Den nionde februari 2000

En speciell dag, nästan lika speciell som dotterns födelsedag. Idag är det nämligen precis 6 år sedan vi ”såg” henne för första gången. Vi hade fått tid för ett VUL (vaginalt ultraljud) för att fastställa hur långt gången jag var. Jag hade ingen aning om SM (sista mens) och hade heller ingen aning om att jag var gravid när jag gjorde test. Saken var den att maken och jag skulle åka till London och jag hade på känn att mensen borde vara på gång. Jag hade många gånger under åren som gått när vi inte blev med barn trott att jag varit gravid och testat. Dagen efter negativt resultat kom ”hon” alltid, mensen alltså. Den här gången tänkte jag använda det omvänt, att testa bara för att lura igång ”henne” så jag skulle slippa ha eländet i London... Jag köpte test den 23/12 1999 och smög mig in på toa när jag kom hem. Ville inte berätta för nån för det hade ju inte med graviditet att göra. Kissade på stickan, lade undan den och läste lite i en tidning. Kollade klockan, tog upp testet och tittade.

TVÅ BLÅ!!!

Vad var nu detta??? Jag var gravid? Var jag gravid? Va, vad hade hänt? Jag smög ut från toan och in i vårt sovrum, som då låg vägg i vägg. Gömde testet i nattduksbordslådan (vilket ord!) och tänkte ut hur jag skulle gå vidare. Jag skulle öppna dörren, sticka ut huvudet och med lite nonchalant röst säga; ”Maken, kan du komma en stund…?” Det blev inte riktigt så. Jo, jag stack ut huvudet men det som kom ur min mun lät varken lugnt eller nonchalant. Jag krävde/röt/kommenderade i falsett; ”MAAAAKEN - KOM HIT, NU!!!” Han kom med undran i blicken förstås, jag drog upp lådan och visade honom och sen bara stirrade vi på varandra. Stor, varm kram samtidigt som vi bestämde oss för att ligga lågt, att inte säga något till någon. Min syster, hennes barn, deras pappa och mina föräldrar var på plats också eftersom det var dagen före julafton.

Det gick ”sådär”. Alla gick ut en halvtimme senare. Syrran och jag blev kvar i hallen lite längre och då bara hoppade orden ur min mun. Sen när jag gick ut stod pappa vid bilarna och så berättade jag för honom också och den bamsekram som följde väckte nyfikenhet hos mamma så även hon kom för att höra vad som stod på. På mindre än en timme hade jag berättat för tre personer - jag är inge´ bra på hemlisar...

Julen som följde fylldes med glädje, förundran och ”leta-SM-datum, utan resultat. Sen åkte vi till London maken och jag, och där gick jag och höll mig i brösten, de var så fruktansvärt ömma! Jag var också totalt fokuserad på färskpressad apelsinjuice, så nog växte det något i min mage, den saken stod klar. Väl hemma igen fick jag tid hos BM som bokade tid för VUL och det skedde alltså den 9/2 2000. Vi fick se 4,7 cm bebis på skärmen. Det finaste vi skådat, redan då. Vi fick 29/8 som datum för nedkomst och allt kretsade då kring detta datum förstås. Vad vi inte visste var att den 9/2 var på dagen fem månader innan dottern föddes... Vilken tur att jag då inte visste vad jag hade att vänta under de fem månaderna. Då hade jag nog inte haft samma goda, varma och kära minne av just den här dagen. Kräktes gjorde jag redan, men alla andra åkommor jag drabbades av var jag då lyckligt ovetande om. Nu har jag istället alltsammans bakom mig och jag kan sammanfatta det väldigt kort: Jag skulle göra om det utan att blinka! Hon, dottern, är värt alltsammans, precis alltsammans!

Jag berättade för henne ikväll, i korta drag vad det var för speciell dag idag. Hon suckade lyckligt och lindade armarna om min hals och bara kramades. Jag tror hon förstod att det var speciellt för mig, och att det var hennes sätt att dela känslan med mig. Hon lyckades! Älsklingen...