Schemaläggning

Eller 3D-pussel upphöjt i 10...
Inte för att jag är nån fena på matte (jag törs säga att jag var det men eftersom det är 21 år sedan jag hade matte i skolan så är inte ämnet speciellt uppdaterat...) men jag fattar att det vi håller på med nu, kollegan och jag - att schemalägga inför nästa läsår (...och minnesstarka läsare kanske också då inser att jag vann den "kampen"; schemaläggningen ligger på mig igen!!) kräver både sin man och sin kvinna.

Det är två år sedan jag gjorde det sist. Redan då var det en näst intill omöjlig uppgift. Sedan dess har det kommit till 24 grupptimmar som ska in i den till bristningsgränsen fullpackade skolan... Vi har ett skriande behov av fler salar, och hela tiden trycks det in fler elever, vilket i sin tur leder till fler grupptimmar, som innebär att fler lektioner, fler grupper, fler lärare och fler klassrum ska parallelläggas. Kollegan jag jobbar med är matematiker. Han har räknat ut matematiskt att det går, om allt faller på plats utan minsta lucka i schemat. Den som varit i närheten av årets schema inser att det är en (nästan?) omöjlig uppgift att få ihop utan luckor. Men det är vårt jobb!

...det borde räcka va´? En eloge förresten om någon fortfarande läser... Det gjorde inte det, räckte alltså. Idag, efter sju (7) dagars heltidsarbete, med bara svenska, SO och NO kvar att lägga ut i 3 klasser (av 24 st) upptäckte vi att det saknades 6 timmar idrott... Idrottslektionerna har en av idrottslärarna lagt, och eftersom vi är en idrottsskola där alla elever har idrott minst 4 ggr/vecka - de allra flesta alla fem dagarna - så är idrotten både prioriterad och omfattande. Rektor hade fört över detta i schemaläggningsprogrammet, dubbelkollat men inte gjort den uppdatering av programmet som vi hade fått ett stort varningsmail från programtillverkaren att absolut göra innan något alls fördes in. Denna miss gör att vi får riva upp allt och "...börja om från början, börja om på nytt..." *nynnar*

Jag är faktiskt inte arg. Uppgiven ett tag, men det är inte värt energin att bli arg. Gjort är gjort, hon gjorde det inte av illvilja förstås utan för att hon inte förstod. Ingen idé att bränna ilska och negativ energi. Det vi gjorde var att meddela våra vikarier att de har jobb resten av terminen... Så kan det gå!

...det kan vara så att den uteblivna ilskan också kan förklaras av att nästan i samma ögonblick som detta uppenbarade sig, kom en av mina gamla, kära 9Bäst-elever och hälsade på. Goa, underbara, härliga ungdom - vad glad jag blev!!

...så blev det äntligen av!

Är det någon som minns makens och min rensningsiver förra våren? När jag hittade en gammal Mina vänner-bok från årskurs 7...? Där jag med stora ögon upptäckte att en av mina brevkompisar från den tiden numera var en jämngammal mamma som jag följt genom datorns värld, via "Allt för föräldrar"(aff) som förut hette föräldraNätet. Om någon vill uppdatera sig går det bra att läsa här.

Vi bestämde ju då när jag gjort den här upptäckten att det var dags att ses! Det tog ett år... I måndags kom hon och hennes barn hit för att hälsa på. Dottern och hennes dotter försvann upp på övervåningen till dotterns rum - regnet stod som spön i backen så ute hade vi ingen lust att vara - och där stannade de. De skrattade så de nästan kiknade mellan varven. Lillebror satt i mammas knä och gjorde små utflykter, både upp till storasyrran och min dotter, men även runt på lite egna äventyr. Under tiden satt då min fd brevvän/barnmorska/nät-vän/bloggkompis... - vad man nu ska kalla henne - och jag i köket och pratade. Jag var ett fullständigt fiasko i köket, kaffet var inte ens drickbart, så jag hoppas jag får en ny chans att bjuda inom en inte allt för lång framtid.

Det var i alla fall väldigt, väldigt trevligt och det känns bra att vi äntligen kom till skott. Det hade nästan varit dumt att inte ses när våra vägar har korsats på så många sätt innan! Tack för besöket, jag hoppas vi ses snart igen!

DRA I SIGNALSNÖRET!

Det var ju vårrus förra veckan och det har jag inte skrivit om!!

