Sista påsken?

Igårkväll när dottern skulle sova ropade hon på maken.
-Pappa, det här är min sista påsk!
Hur makabert lät inte det?! Maken undrade såklart vad hon menade och fick som tur var en förklaring som inte vittnade om ond, bråd död.

-Nästa år bor vi ju i stan och där finns ingen skog som påskharen kan gömma påskägget i... (inget påskägg, ingen påsk; så stavas logik i dotterns tankar)

Samma sak fick vi höra imorse. Hon sörjer på sitt sätt det liv hon känner och oron inför det nya. Den (över)pedagogiska mamman (läs: Ina) har således författat ett brev från påskharen till dottern, där han förklarar att han vet om den förestående flytten och lovar att han ska leta reda på henne även nästa år. Det finns en liten skog bakom huset vi ska flytta till, och dit ska han nog våga sig, trots att han är osedvanligt skygg...

Vad gör man inte för att dottern inte ska behöva ha känslan av "sista påsken"? Nu gäller det bara att jag lyckas smita iväg upp i skogen utan att hon märker det.