”Det där var mer information än jag behövde...”

Om du tillhör skaran som brukar tänka så, eller om du mår bättre av att slippa veta närmare detaljer om mig - då vill jag avråda dig från vidare läsning.

Rubriken kunde också ha varit ”Sluta, SLUTA, SLUUUTA”
Eller varför inte ”Tappad kontroll”

Vad har då hänt? Jo, jag har bytt spiral. Varken mer eller mindre.

Jag var till barnmorskan på min vårdcentral för drygt en vecka sedan. På denna lilla tingest, spiralen alltså - inte barnmorskan eller vårdcentralen, ska finnas ett par trådar för att kunna dra ut den. Det fanns det inte... De hade krupit in i tryggt förvar i lilla livmodern. Barnmorskan försökte pillra ut den men redan där och då höll jag på att ”svimma av smärta” - som uttryck för att poängtera att det gjorde väldigt ont.

Idag höll jag på att göra det, bokstavligt. Jag var på kvinnokliniken på sjukhuset och fick snabbt förklara varför jag var där och inte på min vårdcentral. Det började bra, hon såg dessa trådar, de hade tydligen krupit ut igen, och jag hann tro att det skulle gå bra. När hon så drog ut den trodde jag att hela jag skulle följa med och vända ut och in på mig själv. ”Ajjjj!”

Jag fick själv bestämma om jag ville gå vidare och om jag kände mig redo. Lite tvekade jag men trodde inte att det kunde bli värre. Det kändes verkligen som att det hade gjort så ont som det kunde göra. Det hade ju gjort lite mer ont än när barnmorskan på vårdcentralen försökte.

Jag hade fel. Väldigt fel.

Hon mätte tydligen först, återigen hör jag mig säga/kvida ”...ajjj! Dessutom trodde jag att det var klart då. Återigen väldigt fel...

Det som sen hände har jag bara vaga begrepp om. Jag hör min röst skrika, eller snarare vråla:
- AAJ!! SLUTA, SLUUUUTA, SLUUUUUUTTTTAAA!” Sen känslan som jag inte upplevt sen hjärtintensiven i Uppsala då jag nyförlöst reste mig ur sängen och nästan svimmade. Då som nu gick det i 380 knyck, bakåt i spiral *haha*. Barnmorska var snabb och cool, hon gjorde det hon skulle - vet inte riktigt vad, men klippte trådarna bland annat - och sedan sänkte hon huvudändan av gynstolen och var både proffsig och nära på samma gång. Jag försökte resa mig men det gick inte... Då blev jag efter ett tag inskjutsad på brits till ett vilorum.

Tårarna hade börjat rinna och jag kunde inte sluta gråta. Jag var tillbaka i Uppsala för 5,5 år sedan efter snitt, hjärtsviktsdiagnos, dödsångest och 1564 gram dotter - kaos. Jag lurar tydligen mig själv med att jag är igenom det, att det tillhör historien nu. För fan vad ont det gör när det kommer upp till ytan, fan så ont!

Jag mådde pyton, höll på att kräkas, grät så jag snörvlade och - skämdes. Vi pratade en del om att spiral nog inte är det bästa alternativet för mig. Dels är min livmoder väldigt känslig, det kunde hon bekräfta, det var inte bara jag som ”sjåpade” mig. Hon sa att så är det med vissa, inget man kan göra något åt. Vissa kräks bara man nuddar livmodern, tydligen. Varför ska något någonsin vara enkelt?? Jag får väl vara glad att det räcker med smärtan för mig, jag kräktes ju åtminstone inte... Men hon sa också att eftersom jag har så många känslor ihopkopplade med min livmoder, kan även det påverka så det blir ännu jobbigare. Det är så skönt med någon som bekräftar att jag får ha känslor runt graviditet och barnafödande trots att det är 5,5-6 år sedan jag var gravid, blev förlöst och blev mamma. Jag grät lite till bara för att hon förstod.

Nu känner jag mig som överkörd av en stridsmaskin. Utmattad, tom och håglös, samtidigt som gråten pockar på igen. Behöver sova och ska strax göra det. Skönt att det är fredag imorgon och sedan helg.