Jag gav mig iväg joggande. Jag passerade första kilometern joggande. Jag passerade andra kilomtern joggande. Då bestämde jag mig för att jag skulle orka till tredje kilometern för att slå mitt eget rekord från premiärturen, som ju var 2,5 km. Jag passerade tredje kilometern joggande. När jag passerade även fyran joggande fanns inget annat än hela vägen i huvudet - och utan större ansträngning KLARADE JAG DET hela vägen in i mål!

Jag sprang/joggade/lunkade (men GICK INTE) i fem kilometer - hela vårruset!!! Gissa om jag är nöjd!

Magkänsla

Jag gillar magkänsla. När den är bra vill säga. Och det är den när det gäller dotterns blivande skola...

Idag har vi varit på besök i den blivande 1-2:an där hon ska gå. De blir 16 stycken i hennes klass, 7 st 1:or och 9 st 2:or, 4 st flickor - 4 st pojkar. Vilken liten lagom grupp!! Hennes fröken gav samma lugna och varma magkänsla. Ordning och reda men samtidigt varm och engagerad, det gillar jag. Barnen placerade i grupper. Det gillar jag också!

Allt - allt - känns bra med flytten. Kära goda godheten, säg att det håller i sig!

Värsta grymma träningstjejen

Det är jag det! ...i alla fall den gångna veckan och med mina mått mätt. Dels är jag irriterad på att sommaren närmar sig med stormsteg och att också degklumpen på magen samtidigt är lösare och större än på hela vintern... Då tappar man sugen eller suger i av kung och fosterland (...detta blir tydligen en hyllning till Magnus Uggla också). Jag valde det senare. Jag kan summera veckan som gått på följande sätt:

Måndag: Dottern går på simskola och då får man inte sitta med och titta. Jag passade på att gå en snabb, rask promenad på 20 minuter. På kvällen plockade jag fram en DVD från iForm; "Platt mage, stark rygg" Om den ger vad den utlovar är det på pricken vad jag behöver!

Tisdag: Jobbade mellan 8.00 och 20.00 så ingen träning.

Onsdag: Halv dag på jobbet, stavgick drygt 8 km när jag kom hem, vilket tog ca 75 minuter. Körde magtränings-DVD:n på 30 minuter igen.

Torsdag: Denna dag plockade jag fram mina springskor för första gången på evigheter. Jag gav mig av. I sakta mak, men ändå joggande... Jag orkade i 23 minuter. Resten av sträckan gick jag så raskt jag kunde. Det blev rätt så exakt 5 km och den ska jag orka springa hela vägen innan vi flyttar härifrån den 2 juli - det har jag lovat mig själv!

Fredag: Promenad med hunden i ca 40 minuter, upp och ner i en ravin i skogen så det var rejält jobbigt ett tag där. Mycket sly hade det hunnit växa upp på några år också, så jag sitter här och känner efter om jag känner några krypande fästingar *ryyys*... Ska strax gå och duscha. Men inte bara promenad idag - jag har just kört min mag-DVD igen!!

Lördag: (imorgon alltså) Hunden ska träffa den familj dit hon ska flytta om de kommer överens med varandra. Det blir en 25-minuterspromenad och lite hit och dit med vår hund och deras, men annars ska jag ta det lugnt för att på...

Söndag: ...orka stavgå hela 15 km efter ett elljusspår. Det blir spännande att se hur jobbigt det kommer att kännas! Jag har köpt ny ryggsäck, så jag bekvämt kan bära på mitt mellanmål, som vi ska stanna ett par kilometer innan "målgången", vid en strand, och njuta av.

Vad kommer då denna träningsiver ifrån? Jo, förutom att jag fettröttnat på min degmage och de 3-4 extrakilon som smugit sig på under vintern, eller som jag aldrig fått riktig bukt med sedan julmoffandet, så har jag fått en idé om ett belöningssystem. Bara för mig själv, i form av små stjärnor, men belöningar är alltid roliga att se fram emot och hittills fungerar det ju! Så här ser det ut - undra om nån orkar läsa, och i så fall dessutom lyckas hänga med?!

