Björnungehästen

Sitter på tåget på väg hem efter denna minisemester. Längtar hem och har haft en jättetrevlig helg - bättre kan det ju nästan inte bli. Det stämmer. Inte bättre, bara sämre... Och så känns det just nu. Maken ringde igår. Han hade pratat med tränaren där vår häst, björnungen, som vi skulle sälja befinner sig. Det har sett så bra ut hittills, inga spår av skadan från förra vintern, tränaren har berömt den trygga och ärliga hästen. Vi hade börjat våga fundera på att han nu kunde säljas, att skadan var läkt och att det skulle klirra till rätt bra i kassan när någon bestämde sig för honom. Men, nej - så blev det inte... Nu har han ändå börjat halta igen. Vad är det?? Varför blir det så? Vad gör vi nu?

Bara en massa frågor, inga svar.

Jag är arg, jag är besviken, jag är frustrerad. Egentligen är de bara täckmantel för känslan jag inte vill släppa fram; jag är ledsen... ”Säg åt tränaren att rida sönder honom!” Jag hör dessa gräsliga ord ur min mun till maken. Jag vill inte tänka krasst när det gäller djuren, de är ju del av min familj. Det är tillräckligt svårt att bestämma sig för att sälja en familjemedlem - än värre blir det när jag ska bestämma att han ska slaktas. Där krockar känsla och förnuft och något så konstigt kommer ur min mun.

Jag går sönder när jag tänker på att vi måste ta bort honom, slakta honom. Ännu mer går jag sönder när jag tänker på att jag förmodligen behöver bråka med veterinärer och försäkringsbolag om att han bör ”dömas ut”. För igen, jag måste tänka krasst. Vi har inte råd att ha en häst som går som trädgårdssmycke. Det är heller inget liv för en häst att gå på så pass begränsad yta som en hage ändå utgör, och aldrig få några mentala utmaningar. Men hur ska jag klara av att stå och argumentera om att hästen bör få dö? Jag vill inte leka gud... Jag vill inte.

Samtidigt är det ansvaret man tar på sig när man skaffar djur. Men så här? Ja, att förra året ta beslutet att vår svårt skadade katt med inre blödningar skulle få dö - det var jobbigt för jag var ledsen men jag förstod att det var för hans bästa. Nu ska jag ta beslutet och argumentera för det trots att jag inte är 100% säker på att det är för hästens bästa. Det är för den där djäkla ekonomins skull och för att jag tror att det är för hästens bästa - i förlängningen. Han behöver inte dö just nu, han kan få leva över sommaren. Eller?

Jag vill inte detta!