Konversation med dottern

Dialog i bilen på väg hem från staden, precis inkomna i skogen en bit hemifrån.

-Mamma, minns du älgen som vi såg från bilen här i skogen i vintras?
-Ja
-Varför hade den stått kvar i skogen när de andra två klev ut i vägen och blev överkörda?
(Till saken hör att den halvtimmeslånga bilfärden hade kantats av fler varför än vad egentligen var möjligt.)
-Vad menar du?
-Jomen när de där två älgarna blev överkörda i vintras och bara en klarade sig. Varför stod den kvar i skogen?
-Men snälla rara, hur ska jag veta det? Hur ska jag kunna svara på det? Snälla, tänk lite innan du säger varför, varför, varför… Jag har väl aldrig varit älg?
Det är tyst i baksätet en stund. Ändå ”hör” man hjärnverksamheten, att inte gå förlorande ur den här dialogen.
-Men mamma! Har du aldrig varit med när morfar har skjutit en älg då så du har kunnat titta på dens hjärna??!

Om jag hade varit det så borde jag ju ha vetat varför den här älgen hon nu mindes valde att stanna i skogen när hans vänner klev ut i vägen och blev överkörda i en dubbelolycka... Så att hon frågade varför var ju inte konstigt alls om man tänker efter!