* En bra matdag, enligt planerna = 1 stjärna

* Motion i någon form = 1 stjärna/45 minuter (tänkte ta 30 minuter för att få efter träningspasset på DVD'n, men kom på att 45 min är bättre för då tvingar jag upp mig på crosstrainern (som står rätt så oanvänd) i 15 min om jag inte promenerar samma dag. Dessutom tar det ca 45 minuter att promenera 5 km och det tycker jag är en lagom träningsrunda - gärna mer förstås, men inte mindre för att "räknas")

* Sötsaker någon annan dag än lördag/vald ätdag = 2 stjärnor BORT

* Minus på vågen 0,1-0,5 kg = 1 stjärna
* Minus på vågen 0,6-> kg = 2 stjärnor

Vad kan detta bli om man räknar ihop en bra vecka? Nåt liknande detta:
Sju bra matdagar (sött ok i planerad mängd på lördag/vald ätdag) = 7 stjärnor
Fem motionsdagar á 45 minuter = 5 stjärnor
Stavgångssöndagar på 15 km (1-2 gr/mån) = 3! stjärnor
Som grädde på moset får jag ett stort minus... = 2 stjärnor.

En BRA vecka med söndagslånggång borde kunna samla ihop 16-17 stjärnor (den här blir 16 st som det ser ut nu). Då tänker jag mig att jag ska ha samlat ihop 35 stjärnor för en belöning, kanske 40 - har inte riktigt bestämt mig ännu... Mina belöningar får kosta ca 500-600 kronor - det kommer att vara olika, jag bestämmer från gång till gång vad jag vill ha/göra. Egentligen är det helt befängt för det är ju mina pengar jag räknar med, men just nu - efter snart en vecka så här - känns det som om jag kan "gå på" det.

Alla sätt att hålla sockermonstret på största möjliga avstånd är tillåtna!

Nytt

En måndag kan man alltid använda som start på något nytt! Jag gör det - igen - med mitt ätande... Har ballat ur - igen. Har gått upp ett par kilo - igen. Har blivit ledsen - igen. Besviken - igen. Och slutligen förbannad - igen. Idag ska sockermonstret motas bort och slås ned. Samma kamp - igen. Jag har skrivit om mina omstarter så många gånger. Jag vet hur det går till. Jag vet hur svårt det är. Jag vet hur ont det gör. Men jobbet måste göras. Och jag är den enda som kan göra det.

Om jag förbiser mat- och sötintaget under gårdagen hade vi en underbart rolig dag! En ny bekantskap, en familj där jag träffat mamman några gånger under det senaste halvåret och promenerat tillsammans med, kom ut hit till oss. Tanken är att vi kanske ska åka till fjälls tillsammans nästa vinter och då är det ju bra om våra barn och män också känner varandra lite. Barnen hittade varandra direkt! Det brukar inte vara några problem, men här märktes att det inte bara fungerade bra - det stämde på alla plan. Roligt!! Männen hade heller inga problem att umgås - och då sker det ändå på engelska eftersom den besökande mannen är engelsman. Jag var nervös innan. Jag ställer så oerhört höga krav på mig själv i och med att jag är engelsklärare. "Undra vad de tänker om mig som lärare om jag inte hittar ord eller formulerar mig fel..." Så fåniga tankar går jag omkring med. De kom, det föll sig naturligt och det är ju faktiskt bara kul att försöka få fram riktig engelska. I klassrummet är det ju "aningen" anpassat...

Och slutligen, nyheter om inflyttning. Igår ringde också kvinnan som bor i "vårt" hus, dit vi ska flytta alltså. Nu hade det ordnat sig för henne med ny bostad, så vi får komma in en månad tidigare än vad som står på kontraktet. Den 2 juli påbörjas flytten in mot stadslivet. Som jag längtar!

Sköna maj välkommen!

Musöron och vitsippor i all ära, men körsbärsblom är ändå strået vassare!

Hejdå april!

Jag är glad att du är slut! Maj är den bästa månaden av alla, så även om jag tycker om dig också, april, så kan jag inte sticka under stol med att det känns bra att maj är här om nån timme.

Jag ska komma ihåg dig, april, som ytterligare en i raden där jag både flippade ur vad gäller maten men också tog tag i saken - igen. Hur jag igen kom upp på banan och började äta efter konstens alla regler, äta så där så jag vet att jag mår bra.

