Ren och skär depression

Idag har jag sett depression personifierad. En vän/bekant i periferin, vi ses sällan men det brukar vara energiska och positiva möten. Så var det inte idag - jag kände igen henne till utseendet men hela personligheten var borta. Jag visste om att hon inte mådde bra, det hade hon berättat, men detta...

Hon skrämde mig. Jag vill hjälpa men tror inte att jag står tillräckligt nära för att kunna vara till hjälp. Jag tror heller inte att jag själv räcker till. Man måste kunna tanka energi någonstans för att klara av att vara tankställe för andra. Just nu rör sig mitt energiflöde utåt på lite för många ställen så jag har fullt upp att hinna tanka som det redan är. Jag måste våga se att just jag inte är den som ska hjälpa henne. Det finns andra i hennes nätverk, det vet jag, och även om jag försökte så skulle det inte bli bra. Det är jättesvårt att acceptera att jag måste låta bli att försöka. Det är jättesvårt att våga lita på att det är bäst att göra så.

Hon var så utlämnad, så tom. Så nervös. Babblade på utan att kunna vänta på svar. Ställde frågor men gick vidare till nästa ämne innan jag ens hann öppna munnen. Sade samma sak om och om och om igen. Rörde sig oavbrutet. Tom blick. Totalt utan energi. Trött.