Björnungen ska få leva!

Nu är beslutet äntligen fattat. Vi har funderat på varsitt håll, maken och jag, vi har diskuterat och satt upp plus- och minuslistor. Vi har försökt tänka på björnungen i första hand, vi har tänkt på de andra hästarna, vi har tänkt hit och dit och fram och tillbaka. Vi har grubblat, grubblat, grubblat. Tyst för det mesta, i diskussion med andra där emellan, och tillsammans för att reda ut tankarna. Vi har försökt att inte tänka ekonomiskt, och har nu tagit det beslut som i slutändan ger oss minst pengar (om vi nu får några från försäkringen, det ska man inte ta för givet förrän pengarna sitter på kontot).

Björnungen ska få leva vidare!!

Han döms ut och får en frysmärkning i form av en triangel på ena skinkan. Det innebär att han får gå i hagen, det är ok ur djurskyddshänseende, enligt veterinärens utlåtande. Han får däremot inte användas till ridning, till kursverksamhet, i tävling. Han får gå kvar som det trädgårdssmycke vi nu har lagt ner mycket möda på att våga tro är ett värdigt hästliv.

Våra hästar går ute dygnet runt, året runt. De har tillgång till en stor ligghall med torrt spån där de kan söka skydd från sol, insekter, regn, snö eller blåst. Som de islandshästar de är söker de endast skydd från sol och insekter - regn och blåst uthärdas genom att placera rumpan mot vinden och stå alldeles stilla. De kan se ut som dränkta katter men sticker man in fingrarna i deras päls upptäcker man att de är torra bara någon halv centimeter in. Dåligt väder påverkar dem alltså inte det minsta. De går i flock, för tillfället är de tre stycken och när vi får hem vårt sto igen nästa vinter blir de fyra. Vår hage är inte jättestor men det är varierad terräng i en skogskant. Under sommarmånaderna går de i storflock tillsammans med minst 8-10 andra hästar på ett flera hektar stort bete med naturligt vatten som rinner där, skogspartier att söka skugga i och alltid alltid sällskap till lek, samvaro och trygghet. De yngre får leka av sig och de äldre går omkring med klok blick och vaktar sin hjord.

Det enda vi inte kommer att kunna erbjuda honom är den mentala utmaning ridningen kan ge. Förhoppningsvis blir han så frisk igen som han var innan den här påbörjade träningen, och då kan han följa med som handhäst. Det innebär att man rider en häst och har honom med i grimma och grimskaft. Det tycker de är roligt, hästarna, och själv har man fullt upp att hålla reda på både tyglar och grimskaft, men visst är det roligt! Förhoppningsvis kommer man också att kunna arbeta honom en del från marken. Det går att lära en häst ”konster”, precis som man kan med hundar. Så länge man pratar ”hästspråk” och ber dem om handlingar som finns i deras naturliga beteende, så kan de göra mycket. Att exempelvis stå med 400 kg häst i andra änden av ett grimskaft som hänger slakt, lyfta handen, vifta med fingret och av den rörelsen få hästen att gå bakåt, ett steg för varje fingervift - då känns det som att man kan trolla!

Med dessa tankar och denna vetskap har vi nu fattat beslutet att han ska få leva vidare som den invalid han ju är. Han borde kunna få ett fullgott liv ändå och han kommer att förbättra livskvalitén hos de båda andra genom sin blotta närvaro. Skulle vi senare upptäcka att vi hade fel, så finns ju slakteriet kvar...

Välkommen tillbaka lilla björn, jag har saknat dig trots att du funnits här!

(Maken är i skrivande stund ute och rider på vite gammelman. Det är länge sedan, jag håller tummarna att han ska hitta glädjen i ridningen igen, och det känns som att det kan bli så. Den har varit hans främsta energitankning och jag tror han behöver det!)