Vad bär den med sig? Törs jag tänka det? Vill jag tänka det?
Under det 1,5 år som gått sedan pappa blev sjuk har jag om och om och om igen sagt och tänkt att nu kan det inte bli värre. Men tänk så lite man förstår. Det blir bara värre och värre precis hela tiden. Han är så väldigt sjuk nu, men orsaken bakom är svårare att förstå. Är det biverkningar av strålningen? Han genomgick ju skittuff strålning både mot huvudet och lungan under augusti. Eller är det depression? De saker pappa är duktig på och som han sätter värde i, klarar han inte längre av att göra. Så depression vore konstigare om han inte fick, än om det är vad som slagit klorna i honom. Eller är det tumörerna som galopperar? Det är faktiskt den orsak jag minst av allt tror på, men oavsett anledning så saknar jag min vanliga, glada och varma pappa! Han lever, men jag saknar honom så det skär i bröstet. Jag är så fruktansvärt rädd att han inte "kommer tillbaka".
Han har legat på sjukhus sedan i torsdags, då var han uttorkad och väldigt dålig. Han är arg på situationen, han är arg och frustrerad över det mesta. Vad som egentligen snurrar i huvudet på honom vet jag inte, men något är det ju. Jag pratade med honom igår, och utan tvekan är det en gammal man på andra sidan luren. Han låter som min farmor lät när hon var över 90 år och önskade att få dö. Jag är så rädd att pappa ska ha gett upp. Att han inte vill kämpa mer. Jag är rädd för det onaturliga lugnet jag hörde igår. En så sorgsen stämma utan livsgnista. Samtidigt är jag jätterädd att han ska vara arg igen när han kommer hem till mamma.
Att åka upp till dem ligger förstås som prioritet nummer 1, när det blir läge. Mamma vill avvakta nu och se hur det blir när han kommer hem. Han kanske behöver vila lite innan vi kommer, och att vi då bara stannar ett kortare tag så att det inte blir så jobbigt. Och egentligen - egentligen - skulle det vara en glädjedag idag. De har blivit erbjudna kontrakt på en lägenhet här i vår stad med inflytt 1 oktober. Så om bara september kan passera med lite lugn, så kanske kanske det finns ett litet litet ljus framåt hösten? Kära goda godheten, jag ber till dig nu. Hjälp oss!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj vad svårt. Cancer är en nyckfull sjukdom som ger de mest underliga och läskiga symtom. För att inte tala om behandlingarna som ju oftast är ännu värre. Tror därför det är bättre att försöka leva i nuet istället för att tänka för fort framåt.
Självklart ligger en depression nära till hands, konstigt vore det ju annars. Vem skulle inte bli deprimerad om man känner att inte kroppen orkar detsamma som hjärnan vill och behandlingarna fullkomligt tar ner en. Inte konstigt alls och något jag tror man måste tillåta. Även om det är jobbigt för omgivningen och man inget hellre vill än att få tillbaka den gamla vanliga personligheten. Tror inte det för den skull betyder att man gett upp. Man måste bara få ta sin tid och hantera den kris man befinner sig i. Det blir ju onekligen en massa existensiella funderingar att tampas med. Måste man dessutom försöka hålla masken eller skenet uppe kanske det blir ännu värre.
Nej usch vad jag svamlar. Hoppas du förstår hur jag menar och inte tar illa upp av det jag skriver.
Hoppas han snart kommer att må lite bättre och återfå kämpaglöden. Skönt också att få föräldrarna lite närmare. Det kanske han mår bättre av också, att ha er närmare.
Kramar
TACK, älskade Ina för att du sätter på pränt det som grasserar i huvudet hela, hela tiden!
TACK Malin för dina verkligt kloka ord! Vi behöver om och om igen höra att biverkningar kan vara alldeles för grymma. Det ger oss hopp för ett tag!
Oj, oj, oj jag kan inte göra annat än skicka en kram och torka mina tårar.
Nu önskar jag att kära godheten lyssnar ordentligt på dig!
Skicka en kommentar