Sista dagen - den räknas väl ändå inte? Inte när jag har en älskad systerdotter som fyllt 12 år och för första gången bakat hela födelsedagsfikat själv? Inte räknas det när hon bakat chokladkakor med nonstop på, när hon bakat muffins med dumlekola i? Och när hon bakat sin första egna tårta - fylld med nutella för sin mosters, för min!!, skull... Säg mig då, april, att jag gjorde rätt som fikade som jag gjorde? Två kakor, en muffins, resterna av dotterns och en liten tårtbit. Inte var väl det alldeles uppåt väggarna?

Att sedan dottern bad så snällt; "Mamma kan vi inte äta på Pizza Hut, snääälla??"... Hur skulle jag kunna säga nej till det? Jag har en snart-7-åring som ätit på pizzeria 6-7 ggr i hela sitt lilla liv. När jag nu ändå hade fikat, kändes det ok att äta pizza också. Inte optimalt förstås, men ok. Hennes lysande ögon gjorde det värt alla extra kalorier. Det får vara så.

April 2007. Jag ska minnas dig som månaden när vi sålde vår gård också. Idag, den sista av dina 30 dagar, har vi skrivit på köpekontraktet. Med det också fått klart att våra katter och våra hönor - de sista djuren vi inte har placerat/sålt - ska få bo kvar!! Kan det bli bättre? Och även om jag längtar efter maj som kommer om drygt en timme, så ska jag minnas dina vackra musöron på björkarna. Jag ska minnas alla vitsipporna, de stora ängarna med vitsippor, blåsippor och gullvivor som du ger oss. Inte är det konstigt att det värker i hjärtat av skönhet när man ser det?

Maj imorgon - då glömmer jag att jag ätit så fel denna sista dag i april. Jag stiger in i maj med ny disciplin, beredd att ge sockermonstret en smäll så han segnar död ner i nåt dike. Kabbelekorna får stå där och se honom försvinna... Hejdå april - vi ses igen nästa år!!

Tre punkter

Imorgon skriver vi köpekontrakt på vår gård. Då är vi ett steg närmare försäljningen... och det är bra eftersom vi snabbt, snabbt behöver handpenningen. Eftersom...

...vi imorse "råkade" boka en nyare husvagn - 65 mil härifrån! Man får vara snabb när den säljs massor av tusenlappar billigare där uppe än här. Tack och lov har jag snälla föräldrar som bor lite närmare - men ändå långt ifrån - och gör sig en rejäl utflykt för att hämta den. Den åker sedan med dem ner hit när de kommer i slutet av juni. Kanske hinner de campa en del på två månader?

..."omstarten" går fortfarande riktigt bra. Jag har inte nolltolerans mot socker, men närapå. Det går bra! Vågen är snäll också. För 2 veckor sedan var jag 4 kg för "tjock", nu bara 2,5 kg. De ska vara borta till skolavslutningen. Ska! Idag har jag till och med stavgått en hel mil. Annars har träning lyst med sin frånvaro en längre period, men nu ska det bli ändring även där! Jag ska vara en smal och hyfsat vältränad stadsbo och husvagnscampare i sommar!

Ett litet vykort...

Det är vad jag skulle vilja skicka till första mäklaren som var här ute. Hans uppskattning, hans rekommenderade utgångspris... Tja, låt mig säga att det högsta budet just nu är 850.000 kr över det. Och budgivningen är fortfarande inte över. Det är sanslöst och inte klokt nånstans. Vi har nu också passerat det pris vi betalar för villan i stan.

Ojoj, detta gör inte ont nånstans!!!

Tre dagar senare

Nystartade, igen, i måndags. Utan motivation men med en framtvingad disciplin. Det ÄR verkligen medicinen!! Jag måste använda versaler, kursiv och fet stil på ordet ÄR för det är svaret, sanningen och vägen att vandra. Jag ser det ju så tydligt. Efter en disciplinär start. Tjurighet och med blodiga knogar i kampen mot monstret... Blott tre dagar senare så kan disciplinen luta sig tillbaka och vila.

Motivationen har tagit över. Det är inte ens svårt. Det är till och med lätt!!! Det enda som irriterar mig i dagsläget är att jag inte kan minnas det när jag ramlar. När sockermonstret går över lik för att få klorna i mig. Då försvinner motivation och disciplin i en salig röra ner i avfallskvarnen... Jaja, men nu har jag båda med mig i medvind och jag njuter!!

