bäst är nämligen den enda klassen på skolan som klarat alla betyg i alla ämnen av alla eleverna!!!
Glad, glad sommar älskade ungar och må det gå er väl i livet!
-Mamma, vilken tur att du har mig nu när du inte får några nya stora barn förrän till hösten!
Ja, vilken tur att jag har dottern! Och vilken tur jag har som har världens bästa jobb! Många varma kramar - till och med efterfrågat av killen jag kramar på bilden; ”Men ska vi inte kramas då??!” (med glimten i ögat men ändå på allvar). Många föräldrakramar med tack från hjärtat, som det låter, att de är så nöjda med dessa tre år. Stolta de också, med all rätt! 9Bäst är nämligen den enda klassen på skolan som klarat alla betyg i alla ämnen av alla eleverna!!! Glad, glad sommar älskade ungar och må det gå er väl i livet!
2006-06-10
Jag borde ha hållit fast vid VVF!
Jag har ihärdigt hävdat att det enda jag tänkt engagera mig i under pågående fotbolls-VM är VVF... alltså klubben Våga Vägra Fotboll! Dottern har med stora ögon sett alla gul-blå flaggor som invaderar vårt avlånga land, och igår när hon såg en bil med flaggorna fladdrande från bilrutorna fick hon något så längtansfullt i blicken att inte ens mitt engagemang i sagda klubb kunde stå emot. Klart tjejen ska ha fotbollsflaggor! Vi har jagat runt i staden idag och till slut hittade vi dem! Två stycken för 29:- på Team Sportia. Jag skämdes genom hela kroppen när jag betalade, men vad gör man inte för tindrande ögon på ögonstenen?
På hemvägen skulle jag förstås prova flaggorna. Jag ville ju se ännu mer tindrande ögon! Det gick så bra så - i ca 25 meter. Sen vevade jag ned rutan för att ta in flaggan, som förstås fladdrade iväg! Jag hade glömt vinddraget som uppstod i 70 km/h...
Så om jag skämdes när jag inhandlade de små otygen, gissa vad jag gjorde när maken hade vänt bilen och jag fick springa ut i gatan och skamset plocka upp den lille rymmaren? Till på köpet passerade en polisbil och jag vet inte om man ens får stiga ur bilen där. Maken hade alltså kört vidare för att vända tillbaka igen. Polisen log och vinkade... hehe, jättekul... *not* Typ ingenstans!
Dottern har nu sina två flaggor (den ena med misstänkt nötta hörn för att vara nyinköpt...) därute och sprang glatt omkring med dem fram till bolibompa började 18.30. I samma veva kom jag på att Sverige ju faktiskt spelar sin första match ikväll. Tack bolibompa för att jag åtminstone slipper titta på eländet!
På hemvägen skulle jag förstås prova flaggorna. Jag ville ju se ännu mer tindrande ögon! Det gick så bra så - i ca 25 meter. Sen vevade jag ned rutan för att ta in flaggan, som förstås fladdrade iväg! Jag hade glömt vinddraget som uppstod i 70 km/h...
Så om jag skämdes när jag inhandlade de små otygen, gissa vad jag gjorde när maken hade vänt bilen och jag fick springa ut i gatan och skamset plocka upp den lille rymmaren? Till på köpet passerade en polisbil och jag vet inte om man ens får stiga ur bilen där. Maken hade alltså kört vidare för att vända tillbaka igen. Polisen log och vinkade... hehe, jättekul... *not* Typ ingenstans!
Dottern har nu sina två flaggor (den ena med misstänkt nötta hörn för att vara nyinköpt...) därute och sprang glatt omkring med dem fram till bolibompa började 18.30. I samma veva kom jag på att Sverige ju faktiskt spelar sin första match ikväll. Tack bolibompa för att jag åtminstone slipper titta på eländet!
Konversation med dottern
Dialog i bilen på väg hem från staden, precis inkomna i skogen en bit hemifrån.
-Mamma, minns du älgen som vi såg från bilen här i skogen i vintras?
-Ja
-Varför hade den stått kvar i skogen när de andra två klev ut i vägen och blev överkörda?
(Till saken hör att den halvtimmeslånga bilfärden hade kantats av fler varför än vad egentligen var möjligt.)
-Vad menar du?
-Jomen när de där två älgarna blev överkörda i vintras och bara en klarade sig. Varför stod den kvar i skogen?
-Men snälla rara, hur ska jag veta det? Hur ska jag kunna svara på det? Snälla, tänk lite innan du säger varför, varför, varför… Jag har väl aldrig varit älg?
Det är tyst i baksätet en stund. Ändå ”hör” man hjärnverksamheten, att inte gå förlorande ur den här dialogen.
-Men mamma! Har du aldrig varit med när morfar har skjutit en älg då så du har kunnat titta på dens hjärna??!
Om jag hade varit det så borde jag ju ha vetat varför den här älgen hon nu mindes valde att stanna i skogen när hans vänner klev ut i vägen och blev överkörda i en dubbelolycka... Så att hon frågade varför var ju inte konstigt alls om man tänker efter!
-Mamma, minns du älgen som vi såg från bilen här i skogen i vintras?
-Ja
-Varför hade den stått kvar i skogen när de andra två klev ut i vägen och blev överkörda?
(Till saken hör att den halvtimmeslånga bilfärden hade kantats av fler varför än vad egentligen var möjligt.)
-Vad menar du?
-Jomen när de där två älgarna blev överkörda i vintras och bara en klarade sig. Varför stod den kvar i skogen?
-Men snälla rara, hur ska jag veta det? Hur ska jag kunna svara på det? Snälla, tänk lite innan du säger varför, varför, varför… Jag har väl aldrig varit älg?
Det är tyst i baksätet en stund. Ändå ”hör” man hjärnverksamheten, att inte gå förlorande ur den här dialogen.
-Men mamma! Har du aldrig varit med när morfar har skjutit en älg då så du har kunnat titta på dens hjärna??!
Om jag hade varit det så borde jag ju ha vetat varför den här älgen hon nu mindes valde att stanna i skogen när hans vänner klev ut i vägen och blev överkörda i en dubbelolycka... Så att hon frågade varför var ju inte konstigt alls om man tänker efter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)