Sportspegeln

Dag 1 på nystarten är snart till ända. Det känns bra, jag är taggad och har ätit bra. Vågen var inte så dum som jag trodde att den skulle vara (nä, jag vet att det inte är vågen som är dum, jag har ställt till det alldeles själv men men...) - jag har gått upp 1,5 kg sedan jag tappade fokus och det brukar vara värre... Jag brukar dra på mig vätska direkt när jag äter fel men den här gången kanske kroppen har låtit bli det. Jag är inte den som lämnar in protest!

Jag tog förövrigt exilmamman på orden och knöt på mig löparskorna idag. Strålande sol, -8° och gnistrande snö. I kallaste laget tänkte jag, och drog även på mig trendiga benvärmare för att spara vaderna. De kanske behövdes, det är så lätt att dra på sig smärta i vaderna, men jag hade helt klart kunnat lämna en av tröjorna hemma. Jag tog med hunden, stoppade mp3-propparna i öronen och gav mig av.

Lite bakgrund kanske är på plats: Jag är ingen van löpare, började för första gången någonsin i hela mitt liv förra vintern/våren. Tog mig igenom ett litet 5-kilometers lopp och ett lite större - vårruset i Stockholm så nog var det stort så det räckte - men som med allt annat så dog även löpningen ut när maken blev sjuk i somras. Försökte nån gång i höstas men hade inte lusten. Den har börjat komma tillbaka, jag är lite sugen att hitta tillbaka till bättre ork, bättre än den jag ”stoltserar” med idag...

Så, jag gav mig av och det kändes bra. Började ta emot mellan ”stockholmarn´" och brevlådan (tydliga mätpunkter efter vår grusväg) precis som vanligt för övrigt. Framme vid brevlådan är jag inne i ”andra andningen” så det flyter på bra igen. Orkar hålla farten i nästan 4 låtar, ca 15 minuter alltså. Det får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med? Promenerade raskt en halvtimme till och var rejält svettig när jag kom in. Måste förresten göra något åt min mp3 för nu är inte låtarna ”löp-anpassade”. Det spelar faktiskt stor roll hur mycket jag kan peppa mig själv att orka fortsätta om jag har bra musik i öronen. Ser fram emot när det inte kommer att smaka blod i munnen, det är då det verkligen blir roligt att springa.

(*Nyper mig själv i armen och försöker förstå att det är jag - Ina - som skrev det där; ”det är då det verkligen blir roligt att springa”*. Hade någon sagt det åt mig för 10-15 år sedan, att jag skulle tycka så, då hade jag frust-skrattat den personen i ansiktet så jag hade blivit åtalad för förargelseväckande uppförande... Vem som helst kan ändra sig, det är jag ett levande bevis på!!)

Sportigheten följer för övrigt med in också för dottern är helt torsk på OS. Hon sitter så mycket hon får, och har fullt upp att hålla reda på vilka som är Sverige och inte. Jublet från henne ikväll när de svenska curlingdamerna vann över Canada visste inga gränser. Störtlopp följer hon med öppen mun och spända, knäppta händer i knät. Rodel såg hon lite av nyss och det var lika fascinerande som störtloppet. Den TV-restriktiva mamman uppmanar nästan till tittande för tillfället. Det här OS’et tror jag att hon kommer att minnas som sitt första. Det är häftigt att sitta bredvid och uppleva henne!