Helt slut. Frustrerad.

Frustrerad är ordet som ligger på mina läppar mest hela tiden idag. Ledighetskänslan från helgen försvann i en grisblink när första lektionen med min klass började. Så många så svaga. Så många med stora brister, både teoretiskt, kunskapsmässigt, men även socialt. Omogna som bäst - i så fall mognar de. I annat fall med någon sorts annan svårighet som inte växer bort, som gör att det helt enkelt inte går att sitta stilla på en stol och koncentrera sig mer än 3 minuter i sträck. Våra ”små” klasser, som från början skulle vara max, jag repeterar max, 24 elever har nu stigit till minst 26. Tjugosex skilda individer, tjugosex olika behov. En tredjedel av dem skulle behöva mig vid sin sida nästan hela tiden. Har någon sett kloningsknappen? Jag behöver vara 10 st Ina samtidigt...

Försöker få stöd hos vår rektor (som någon läsare kanske kommer ihåg inte står på min top-10-favorit-lista...) att vi har fått väldigt många elever med särskilda behov i vår klass. Får fräsande till svar:
- Det finns elever med särskilda behov i alla klasser!!

Vad svarar man? Det var ju inte det jag påstod. Sen fortsätter hon med samma irriterade röst att det inte kunde bli annorlunda för nästan alla i vår klass har önskat att få gå i klassen med mig och klassföreståndarkollegan som lärare. Är det också fel? Är inte det något man som rektor istället borde lyfta fram som beröm? Nej, egentligen är det nog vårt fel att vi fick så många elever i samma klass med skiftande behov.

Jag kan inte mer än göra mitt bästa. Det ska jag göra! Det ska jag absolut göra för något annat vill jag inte. Men att känna att ”mitt bästa” inte räcker till, inte räcker till på långa vägar... ja, då kommer frustrationen och byter plats med glädjen, då blir det väldigt svårt att komma ihåg att jag har världens roligaste jobb...