Hjärtmottagningen

Innan jag kom till skolan idag och var med på den där inspirationslektionen jag tidigare skrev om, var jag till hjärtmottagningen på sjukhuset och lämnade blod för att se hur jag mår. Det ena provet som tas heter BNP och har inget med bruttonationalprodukten att göra, utan mäter tydligen ett stresshormon i hjärtat som visar om det byggs upp eller bryts ner. Förra våren hade det värdet höjts lite och visade alltså att jag var lite sämre. Hjärtläkaren förklarade det med att vi på hösten dragit ned på mängden ACE-hämmare (hjärtstärkande medicin) och förmodligen passerat gränsen för hur lite hjälp jag behöver. Visst, det är bra att det går att öka igen men samtidigt blev jag då ledsen eftersom det ändå betyder att jag behöver medicin. Inget jag äter bara för säkerhets skull. Jag skulle ha undersökt detta i höstas redan för att se att det vänt tillbaka, men det blev aldrig av. Inte klokt egentligen, vaddå "inte blev av". Så fungerar jag när något är lite läskigt, jag sticker huvudet i sanden och hoppas att det ska gå över. Det gjorde det inte. Igår när jag ringde hjärtmottagningen för att skamset berätta att jag smitit undan, blev jag ditkommenderad. Således infann jag mig kl 08.00 imorse...

Kvinnokliniken förra veckan och hjärtmottagningen idag - det blir lite för mycket av 5½-årsminnen på kort tid och jag känner mig ledsen trots att jag tidigare idag försökte se ljusglimtarna när jag skrev om "Vändpunkt" tillsammans med mina elever. Ofta kan jag dela med mig till dem av det jag skriver, men den texten blev för nära, för personlig. Det är definitivt mer information än mina 15-åriga elever behöver!