Jag är lik pappa på många sätt. Oftast påpekar mamma det, och hon känner oss båda utan och innan, så hon ser det ju tydligt och klart förstås. En sida är ganska elak; när vi känner oss orättvist behandlade och har hunnit förbereda oss bara lite, lite så kan vi bli väldigt bitska i kommentarerna.
Idag hade jag möte med försäkringskassan. Jag har haft tillfällig sjukersättning i 2 år (det som förr hette förtidspension) och nu i oktober går den ut. Den fantastiska regeringen (missa inte ironin däri...) har lyckats plocka bort det. Genom att det inte finns så finns inte heller vi som av olika anledningar behöver den. Busenkelt! Busenkla pengar rakt ner i statskassan - måste ju röra sig om miljardbelopp allra minst! Hur som helst. Först grät jag, för allt är så eländigt. Sen grät jag ännu mer för jag blir så förbannat frustrerad av att bli ifrågasatt. Men sen kom iskylan. Jag stirrade ut i luften. Mötte inte blicken. Svarade på tilltal men mycket avmätt. Kände hur pappa-blodet tog fart i mig, hur stoltheten rätade ryggen. "Jag kan må hända inte påverka beslutet men jag kan med all önskvärd tydlighet visa vad jag känner inför det..."
Hör mig själv säga: "Jag förstår att jag inte kan rikta ilskan mot dig, men den där Reinfeldt skulle jag kunna slå på käften!" ...hm, universitetsutbildad pedagog minsann... *visslar* Det hjälper ju inte ett enda dugg. Jag kommer inte att få några pengar för de 25% jag inte arbetar, om det nu inte visar sig att mitt hjärta tar stryk av all oron, stressen och sorgen. Och det hoppas jag naturligtvis innerligt, innerligt att det inte gjort!! Och då har jag inte annat att göra än att "gilla läget". Vara tacksam att vi inte står och faller med de 60% lön jag får för de 25% jag inte jobbar. Det blir mindre guldkant på tillvaron, men vi har fortfarande pengar till mat och räkningar!
Och jag är framför allt stolt över mitt pappa-blod!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar