Jaha, så rök vi ihop då...

...maken och jag.

Kort tillbakablick. Grannarnas två marsvin flyttade till oss tidigare ikväll pga att den yngste sonen i den familjen har blivit allergisk. Alltså kunde de inte ha marsvinen kvar. Dottern har önskat och blivit lovad marsvin till hösten och nu bestämde vi att tidigarelägga det för att rädda livhanken på dessa två.

De kom vid 17-tiden och efter middagen har jag suttit på vakt med hunden här inne. Att försöka få en valp, för det är hon trots sina 33 kg, att förstå att hon inte varken behöver vakta eller döda dessa två nya individer kräver sin kvinna. Jag har suttit på helspänn hela kvällen, ömsom berömt ömsom ryckt ut och stoppat henne. Hon betedde sig som en obstinat tvååring som vägrar sova trots att ögonen åker igen. Precis så var det, hon kunde inte släppa marsvinen med blicken, men ögonen slöts och hon nästan - men bara nästan - somnade men skakade på huvudet för att få upp dem igen. Irritationen växte hos mig, tålamodet höll på att ta slut. Hunden fick gå in i köket igen, jag orkade inte. Katterna kom in istället och smög runt väggarna samtidigt som de försökte bestämma sig för om de eller marsvinen var bytesdjuren.

Efter en stund gick maken ut till hästarna och tog hunden med. Hon brukar inte vika från hans sida då men nu stod hon istället kvar på trappan och klöste och hoppade på ytterdörren för att få komma in igen. Mer irritation. En av katterna kväljer i köket. Jag hann in och fick ut honom innan han kräktes på golvet. Hunden fortsätter klösa på ytterdörren. Jag ropar på maken att ropa på hunden. Irritationen fortsätter växa. Sätter mig i soffan igen, försöker varva ner. Då hör jag katt nummer två prassla med en påse. Rusar in i köket för att se hur han hoppar ner från köksbänken med en stor påse korvbröd i gapet. De är inte kloka när det gäller ätbara (för katt?) saker på köksbänkarna när vi inte är i köket. Kaffe, vällingpulver, mjöl, bröd, kiwi... ja, vad de kan tänkas komma över. En blick på deras magomfång stoppar tanken att de är undernärda. De får mat av oss, de fångar egen mat ute. Vi har gott om sork. Människomat som de har så mycket som nosat på ratas av oss, jag tänker inte äta något som nosats på av en nos som nyligen nosade på sork...

Vi försöker vara duktiga att inte lämna något framme överhuvudtaget. Maken glömmer det lite för ofta. Ikväll var fel tillfälle. Jag exploderade! Fick ut katten fort. Väldigt fort. Var fortfarande arg när maken kom in. Jag kan skylla på honom, på katterna och på mig. Jag sa det också, att jag inte visste vem jag skulle vara arg på men att jag var arg!
- Jaja, de är helt hopplösa på diskbänken, svarade han lugnt som vanligt.
- Ja, och du är hopplös att lämna på diskbänken! svarade jag. Irriterad stämma. Han fräste tillbaka och gick ut igen.

Där sitter vi nu. Han är fortfarande ute och jag är både ledsen och arg. Marsvinen som skulle vara så roliga...

Dottern och marsvinen är däremot kompatibla - hon tycker det var väldigt roligt och hon var försiktig och duktig...