Promenad i hjortronrikt björnrike med fint minus som följd

Har varit hos föräldrarna i nordvästra Ångermanland, på gränsen mot Lappland. Ville hålla kvar den hälsosamma stilen (vilket har gått med den äran eftersom vågen imorse, efter 10 dagar där, visade rekordlåga 64,9 kg!!!) så jag har promenerat långa rundor även där. Dels i sällskap med maken och dels i sällskap med ett par kusiner. En runda vi gick är uppskattningsvis ca 8 km. Den går upp efter en skogsbilväg, rakt ut i ingenstans. Efter drygt 3 km svänger man ner i skogen och kommer över en myr där man får hoppa på tuvorna för att hålla sig hyfsat torr om fötterna. Där växer hjortron! Trots att jag växt upp i norra Sverige har jag varit därifrån tillräckligt länge nu för att tycka att det är exotiskt med hjortron under en promenadrunda. Jag plockade kanske 8 bär. Pappa plockar 8 kg när han är i farten.

Har du aldrig plockat hjortron? Kanske hallon? Tycker du att de trycks ihop i hinken och att det är svårt att få någon mängd? Då kan jag bara meddela att hjortron är ännu värre. Hinken blir verkligen aldrig full! Dessutom växer de på myrar där man har sällskap av 5 miljoner andra individer. Små, små individer. Myggor? Nej! De är på tok för stora! Knott? Ja, fast bara några, kanske 500000 stycken. Resten är ”brännmya” eller ”svidknott” som jag tror de heter på svenska. De är överdjävliga! Behöver inte kommenteras närmare, de är bara överdjävliga!

Som om det vore nog! Nejdå, där finns massor av risiga växter också som river om man råkar ha någon bit bar hud. Fast det råkar man inte ha för där sitter i så fall tjockt med brännmya redan... Behöver jag närmare förklara varför jag flyttade söderut?

I så fall kan vi återgå till skogsbilvägen, 3 km rakt ute i ingenstans, där man svänger ner mot myren. Där såg jag nämligen något jag aldrig sett i verkligheten, ute i naturen, förut. Det såg ut som torr bark blandat med gräs. Vid närmare beskådan ser man att det även är torra lingon däri. Vad är då detta? Jodå, helt rätt. Björnbajs... Hur kul som helst! Eller? Pulsen stiger märkbart, röstläget höjs till nästan skriknivå för att samtala med den som går 50 cm från mig. Det gäller att alla björnar inom mils avstånd ska ha helt klart för sig att vi är där - just där! Samtidigt är det skrämmande att så tydligt deklarera sin närvaro för då kanske björnen som gömmer sig i buskaget där hunden valde att gå in - för vad är det som prasslar om inte en blodtörstig best till björn? - kommer utrusande och dödar med ett enda slag av sin stora labb.

Min fantasi är det inget fel på och jag har fullt upp i mitt huvud samtidigt som jag promenerar, vilt pratande, där i skogen. Hinner precis plocka några hjortron innan jag måste hasta vidare för att hinna ifrån björnarna som lurpassar på mig... Kanske har vi där en förklaring till mitt fina minus under dessa dagar? Förbränningen går på högvarv!

Jag är i alla fall tryggt tillbaka här hemma i Västmanland igen, lättare än någonsin!!