*spottar i nävarna*

Imorgon är det "back-on-track" som gäller. Igen. Bara att ta tjuren vid hornen, rikta en stor, fet spark rakt i skrevet på sockermonstret och om igen bestämma sig! Finns inte motivationen - och det gör den verkligen inte den här gången - så får man plocka fram disciplinen. Så får jag plocka fram disciplinen. Vad har jag för val? Vad har jag för val???

Jag har ju bestämt mig - jag ska aldrig mer bli tjock. Det finns bara en väg. Slingrig. Obekväm. Dåligt upplyst. Osandad. Mycket mötande trafik. Stora gropar. Men det är den enda vägen. Jag styr in där imorgon!

Repris på reprisen...

Det här är värre än alla SVT's sommarrepriser... För nu är jag där igen då... Att jag måste "börja om" efter en totalt urflippad matvecka. Åh, vad trött jag är på mig själv. Vanlig vardag utan frestelser och med stenhård planering, då fungerar det. Minsta lilla det händer något annat så blir det svårt och är tankarna på annat håll som nu, med försäljning av gården och den stundande flytten, samtidigt som jag åker bort/hem till mamma och pappa - ja, då finns inte ens viljan att göra rätt kvar.

Vem straffar jag? Mig själv...
Vem får sopa upp efter mig efteråt? Jag själv...
Vem blir besviken varje gång? Jag själv...
Och vem får kämpa på med SAMMA kilon igen och igen och igen? Jodå, jag själv...

När ska jag komma till insikt att klara av att bryta detta beteende? Det är nervöst nu, läskigt. Jag har inte viljan att börja om "för det är ju så mycket med att sälja gården och inför flytten"... Jamen vi flyttar 1 augusti - hur tjock hinner jag inte bli om jag struntar i alltsammans ända tills dess??? Jag fattar med hjärnan att jag måste bryta, men jag VILL INTE. Vill inte ha den kamp det innebär att ta mig upp på rätt spår igen. Känner mig som två personer, en som står och förklarar logiskt om än rätt lamt, och en som stampar i golvet, spottar och fräser som en fyraåring att jag inte vill.

Men jag måste bryta. Jag ska inte bli tjock! Jag ska inte göra det mot mig själv. Jag ska inte möta den här sommaren med 5-10 kg plus runt midjan. Jag SKA INTE!!!

Varför måste det vara sån dj***a kamp HELA TIDEN!!???

*pustar ut*

Två bud redan lagda! YESYESYES! Nu ligger budet på utgångspris och då går våra kalkyler ihop. Mer behövs inte. Jag är lugn och avslappnad. Om det blir mer är bara ren bonus och kommer i så fall att underlätta badrumsrenovering, radonsanering etc. Och blir det ännu mer så... tja, hur blir det då? Placera pengar har jag aldrig behövt "bekymra" mig över förut. Men som sagt; jag är nöjd nu, verkligen toknöjd och samtidigt inser jag hur nervös jag varit...

Jag kräks!

Idag har matlusten lyst med sin frånvaro. Inte hungrig. Bara illamående. Anledning? Visning på huset stavas det... Maken var hemma för att ta emot de 7 anmälda spekulanterna. En kvart innan kom mäklaren och meddelande att det inte var sju stycken - det var tjugo stycken. Snälla, kära goda godheten, visst kommer ett par stycken att vara intresserade?? Kom igen nu budgivning!!!

Snabbare än... våren!

Dottern och jag är lediga en vecka. Igår styrde vi kosan norrut för att först hälsa på goda vänner si sådär 30 mil norrut och sedan fortsätta till mormor och morfar ytterligare 25 mil norr därom idag. Igår var det i det närmaste sommar på hemmaplan. Jag packade åt dottern och mig hela förmiddagen, och precis innan vi skulle sätta oss i bilen och åka iväg, slet jag av mig tröja och byxor och sjönk ner i en stol på altanen en kvart. Otroligt varmt och skönt!

Ju längre upp vi kom desto mer spår av våren såg vi. Hemma var det ju som sagt försommar snarare... Snö kvar i riktigt skyddade skogskanter. Mindre och mindre gröna gärden. Inte lika svullna knoppar i träden som hemma. Kom fram till våra vänner vid 18-tiden och då föll samtidigt kvällskylan. De hade också haft en sommarlik dag, men med riktigt kall natt som följd förstås - det är trots allt april i almanackan ännu! Samma väder imorse. Strålande sol och riktigt varmt när man befann sig i densamma.

