Maskrosbarn

Att vara maskrosbarn innebär att man, trots avsaknad av ett barns grundläggande behov såsom kärlek, stöd och vuxna förebilder, ändå växer upp till en ”hel” person, på samma sätt som en maskros kan växa sig stark till och med genom asfalt. Att man trots sitt bagage tar sig fram i livet och fungerar som individ. Vi har två ”maskrosbarn” som vi umgås med. De är gifta och träffades första gången på ett behandlingshem där de båda satt inlåsta.

Deras historier, olika men med det gemensamma att barndomen var kaotisk, får mig att se att jag vuxit upp i något liknande en glasbubbla. Skyddad från svårigheter, med ett barns rätt och möjlighet att växa i rätt takt. Jag har fått leka, jag har fått upptäcka livet i lagom takt. Visst, det finns saker i min barndom också, så präglas vi väl som människor. Jag har varit både rädd och förtvivlad av olika anledningar, men inget i jämförelse med vad dessa båda har med sig.

Kvinnan föddes, levde ett par dagar på BB och när det var dags att åka hem därifrån fick hon också för första gången åka som passagerare med sin fulla pappa som chaufför. Så fortsatte det. Mamman försvann så småningom och pappan träffade en ny kvinna. De flyttade ut i skogen, långt från alla ögon, långt från alla frågor. Det enda som med säkerhet alltid fanns i hemmet var sprit. Hon låg plakat full på köksgolvet som 11-åring, hon har mer än en gång fått äta nässelsoppa eftersom ingen mat fanns på flera dagar. Hon blev inlåst i sitt rum för styvmamman var rädd att pappan skulle försöka skjuta henne, sin egen dotter. Hon har rymt genom skogar, bort från pappan när hon bodde hemma och hem till pappa när hon var fosterhemsplacerad. Tillslut hamnade hon på ungdomsanstalt, då var hon 13 år.

Hans historia är minst lika sorglig, och även han hamnade på nämnda ungdomsanstalt. Där träffades de, hon var förälskad, kanske han också, men lika fort försvann de ur varandras liv.

Hon rymde, söp, hängde med äldre killar. Provade hasch och andra droger. Båda var av myndigheterna utdömda, chanslösa. Hon blev med barn som 15-åring. Bestämde sig för att behålla barnet, bestämde sig för att fixa det. Den unge pappan missbrukade redan då.

Myndigheterna pratade inte om om de skulle ta barnet, de pratade om när det skulle ske. Hon visade dem att hon bestämt sig, hon har klarat det hela vägen. Fyra år senare blev hon med barn igen, med en annan missbrukare. ”Min sorg, säger hon idag, att jag gick i fällan att som missbrukarbarn själv skaffa barn med missbrukare”. Även barn nummer två har hon klarat utan att ”soc.” haft något att anmärka på. De har letat - det kan man vara säker på.

Hon träffade och var gift med mannen en kort period mellan barnen. De skildes och tappade kontakten under ett antal år. Träffades igen, han hade också fått ordning på livet efter allt som varit i ungdomen, och gifte om sig. Hennes tredje och fjärde barn, hans första och andra, föddes. De lever ett ”svensson-liv” idag, med skola och dagis, ansvar och djur. Sliter med jobb och dagislämningar och -hämtningar precis som så många andra. Ingen som inte vet kan ana hur det startade. De är verkligen strålande exempel på just dessa maskrosbarn!