Pensionerad & shopaholic

Ja, det är jag det! Det går att shoppa sig lycklig, åtminstone för stunden.

Jag har svårt att komma in i jobbet i år, tycker det känns trögt med nya klassen, har inte hittat någon bra arbetsrytm ännu. Idag hade jag dessutom möte på FK (försäkringskassan) för att diskutera - trodde jag – min 25%-iga sjukskrivning. Det var ingen diskussion, beslutet är i stort sett fattat att sjukskrivningen, eller sjukpenningen som det väl heter, övergår i sjukersättning vilket då motsvarar det som tidigare var sjukpension! Jag är alltså sjukpensionär!!

På ett sätt känns det skönt. Nu vet jag att det är så under 2 år framöver - för det är en av förändringarna sedan tidigare, att det numera är tidsbegränsat - och kan vila i den vetskapen. Jag har försökt arbeta heltid med jämna mellanrum sedan dottern var 2 år men det fungerar inte. Hjärtsjukdomen i botten med den erfarenhet jag har att jag låg för döden tar enormt mycket energi fortfarande. Återhämtningssträckan är enormt lång. Behovet av att sitta i soffan och stirra i luften är sjukligt stor. Just sjukligt.

Ändå. I bilen hem blev jag ledsen. Sjukpensionär! Här får kvinnor barn åt höger och vänster, är hemma drygt ett år och fortsätter sedan som förr. Varför kan inget runt min mamma-roll vara normalt? Varför kan inget vara som förr? Jag var ledsen en stund, lät det komma. Tänkte att det är just detta som tar energi och tid för mig. För hur mycket jag än önskar så är det ju så här, inte normalt - "som förr”.

Sedan gaskade jag upp mig! Vad har jag att gnälla över? Jag lever ju! Jag arbetar! Ok, inte 100% men åtminstone 75%. Jag får professionell hjälp med hjärtat så jag, fysiskt sett, är nästintill återställd. Jag har en kropp jag trivs i - det hade jag med all säkerhet inte haft om allt varit ”normalt”. Då hade jag förmodligen fortfarande trampat runt som en 100-kilos kvinna och avskytt det... Och framför allt - jag har min dotter!! Klart inget blev normalt efter det, jag har världens underverk boende under samma tak! Jag har en 6-åring jag utan tvekan skulle ge mitt eget liv för, gång på gång på gång. Jag har verkligen allt man kan önska sig!

Från dessa tankar runt min sjukskrivning som är på väg över i sjukpension, och att jag inte tycker att jobbet flyter på som jag vill att det ska göra, behövde jag alltså muntra upp mig. Jag gör ju inte det via munnen längre - tidigare hade jag med all säkerhet firat med en stor påse godis... Nu gick jag på stan istället! Jag har shoppat! Stövlar, hur snygga som helst om jag får säga det själv! Utan klack dessutom så jag kan ha dem varje dag hela hösten, vintern och våren. Höga, ljusbruna, skitsnygga! Köpte också jeans på Gina Tricot. Tighta, raka ben som passar bra att ha inuti stövlarna. Åh, vad gott det smakar! Och som om inte det var nog två toppar och en t-shirt på rea.

Nu är jag redo för jobb imorgon! Klart det kommer att vara kul att arbeta när jag får gå i nya kläder! Ytligt? Ja, eller hur!!