Flickan bakom bokhyllan

Jag leker ibland med tanken att försöka skriva något på riktigt*. Varje gång jag gör det går tankarna tillbaka till en föreläsning av en författare på hotell Voksenåsen, magiskt vackert placerat på samma berg som hoppbacken Holmenkollen (som syns på bilden om man vet vad man letar efter). Det är alltså Oslo som är platsen, tiden är mitten av maj 1993 och anledningen var de två poäng norska som ingick i kursen svenska på grundskollärarlinjen. Dessa poäng fick vi ta på plats i Norge. En synnerligen god idé för övrigt, men denna blogg ska hålla sig till min tanke att skriva något på riktigt*, så åter till föreläsningen...

Författaren var Torill Thorstad Hauger, en mycket fascinerande kvinna som borde vara mer känd även i Sverige. Hon har skrivit många böcker, här följer bara några exempel:
Sigurd drakedreperen (Sigurd drakdräparen); Ravnejenta; Det kom ett skip til Bjørgvin i 1349; Amerika, Amerika! (den första i en serie vid namn Den lange reisen). De flesta faktiskt översatta till svenska, ändå är hon okänd här.

Vägen upp till Voksenåsen var kurvig och brant, den gick genom djup granskog och dit kom hon i taxi. Hon berättade med inlevelse hur hon fått taxiföraren att köra försiktigt för att inte råka köra på något av de troll som när som helst kunde dyka upp på vägen. Hon lät oss förstå att taxiföraren nog trodde han hade kört en halvgalen kvinna, samtidigt förstod vi aldrig om hon själv trodde på trollen eller om hon drev med föraren. Förmodligen precis vad hon ville uppnå. Vi kände oss osäkra på vad hon menade och lyssnade andäktigt för att kunna ”knäcka koden”. Vi var nyfikna och vetgiriga. Stod öppna för input.

Då berättade hon om sitt författarskap, hur böckerna kom till och hur hon arbetade. Hon jämförde med svenska författare som vi kände till, berättade om hur dessa svenska författare är stora i Norge samtidigt som hon liksom bara konstaterade att omvänt var det inte... Hon skickade hem ett 20-tal lärarstudenter till Sverige som förmodligen alla fungerar som norska författarambassadörer idag. Ni ser ju, föreläsning ligger numera snart 13 år bakåt i tiden, och jag minns den i detalj fortfarande. Helt klart en kvinna värd att känna till!

Det jag minns allra bäst från hennes målande föreläsning var hur hon beskrev när hon skulle skriva den tredje boken i en serie. De norska barnen väntade på den, hon själv hade i intervju efter intervju bekräftat att denna tredje bok snart skulle påbörjas. Hon försökte påbörja den. Men det blev inte så, det gick inte, hon fick inte bestämma! Det stod en liten flicka bakom hennes bokhylla och knackade på, ihärdigt, dag ut och dag in. Torill försökte övertala henne att vänta, hon hade en bok att skriva först innan den här flickan stod på tur. Men hon fortsatte att knacka, mer och mer ihärdigt. Torill försökte förstå hur hon fick plats där, bokhyllan stod ju mot en vägg förstås, men flickan fanns där, och hon fortsatte att knacka. ”Jag var tvungen att inse att den här flickans historia måste få komma på pränt innan jag skulle få ro att skriva den tredje boken...”, berättade hon för oss. Vi tittade lite misstänksamt på henne men vid det laget hade vi insett att vi bara förstod vad hon sa, hur hon tänkte och vad som rörde sig på insidan - det fick vi bara ta del av som små blixtnedslag.

Jag tänker på den här flickan när jag funderar på att skriva något på riktigt*. Jag kikar försiktigt, liksom lite sneglande, på min bokhylla här där jag sitter och skriver och undrar om det finns någon där bakom som tänker ge sig till känna någon gång. Jag hoppas det, det vore spännade!

*) Med detta uttryck menar jag ”skriva en bok” men det känns för stort att sätta på pränt, så jag fortsätter kalla det ”skriva något på riktigt”...