Naturen runt om vittnar om att vi styrt norrut. Tussilago är överblommade hemma. Här hade de nyss vaknat.

Vattnet i bäcken porlade på riktigt ystert. Så glad man blir av det! Inte bara för att det är roligt att fota - vilket det är, jätteroligt!! - utan också för att det verkligen ser ut och låter som vår!

Och fotografen själv då? Undertecknad hamnade visst i samma dike för att komma på rätt höjd från vattenytan. Kallt om fötterna var det vill jag lova, det är ju smältvatten som rinner där!

Efter lunch åkte vi vidare mot mormor och morfar. Satt tysta både dottern och jag i närmare 25 mil. Anledningen? Vi lyssnade på "Saltkråkan" på CD i bilen. Det är ett osedvanligt gott sällskap när man är på resa! Jag har inte alls suttit och kört i bilen - jag har varit med Johan, Niklas, Teddy, Freddy och Båtsman ute i skärgården när dimman kommer rullande. Jag har suttit i handelsboden tillsammans med farbror Melker och känt hans ångest över sina saknade barn. Jag hörde inte läsas hur han drog ett lugnande piller upp i näsan, jag upplevde honom göra det!

När vi kom fram fanns inget kvar av sommarvärmen! Men värmen där inne gör gott förstås, och då pratar jag inte bara om celsius... Dottern längtar intensivt när man är på väg och hennes lycka är fullkomlig när hon får bada i deras uppmärksamhet! Vilken rikedom att få ha ett eget barn och uppleva hennes samspel med sina morföräldrar - mina föräldrar!

Men jag är inte här. Inte riktigt. Inte till 100%... Varför? Maken är kvar hemma. Han arbetar. Har inte så många semesterdagar kvar att ta ut, och fortfarande är vi ju bundna av djuren. Men för hur länge till? Duvan verkar ändå komma dit vi önskar, till det hem där de andra tre ska bo. Alla fyra på samma ställe. Det blev inget mer av mailväxlingen efter förra inlägget - tack och lov för det! Det var en riktig pärs! Men en värre pärs står vi inför nu. Jag skrev att maken arbetar. Det var fel... Han är på jobbet men har noll förmåga att koncentrera sig. Det vi står inför är förhoppningsvis av det trevligare slaget. Denna vecka är det visning av vårt hus!!! Sju anmälda till visning på en vardagkväll. Två av dem är spekulanter från Stockholm. Vad innebär det? Som jag hoppas att det innebär en stor och rejäl budgivning!! Kära goda godheten, säg att du är med oss... Säg det!

Så åkte jag dit på min blåögdhet

Jag lovade i ett svagt ögonblick en storprutare att köpa duvan, bara för att hon inte skulle behöva vara kvar ensam på gården när de andra tre hästarna flyttar. Magkänslan, som jag försöker följa, skrek nej men jag ignorerade den. Tyckte att duvans väl och ve var viktigare än min magkänsla. En unghäst som alltid haft sin flock omkring sig klarar inte av att bli lämnad ensam i dagar, kanske veckor - och därför skickade jag det där eländiga mailet där jag lovade henne att köpa.

Så kom då gammelmans och björnungens köpare hit, såg gamla mamman och duvan och ville köpa båda! Självklart ville jag sälja dem till samma ställe - totalt självklart!. Alltså skickade jag ett mail till den första intresenten, storprutaren, och meddelade att hästen var såld. Visst förstod jag att det inte var så populärt att göra så. Men jag är blåögd nog att inte fatta att det till och med var bindande, det mailet jag skickat där jag erbjöd henne hästen.

Mailväxlingen efter det har varit allt annan än trevlig. Jag vill verkligen inte sälja duvan till det här stället, ännu mindre nu efter detta, men vad har jag för val om hon går vidare? Kan jag hävda min okunskap? Kan jag trycka på att jag tänkte på hästens bästa? Förmodligen inte, vad bryr sig köplagar och bindande avtal om något så futtigt som en hästs känslor?

Fan... Varför kan det aldrig bara vara enkelt?

"Det var länge sen...

...jag fota´ några blommor, så jag sticker väl iväg och gör det nu..."

