”Nu räcker det väl snart…?!”

Den kommentaren fick jag idag av en arbetskompis - det var efterlängtat! Det handlar så klart om min vikt och även om det inte räcker riktigt än så är jag ju närmare än på över två år. Jag njuter ofta, en stund varje timme minst, av att inte vara tjock längre. Tänk att det ska vara så svårt att fokusera på det när sockermonstret knackar på. Jag lär mig fortfarande, varje dag. Det farligaste är att tro att man är ”klar” eller att man ”kan detta”.

Vi var och hälsade på i dotterns blivande skola igår, hon och jag. Beslutet är taget, där får hon gå! En liten byaskola, driven i privat regi som friskola. Det var som att kliva in i ett bullerby-motiv. Avslappnad personal som utstrålade tid, tålamod och värme. Litet, sött, välkomnande, lugnt och öppet. Inga låsta dörrar, nyfikna och öppna barnablickar. Jag glömmer ibland skillnaden mellan en 5-årings ögon och en 15-årings, fast jag dagligen ser båda - den ena hemma och den andra på jobbet. När sker förändringen? Det har såklart med ålder, utveckling och pubertet att göra. Inte att sträva efter en 5-årings oskyldiga blick hos 15-åringen alltså, den personen får det svårt. Men jag tror att ju längre barnablicken, den öppet nyfikna och intresserade som inte förväntar sig att bli besviken eller sviken, lyckas hållas vid liv - desto bättre är det. Man måste lära sig livets baksidor också, man måste lära sig att livet är både vitt och svart med alla nyanser där emellan, men ju längre man kan få leva i såpbubblan av barndom desto bättre, tror jag. Jag tror inte att man behöver oroa sig för att de ska stanna där för länge, så ser inte samhället ut idag, oavsett hur skyddat de lever.

Att riskera 5-åringsblick i 15-åring tror jag inte man behöver grubbla på, inte ens som (relativt) tryggt föräldrapar i bullerby-skola. Men en 15-årings flackande, osäkra blick i 5-åring, det skrämmer mig desto mer. Ibland känner jag mig som en mamma med kort stubin, ett hav av behov av egen tid och litet engagemang i mitt barn. Jag vet att så inte är fallet, jag vet att dottern redan nu har social kompetens och känner sig trygg, men ibland tvivlar mammahjärtat. Jag tror samtidigt att det är nödvändigt för att fortsätta sätta sitt föräldraskap under granskande lupp. Det sker inte av sig själv, föräldraansvaret, det är ett jobb där jag ibland saknar fortbildning. Däremot känner jag sorg gentemot de föräldrar som saknar förmågan att se sitt barn. Familjer som mår så dåligt att barnen skadas. Mammor och pappor som inte orkar se, spegla och bekräfta sina barn. Jag ser det i mitt jobb, jag ser det till viss del på förskolan där dottern nu går. Man läser om det i media och det skrämmer mig.

Därför är beslutet lätt att ta, jag vill ha min dotter i bullerby-motivet. Jag vill att hennes 7 kommande år i skolan ska få kantas av tät personalstyrka som kan se just mitt barn bland de andra, som kan följa hennes väg mot 15-åringens blick. Den dagen ska den flacka, tvivla och ifrågasätta. Men den ska förhoppningsvis också kunna skratta, glittra och utstråla trygghet – åtminstone korta stunder i taget. Jag ser verkligen fram emot att få vara med på resan!