Stolt, mallig, ödmjuk och ”ohaenes”

Känslor jag bär med mig hela tiden. Jag är oerhört stolt och mallig över att jag - jag - lyckats gå ner 40 kg och att jag hela tiden kämpar med att klara av det. Stolt och mallig så jag förmodligen kan bli rätt ”ohaenes” mellan varven.

(Jag måste använda just det dialektala ordet för det går inte att beskriva det ”på svenska” - att vara ”ohaenes” är ungefär att man är otrevlig att vara med, att man är svår att ha med att göra. Mallgrodor, bråkiga barn som inte lyssnar, besserwissers - alla har det gemensamt att de är ”ohaenes”.)

Jag är också ödmjuk över att just jag råkade ha den styrkan som behövs. Ödmjuk inför att få uppleva lyckan att se sig själv i spegeln och tycka om det som möter mig. Inför andra överviktiga personer som mår dåligt i sin kropp önskar jag att jag kunde delge känslan av att ha lyckats. Delge dem hur mycket det är värt det!

Jag kan bli ivrig, nästan påflugen, när jag pratar med andra som jag också vet kämpar, men som kanske inte just vid det tillfället är 100% i ”rätt tänk”. När man inte är där själv blir det bara fel om någon kommer med klämkäcka tips och tankar. Man vet att man borde men... Jag vet ju detta och ändå är det så lätt att bara gå på i ullstrumporna. Då är jag förmodligen också ”ohaenes”...

Men jag tänker fortsätta vara stolt och mallig, utan att för den skull medvetet trampa på någon annan. Jag har faktiskt klarat av det som så många kämpar för, men väldigt få lyckas med. Jag har klarat det! Tanken svindlar, ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt. På insidan är jag samma. På insidan kommer jag alltid att vara en ”tjockis”. Jag vet ju så väl hur det känns. Jag vet ju så väl hur mycket plats och energi det tar att ta stor plats. Hur jag begränsade mig själv för att inte ta plats, inte synas - när det var just det jag gjorde hela tiden.

Samtidigt som ”tjockisen” finns kvar, samtidigt som jag alltid kommer att minnas hur det känns, har jag idag ett enormt behov av att ta den plats jag fysiskt sett inte längre behöver. Jag vill synas! Jag vill berätta och dela med mig, både för att jag är stolt och mallig och faktiskt vill skryta om det Men också, och mer viktig, för viljan att berätta för andra som inte hittat orken och styrkan så att de kanske kan göra det. Jag vill få fram ”det är värt varenda jobbig sekund, varenda sötsak du på vägen låter bli, varenda ”socker-abstinens-darr” du kommer att drabbas av”.

Det är så värt det!!