Låtsas-syskon

Vi är avlastningsfamilj till F, ett jämnårigt barn vars mamma behöver lite egentid eftersom hon är ensam med barnet och allt ansvar. Mamman var också mycket sjuk under graviditet och fortsatt efteråt och vid ett längre sjukhusbesök när F var 1 år fanns ingen som just då kunde ta ansvaret och h*n höll på att hamna på barnhem. Maken och jag hade innan vi själva blev föräldrar ibland pratat om att erbjuda ett barn lite tid på landet. Den tanken kom självklart upp till ytan igen när jag hälsade på F’s mamma på sjukhuset ett par dagar efter detta. Hon behövde avlastning och F behövde ett ställe där h*n känner sig trygg, i händelse av att mamman blir sjuk. Kuratorn på sjukhuset lämnade in ansökan till ”Individ och Familj” och efter ett par månader var alltsammans klart. Ersättning får vi, inte för vår skull, vi kan göra det ändå, men för att mamman ska slippa känna att hon hamnar i någon sorts tacksamhetsskuld. Man blir inte rik av det, det ska var och en ha klart för sig, men det kostar oss åtminstone inget när vi får lite för vistelsen och också körersättning.

F var 1 år och 3 månader när vi började, dottern ett par månader äldre. De har växt ihop som syskon och är sedan flera år tillbaka medvetna om rutinen och rytmen. Vid sjukdom så det dröjer längre tid mellan besöken frågar de efter varandra och blir lite otåliga. När F kommer hit på fredageftermiddag dessa helger tar de upp leken där de släppte den en månad tidigare och leker, leker, leker så det är en fröjd att se dem.

Båda är endabarn (inte ensambarn!) och behöver den här stimulansen att lära sig dela med sig och medla på ”hemmaplan”. För F är det ju inte hemmaplan men närapå ändå. De kivas som syskon men eftersom de också ses så pass sällan njuter de av varandras sällskap. Vi brukar skrattande säga: ”Vad enkelt det är att ha två barn jämfört med ett!” Ofta får man ju höra motsatsen, vilken semester det är att ha bara ett barn. Visst, det är klart att det är för dem där vardagen består av två-tre stycken, men för oss där vardagen är ett barn, och att ha två blir det som är annorlunda, så betyder två barn att de sköter sig själva hela tiden, och alltså blir det ”avlastning” inte bara för F’s mamma utan även för oss.

H*n är här i helgen, F, och jag vaknade kl. 6.30 av dessa två barnröster, redan i full gång med lek. Dottern vaknar oftast först och tassar över till den andra sängen och väcker F. Det tar 3 tiondels sekund innan båda är i full gång. Maken och jag tittar sömndrucket på varandra och undrar vad som händer. De började alltså 6.30. Nu, i skrivande stund, är klockan 16.00 och jag hör samma röster nu. Hela tiden, oavbrutet. Det är häftigt!

Grannen och jag gick på en 90 minuters förmiddagspromenad, och samtidigt tog maken ut barnen på en ridtur. Då hade de redan varit ute sen före 9, efter frukost. Det har ju snöat massor inatt och när grannen kom och plogade och lämnade efter sig ett par rätt stora snöhögar var lyckan gjord, där lekte de tills vi fick dra in dem för lunchen. Efter lunch en snabb lek i dotterns rum igen innan vi gick ut och hade julgransplundring i snödrivan (vädret var för vackert för att stanna inne...). På bilden dansas det ”Räven raskar över isen”. Sedan gick vi på en skogsutflykt där de stötte på både varulvar, hajar och tigrar. Det är inget fel på fantasin heller!

Astrid Lindgren sa om sin barndom: ”Vi lekte och lekte så det är märkvärdigt att vi inte lekte ihjäl oss!” Att uppleva de här två 5-åringarna gör det citatet levande - jag förstår vad du menade, Astrid!