Hur i hela friden kunde jag glömma Agneta Sjödin?? Som tur är påminde mamma mig. Jag var dagbarn hos Agnetas mormor Anna när jag var liten (3-5 år). Eftersom Agnetas mamma var ensam med henne (det var ju inte lika vanligt med skilsmässofamiljer då så det ansågs lite konstigt...) hjälpte mormor till mycket. Alltså lekte vi tillsammans en hel del, Agneta och jag, när hon var där.
Maken och dottern har hämtat björnungehästen. Han travar så fint när han ska visa upp sig för gammelman i hagen, så länge han får göra det rakt fram eller till vänster. Till höger gör han det inte. Nu går de där som om de aldrig gjort annat, björnungen, gammelman och lilla duvan - en trio i hästar, en trio i hästfärger. Så vacker tavla, så rofylld. Vad som göms bakom bilden vet vi inte än. Det får vi reda på under tisdagen, hoppas vi. Eller hoppas - jag vet inte om jag kan kalla det ”hoppas”, fast kanske? Att inte veta är nog det värsta ändå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar