Så var dagen här...

Dagen när det var dags att säga hejdå till klassen. Jag har skakat, jag har darrat, jag har haft gråten i halsen. Men när det väl gällde, när jag skulle säga de sista orden, avskedet, då var jag stabil och nästan oberörd. Fick en känsla av att stå utanför alltsammans. Jag är allt annat än oberörd men utåt sett var det inga problem att hålla rösten stabil. Jag tror också att de här två sista veckorna när jag bara har gått runt kvidande att jag inte inte vill att det ska ta slut, de veckorna har varit ett led i min bearbetning av detta faktum. Jag kan nästan bli lite arg på mig själv - varför binder jag eleverna så nära? Varför låter jag dem krypa in under skinnet? Eller det vet jag ju egentligen, jag vill ha det så, jag vill ha dem som ”mina stora barn” som dottern och jag kallar dem här hemma.

-Mamma, vilken tur att du har mig nu när du inte får några nya stora barn förrän till hösten!

Ja, vilken tur att jag har dottern! Och vilken tur jag har som har världens bästa jobb! Många varma kramar - till och med efterfrågat av killen jag kramar på bilden; ”Men ska vi inte kramas då??!” (med glimten i ögat men ändå på allvar). Många föräldrakramar med tack från hjärtat, som det låter, att de är så nöjda med dessa tre år. Stolta de också, med all rätt! 9Bäst är nämligen den enda klassen på skolan som klarat alla betyg i alla ämnen av alla eleverna!!!

Glad, glad sommar älskade ungar och må det gå er väl i livet!