Apati - energi

Avslutade förra arbetsveckan med en dag i slalombacken tillsammans med 350 elever. Underbart roligt och inte blev det sämre av att solen sken från en klarblå himmel där vi var, medan dimman höll Västmanland inbäddad hela dagen. Blå himmel, gul sol och gnistrande vit snö - det blir inte bättre! Det kändes som en fin början av sportlovet som jag har den här veckan. Men tydligen inte...

Helgen har gått i apatins tecken. Jag har suttit i soffan, knappt orkat resa mig och dumstirrat på OS. Långt inne dunkar det dåliga samvetet, man kan inte sitta i soffan när det är helg och solen som hittat hit strålar där ute. Jag känner mig misslyckad, lat och som att jag smiter undan. Från vad vet jag inte, men jag har en tydlig känsla av att smita undan. Dottern hade sällskap av F så på henne gick det ingen nöd. Maken känner mig nog bättre än jag gör själv och tar det med ro. ”Vila du, du behöver det,” säger han och ändå tror jag att han tycker att jag är lat. Mormor och morfar har varit i stan hos kusinerna eftersom deras mamma/min syster har jobbat. Ingen har påverkats av att jag suttit i soffan och ändå sitter samvetet där som en smäck. Det dåliga samvetet.

Igår reste jag mig ur soffan med en kraftansträngning och ställde mig i duschen. F skulle skjutsas hem och vi var bjudna på middag av mormor inne hos syrran, som jobbade kväll. Det tog emot att ta mig ur soffan men ändå kändes det lite bättre när jag kom ur duschen. Det gick bra och kändes bra ända tills vi skulle passa på att storhandla efter middagen. Jag gäspade och gäspade och gäspade - det brukar vara migränvarning. Ingen migrän kom, tack och lov, men jag landade lika apatisk i soffan när vi kom hem igen. Somnade där till och med, men vaknade vid 2-tiden och smög upp till sovrummet. Somnade om direkt och sov till 10.30. Sanslöst hur mycket jag har sovit denna helg!

Men - jag kände direkt när jag vaknade att apatin hade bytts mot energi! Åt frukost, surfade lite, plockade undan i köket, ringde dottern och sedan - hör och häpna ni som känner mig - snörade jag på mig längdåkningspjäxorna!

Bakgrund: Jag lovade mig själv när jag slutade årskurs 6 att aldrig mer ställa mig på ett par längdåkningsskidor. Fram till dess bestod gymnastiken i skolan på vintern av längdåkning i elljusspåret, varv på varv på varv. Hur kul är det att åka längdåkning i Höga Kusten (=massor av backar) där 90% av befolkningen har dessa längdskidor som sitt livselixir, när man själv tillhör de 10% som inte får till vallan och därför har bakhalt uppför och dåligt glid nedför och ändå tvingas åka varje vecka och varje gång uppleva att bli omkörd och varvad av ”proffsen”? Inte kul alls, kan jag meddela! Magdalena Forsberg fanns där. Jag tycker hon är en superb elitidrottare och jag är självklart stolt över att komma från samma bygd, men då – för 25 år sedan i elljusspåret, var det inte ett dugg roligt. Hon är den som slog igenom och är ett känt namn idag, men det fanns många nästan i hennes klass redan då... som åkte om oss 10%-are. När vi började 7:an bussades vi till en annan skola och behövde inte dra skidorna på bussen. Då lade jag detta löfte, som jag levt med troget fram tills jag blev mamma. De senaste åren har jag åkt lite för dotterns skull. Jag tänker inte ärva ned min motvilja till henne. Men det har varit för dotterns skull har jag intalat mig- fram till idag.

Inte bara pjäxorna, jag klämde fast skidorna där under också och tog hunden med mig. Det är nästan skare, det har vi inte upplevt här nere konstaterade maken och jag häromkvällen. Skare stark nog att bära upp ett par skidor. Solen sken, jag skidade och hunden följde. Energin sprudlade i kroppen, benen var glada igen - inte tunga! Jag åkte drygt en timme, kanske 5-6 km, det är inte viktigt. Vingligt, utan teknik, men inte heller det är viktigt. Det viktiga är glädjen som är tillbaka i mig, energin som har hittat ”hem” igen och alla goda tankar som kommit och gått under skidturen. Kanske kan jag komma till ro med dessa apatiska dagar, de finns där och jag måste låta dem finnas. De går över, jag måste våga tro på det. Det är kroppens sätt att tala om att jag behöver stanna upp och återhämta mig efter en tuff arbetsperiod. Nu har jag en hel veckas sportlov att bygga upp energireserverna igen och jag ser fram emot den!