Mätt, vägd och godkänd

Dottern har varit på sitt sista BVC-besök idag. Nu tar skolhälsovården över och ytterligare ett steg ifrån småbarnsstadiet har tagits. Hon är inte lika tunn längre, tack och lov! Idag vägde hon hela 19 kg och mätte 114 cm i strumplästen. ”Vilken härlig och fin dotter ni har!” säger BVC-systern och både maken och jag pöser och jäser av stolthet. Förmodligen något hon säger till de flesta, men till oss menar hon det ju verkligen ;-) !

Hon fick också poliospruta, något vi förberett länge. I somras när maken var sjuk i Hepatit A (eller happy-titen, som en vän kallar den för att det ska låta lite positivt mitt i allt det tråkiga som var) fick dottern genomgå både provtagning och vaccination. Chockartat och svårt. Ledsen dotter och olyckliga föräldrar som var tvungna att hålla fast henne. Vi hade ju inget val - provtagningen var nödvändig för att se om även hon bar på antikroppar - men vad uschlig man känner sig som mamma när man håller fast det käraste man har för att hon ska stickas med en nål... Hur som helst, vi har varit rädda att det här skulle ha satt djupa spår med sprutskräck som följd, och därför har vi pratat mycket om sprutan hon nu skulle få, varför det var nödvändigt och pratat om hur det känns i magen när man oroar sig för något. Vi utlovade emla-salva och kletade dit en rejäl klutt på överarmen. Hon var laddad och taggad. Pratade i falsett med sköterskan och skrattade högt åt minsta skämt. Satte sig beslutsamt i mitt knä, fattade min hand med sin högra hand och pappas hand med sin vänstra. Såg aningen tveksam ut men svarade på tilltal angående den utlovade leksaken vi skulle gå och köpa efteråt. Vips var det gjort och hon skrattade hysteriskt åt alltsammans samtidigt som det rann några tårar över kinden. Så tapper mitt lilla hjärtegull, det är vid dylika tillfällen hjärtat svämmar över av kärlek!