Vändpunkt

Idag hade mina elever besök av en kvinna som pratade om en novelltävling som pågår i högstadieskolor i staden. Hon gjorde en lektion med lite skrivtips, kom-igång-idéer och flödesskrivningsövningar. Eftersom jag den lektionen också agerade elev flödade en del ur min penna också, när vi skulle skriva på temat "Vändpunkt". Vill gärna få ner det i skrift som sparas, och eftersom det jag skrev anknyter till mitt inlägg "Det där var mer information än jag behövde" får det bli ett inlägg här.

Ligger halvt avsvimmad på britsen. Återigen har jag åkt på en brits i en sjukhuskorridor. Det var 5½ år sedan det hände sist. Tårarna rinner, jag är nära att kräkas, hinken finns där bredvid sängen, nu som då. Jag är här nu, fysiskt, men också tillbaka på plats där, då.

FAN, jag är ju klar, alla tycker att jag borde vara klar - jag med ofta. Men jag låg för döden, klart det känns, klart det finns kvar. Men ändå varför? Jag är frisk idag. Äter mina mediciner, men är frisk med hjälp av dem. Jag är med på mammaresan, den häftiga. Hon - den makalösa lilla livsgnistan som skrek sig ur min livmoder, blott 1564 gram "stor". Hon är 5½ nu och ger livet guldstänk, alltid, hela tiden.

Livmodern är inblandad igen. Kanske är det där min smärta sitter idag? Kanske är det där jag gömt allt? Undantryckt eller i tryggt förvar, beroende på hur man vill se det. Nu rörde någon den igen, här på sjukhuset dessutom, där allt började då för 6 år sedan när den guldstänkta livsgnistan låg i tryggt förvar i sagda livmoder.

Där sitter smärtan. Den är under kontroll så länge livmodern är ifred. Jag fick bara, genom att någon rörde den nyss, en skymt av smärtan idag. Jag minns att uppskatta livet. Jag lever, dottern lever - vad mer behövs?