(O)väntade kommentarer

Dottern klagade på ont i magen igår när vi skulle skjutsa hem F. Inget mer, vi åkte in till stan, lämnade F och gick sedan en sväng på ikea, åt middag där och efter det storhandling på Maxi. Dottern fick välja ut lite godis till sig att ha i bilen hem, det hör inte till vanligheterna så hon blir så ivrigt tacksam att man tror hon fått en egen ponny, typ... Hon köpte och åt knappt ett hekto och somnade sedan i bilen. Hemma igen grät hon och klagade mer på magvärk. Mer och mer rastlös, försökte bajsa, gungade fram och tillbaka för att avleda smärtan. ”Känns det som att du behöver bajsa eller som om du behöver kräkas? försökte jag men hon visste inte. Sen bubblade det i halsen och hon kräktes på golvet. Så tapper, så lillagammal. ”Jag tror inte jag ska gå på dagis imorgon...” Nej, såklart inte.

Maken hade möjlighet att börja lite senare imorse så jag låg kvar i sängen när han och dottern klev upp vid 7.30. Vid åtta ringde det, jag kliver inte upp och svarar då! Maken var ute hos hästarna så han kunde inte heller svara. Jag somnar om och vid 9 kommer han upp med den bärbara telefonen.

Det är *skitrektorn* (han sa iofs hennes namn men ni fattar...).

Jag tog luren och fick förstås frågan; ”Stör jag, jag väckte dig väl inte?”
(O)väntad kommentar nr 1: ”Nejdå, ingen fara... Fan! Varför ska jag i nyvaket tillstånd vara sån mes?! Jag borde förstås ha svarat att hon visst störde och att jag faktiskt sov. Vad är det för konstigt att sova kl 9 en dag när man inte arbetar? Hon har ju själv sett till så att jag inte arbetar ... Jaja, nog med energi på henne. Frågorna hon hade kunde vi ha tagit imorgon, men eftersom jag var både nyvaken och mesig så fick hon de svar hon var ute efter innan vi avslutade.

Maken åker till jobbet och dottern och jag sitter vid matbordet. Hon petar i sig ris och makrill till lunch och jag arbetar frenetiskt med att dela mina mediciner. Seloken heter den ena, ”pensiotabletter” som hjälper mitt hjärta att hålla jämn rytm och också hålla nere pulsen en del. Min hjärtläkare satte ut den för drygt ett år sedan för han trodde inte att den behövdes längre och dessutom har jag ganska jobbiga biverkningar av den (jag tappar känseln men får samtidigt ont och blir stel i fingrarna minsta lilla jag blir kall om händerna). Det gick inte, hjärtat hoppade omkring lite hur som helst och jag tappade mer och mer sömn eftersom jag hela tiden låg och kände hur hjärtat stannade-slog-stannade-slog dubbelt osv osv. Således satte hjärtläkaren tillbaka den men med ännu mindre dos. Alltså måste jag dela de där pyttesmå, runda, fullständigt stenhårda små tabletterna i fyra! En skåra finns för att dela dem i två. Det går knappt det ens en gång. När man klarat den halvt omöjliga uppgiften och ska dela dessa halvor i fjärdedelar med redan ömmande fingertoppar... Ja, då tar man i från tårna och uppåt. Totalt tokfokuserad på omöjlig uppgift måste man vara och det var jag, alltså märkte jag inte att dottern betraktade mig förrän hennes kommentar kommer, den andra (o)väntade för dagen:

”Mamma, du måste sluta innan du bajsar på dig!”

Helt cool, liksom i förbifarten, innan hon fortsätter peta runt i ris och makrill. Hon bjöd på dagens gapskratt!