Så har domen fallit…

…och den blev tung och hård. Björnungen är utdömd, stämpel i pappret att han ska gå till slakt, han ska avlivas. Först blev det alldeles tomt, svart liksom. Jag berättade för några arbetskamrater, eftersom jag satt i mitt arbetsrum när maken ringde, ungefär som man berättar om vädret eller vad man ska äta till middag. Gick vidare och släppte iväg en klass som inte hade någon vikarie, sedan in i arbetsrummet i den änden av skolan. Då brast det. Tårarna rann och det gjorde ont, ont, ont…

Det blir säkert bra, det är skönt att vi inte behöver bråka för att få ut pengarna på försäkringen. Samtidigt kan jag inte låta bli att se den lilla fölungen som nyfiket kikar fram bakom mammas svans, sommaren ”för länge sen”. Hur sommarnatten kändes, hur jag rös i den kyliga gryningen. Hur jag spanande smög in i hagen för att inte störa, mamman kanske hade lagt sig ner åtminstone. Hur jag hann bli lite orolig eftersom jag inte såg till henne. Längst ner i hörnet, så långt från oss människor hon kunde komma, dit hade hon gått. Där stod hon med torr, nyfiken fölunge. På tre timmar hade hon fött honom, fått honom torr och han hade förmodligen också redan diat. Han var redo att se sig om i världen. Jag minns hur jag satte mig ner på huk och småpratade. Hur han lämnade mammas trygga sida och sakta närmade sig mig, gnäggade lite…

Ja, jag kan skriva spaltkilometer om detta första möte och alla andra speciella tillfällen. Just nu gör det bara ont. Senare kommer jag säkert att kunna känna glädje att jag fått uppleva dem även om björnungen inte finns kvar. Det går inte in, han ska dö nu…