Logisk sorg

...eller sorglig logik

Vad konstigt det känns, att planera någons död. Surrealistiskt är ett ord som hela tiden dyker upp, jag står liksom utanför mig själv.

Jag har aldrig varit med när någon nära person gått bort, om jag inte räknar med min farmor och min mormor. De var såklart nära, och mormor dog dessutom för tidigt, endast 68 år gammal. Men då var jag bara 9 år och minns alltsammans med barnaminne, hur ledsna de vuxna var och hur otäckt det kändes. Jag har inga egna sorgminnen från det, jag hade mest fullt upp att hålla reda på hur ledsen framför allt mamma var, men även pappa. Min farmor dog när dottern låg i min mage och jag sörjer att hon aldrig fick se henne. Hon visste att jag väntade, men hon hann aldrig träffa sitt tredje barnbarnsbarn. Med henne känns det ändå som att hon fick leva färdigt, med moms och råge dessutom. Hon sade i flera år, efter att hon hamnade på ”ålderdomshem” att det räckte, att hon ville dö. Hon kunde aldrig vänja sig vid att inte klara sig själv. Denna stolta, rakryggade kvinna som klarat så många svårigheter - så många stora tunga svårigheter - hon var för stolt för att bli omhändertagen men hade inget val när kroppen blev för trött. Hon accepterade aldrig att hon var en mycket gammal kvinna, äldre människor var otäcka i hennes ögon. Hon ville inte sitta tillsammans med de andra i matsalen, ”…där var ju bara en massa gamlingar!” Att hon själv då passerat 90 hörde liksom inte dit.

Jag saknar den farmor och mormor jag hade som barn, men jag har aldrig som vuxen behövt kämpa med sorg efter en nära person som gått bort för tidigt. Jag är lyckligt lottad! Däremot har jag läst mycket om sorg, om föräldrar som mister sina barn. Jag har kontakt med en handfull mammor som lever med små ”barn i minne”. Det fungerade som någon sorts terapi när jag försökte bearbeta det jag gick igenom när jag väntade dottern och blev hjärtsjuk. När det stod klart att vi aldrig fick prova att få syskon. Idag är kontakten med dessa mammor viktig för mig. Det gemensamma i svår sorg verkar vara att man klarar av att hålla sig över vattenytan medan man planerar begravning, gravsten, kista osv. Sen när begravningen är över och folk runt omkring börjar tycka att man ska ”gå vidare”, det är då nästa fas sätter in, för ”över” är det ju inte - det kan ju aldrig gå över att leva med ett barn för lite i sin familj. Hur det tystnar från vänner och bekanta och man ”bara ska leva vidare”.

Parallellen är långsökt och förmodligen nästan oförskämd, men ändå är det dessa tankar jag haft sedan gårdagens besked om björnungen. Hur ”lätt” det känns innan känslorna kommer. Förutom tårarna som överrumplade mig i arbetsrummet igår, är det logik och förnuft som gäller. Vi pratar sinsemellan, maken och jag. Jag har pratat med en skadereglerare på försäkringsbolaget och diskuterat slakt som om det vore något nästan trevlig. Ordet ”slakt” används inte, men de flesta andra synonymer jag kan tänka mig; slockna, somna in, hjärtat stannar, trilla av pinn´, ta bort, levt klart...” Hur tar man reda på en död hästkropp som inte får gå till livsmedelsproduktion? Var och hur destruerar man honom och vad kostar det? Jag förklarar för alla som frågar hur vi tänker och funderar, som att jag hade positiva valalternativ. Hallå! Jag ska bestämma om hur och när han ska fuckin´ DÖ! Det kan inte bli annat än surrealistiskt.

Kanske funkar det så här tills vi sitter där i bilen, på väg hem från slakteriet, med tom hästtransport bakom oss... Då när det är ”klart”. Jag tänker utnyttja logiken och fortsätta samla fina tankar om honom, med en dåres envishet. Han är vårt första föl, tänk så många saker vi gjort för första gången med just honom. Han är vårt ”försöksföl” på gott och ont. Självklart har vi ibland gjort fel men när vi fått beröm över hur trevlig han är, hur lagom nyfiken han är på människor, positivt inställd men ändå med en god portion respekt - då pöser vi över av stolthet. Jag ska samla på positiva minnen nu när jag ändå klarar av att göra allt så förnuftigt. Sorgen och smärtan får jag ta sen...