Det är roligt att fota blommor och träna på inställningar på kameran. De står så beskedligt kvar och väntar på att jag ska hitta det jag har tänkt mig. Jag kan tänka om och prova igen och igen. Det som inte finns en sportslig att få chans till när man fotar barn och djur - det jag annars mest ägnar mig åt. Men frågan är vad jag ska göra av alla foton sedan? Jag kan ju fota, redigera och radera men det känns som om något inte riktigt blev som jag tänkt mig då. Hm, får fundera vidare på det. Under tiden får ni som råkar glida förbi här beskåda mina alster. Visst känner ni er osedvanligt hedrade?!

Vem kunde tro det?

Vem kunde tro det? Att alla våra fyra hästar skulle gå att sälja? Att det fanns människor som köper gamla hästar? Skadade och utförsäkrade hästar...? Och att det dessutom fanns någon som ville köpa alla fyra, alla fyra till samma ställe!!! Gammelman och björnungen åkte sent igårkväll. Köparen gav en mycket god magkänsla. Jag brukar försöka våga lita på den. Hon tittade på supermamman och duvan också. När hon fick höra att duvan var såld och att supermamman också är till salu, så sa hon direkt att hon ville köpa henne också. Frågade ett par gånger om duvan redan var såld. Det är hon ju inte. Bara en intresserad som bjudit väldigt lågt för henne... Jaja, så åkte de. Det kändes konstigt förstås, oroligt så länge de stod i transporten. Men också väldigt skönt. Det var dags, vi är färdiga. Och tänk att det ordnade sig för dem så de fick fortsätta leva, både gammelman och björnungen - och tillsammans!

På förmiddagen ringde hon och berättade att resan hade gått jättebra. Att de stått så stilla i transporten. De hade fått komma in i stallet de timmar som var kvar av natten och släpptes sedan ut med några stycken i en stor hage på morgonen. De hade sprungit runt med lyfta svansar. Gammelman hade rullat sig. De såg ut att tycka det var roligt. Sedan kom fortsättningen... De hade pratat i bilen på väg hem, hon och sambon. De ville köpa både gammelmamman och duvan. Båda! Alla fyra till samma plats! Det går ju inte att fatta ens...!! Det enda som inte var helt bra var att hon ville ta dem på avbetalning. Maken och jag pratade, och efter ytterligare ett telefonsamtal kom vi fram till att hon betalar gammelmamman kontant och får duvan på avbetalning, med mycket noggrant skrivet kontrakt. Det är kanske inte världssmart men jag väljer ändå att göra det, jag väljer att följa magkänslan och att chansa lite. Det innebär att vi i handen får 20000 för de tre hästarna som vi trodde skulle slaktas = varenda krona är bonus. Då återstår 30000 för duvan. Jag tänker fortsätta tro att det går att göra såhär, att vi kommer att få även de pengarna. Har jag fel har jag lärt mig en dyrköpt läxa. Men det innebär ändå att hästarna får fortsätta tillsammans och det är mer värt faktiskt. Att människorna på gården ska flytta till stan är ju inte hästarnas fel. De ska få fortsätta på bästa möjliga sätt och jag tror, genom att gå på magkänsla, att det här är just det - bästa möjliga sätt!

Håll tummarna eller dumförklara mig - jag har bestämt mig!
Kära goda godheten, visst är du med mig?

Sista påsken?

Igårkväll när dottern skulle sova ropade hon på maken.
-Pappa, det här är min sista påsk!
Hur makabert lät inte det?! Maken undrade såklart vad hon menade och fick som tur var en förklaring som inte vittnade om ond, bråd död.

-Nästa år bor vi ju i stan och där finns ingen skog som påskharen kan gömma påskägget i... (inget påskägg, ingen påsk; så stavas logik i dotterns tankar)

Samma sak fick vi höra imorse. Hon sörjer på sitt sätt det liv hon känner och oron inför det nya. Den (över)pedagogiska mamman (läs: Ina) har således författat ett brev från påskharen till dottern, där han förklarar att han vet om den förestående flytten och lovar att han ska leta reda på henne även nästa år. Det finns en liten skog bakom huset vi ska flytta till, och dit ska han nog våga sig, trots att han är osedvanligt skygg...

Vad gör man inte för att dottern inte ska behöva ha känslan av "sista påsken"? Nu gäller det bara att jag lyckas smita iväg upp i skogen utan att hon märker det.