Gått över gränsen

Nu har min dumma skitrektor verkligen, verkligen, gått över gränsen!
(Den som vill uppdatera sig på tidigare händelse kan klicka först här, sen här och sist här...)

Från början. Klassföreståndarkollegan har haft ansiktsförlamning och smakbortfall under en vecka. Borrelia är testat men eftersom hon också har en misslyckad öronoperation några år tillbaka i tiden har hon varit i kontakt med öronavdelning. Läkaren där vill röntga så snart som möjligt, för det kan helt klart ha ett samband. Tid för röntgen beräknas under måndag eller tisdag. Hon har varit på jobbet, trots detta, så hon har verkligen inte orsakat några ”besvär” för vår så kallade chef...

På tisdag har vi en planerad utflykt med klassen, där vi ska arbeta tillsammans med dem utanför klassrummet för att så här i början lära känna varandra bättre. Eftersom detta med stor sannorlikhet sammanstrålar med kollegans röntgen planerade hon redan igår för att avblåsa utflykten. Jag kan inte åka ensam med klassen, de är för många för det. Halva vitsen är också att just vi två som klassföreståndare är med och dessutom finns det inte annan personal som kan följa istället, lektionerna måste ju fortsätta på skolan för alla dem som är kvar.

Detta var enligt dumma skitrektorn ett mycket dåligt beslut. De diskuterade lite fram och tillbaka och sedan kommer det: ”Ni är ju så många som försökt smita undan den här utflykten...!”

Om man ska plocka ut två stycken på skolan som med glädje gör allt sådant här ”jobba-ihop-gruppen-ha-roligt-tillsammans” så är det kollegan och jag. Och att då få detta kastat i ansiktet när man dessutom är orolig för sin sjukdom. Ja, det finns inget försvar!

Jag blev galen och vansinnig när kollegan berättade för mig. Har ju inte så mycket till övers för skitrektorn sedan tidigare och detta var verkligen droppen. Vi tog beslutet i vårt arbetslag att ändå ställa in, trots rektorns motsatta åsikter. Vi har helt enkelt inte folk så det räcker för att någon mer ska kunna följa med mig. Skitrektorn försökte senare tillrättavisa mig, att vi inte fick göra så, men då fick jag ur mig ilskan och det var skönt. Jag sade med väl valda ord till henne att vi hade fått nog i vårt arbetslag, att vi inte tog mer nu. Hon undrade vad jag menade med det och jag förklarade att vi inte uppskattade hennes svar till kollegan, om att försöka smita undan.

- Men så menade jag inte, i så fall ber jag verkligen om ursäkt...
- Den ursäkten behöver inte jag! spottade jag ur mig, ge den till kollegan istället för det var den känsla hon gick ifrån jobbet med i alla fall!

Det kändes riktigt skönt att få ur sig lite av ilskan och det förde ju också det goda med sig att kollegan fick en ursäkt på telefon. Men vad menar hon egentligen? Är hon så dum så hon inte fattar hur elak hon är? Eller är hon helt enkelt bara så elak? Vi har fullt upp med oron över vad som är fel med kollegan, hon själv allra mest förstås, vad skulle hon annars vara? Lite stöd från chefen då, är det för mycket att önska?

Vore det inte för mina underbara arbetskamrater skulle jag verkligen överväga att byta jobb!