Sötsug/matmissbruk eller ”rutten kista”

Igår hade jag bestämt mig för att släppa mat- och sötsaksbegränsningen under helgen. Det har varit tuffa dagar den här veckan och jag har varit sugen på än det ena än det andra. Vi ska äta med grannarna imorgonkväll, vi står för middagen och de för efterrätten. Vi ska äta lunch hos en kompis på söndag som ska bjuda på paj (ingen smalvariant direkt) och vi ska fika hos andra kompisar imorgon... Alltså tyckte jag att jag kunde lägga ner det där med att vara ”duktig” över helgen. Bra ursäkt! *not* Inuti mig har jag då redan bestämt mig för att äta obegränsat, att jag ska stoppa i mig tills jag blir illamående och här kommer väl missbruket in. Jag vet vad jag tänker, jag vet hur jag mår efteråt och jag vet hur man undviker det - det är ju ”bara” att låta bli att äta. Ja, tjena, jättelätt. ”Det är ju bara att låta bli att blinka eller låta bli att andas!” Det är lika ”enkelt”...

Oftast klarar jag inte av att stå emot när de här tankarna och känslorna kommer över mig. Jag har 1000 och 1 anledningar till varför jag bör äta, varför jag får äta och varför jag ska äta. Samma den här gången, jag hade meddelat maken att så här tänkte jag göra och eftersom vi tidigare minst 100 gånger har pratat om att det i dessa lägen inte finns något han kan göra, han kan inte stoppa mig - det måste komma från mig - sa han bara ”Ok”. Ingen skuld på honom, han gör det vi har kommit överens om. Det är mitt problem, mitt missbruk för jag tror verkligen att det är det - ett missbruk.

En av mina destruktiva tankar den här gången, som gjorde att jag hittade anledning till att rättfärdiga ätandet, var att vågen stått stilla under jul- och nyårshelgen. Jag har varken gått upp eller ner, och nu efter nyår har det känts segt. När vågen igårmorse återigen lyste med sina röda siffror "69,8" mot mig tappade jag tålamodet. Hur bakvänt och dumt som helst då att anse äta som lösningen men återigen, så funkar ett missbruk... Jag behövde tröst och den hittar jag i sockret.

Jag har jobbat mentalt de sista dagarna för att hitta bromsen. Igår hade jag som sagt gett upp, det var dags att ge efter och äta. Jag var på det klara med det, inte nöjd, men på det klara.

Men! Här kommer så den ”ruttna kistan” in!

Jag fick magknip och var tvungen att gå på toa. Inget mer med det, tack och lov, det gick över sedan. Men när jag vägde mig innan sänggåendet vägde jag 69,3 - detta på kvällen som ju visar 0,5-1 kg mer än på morgonen! Imorse vägde jag alltså 68,6 och det är lägst hittills!! Som bortblåst var suget att äta ohämmat, som bortblåst var synd-om-mig-tankarna och genast var jag tillbaka i rätt tänk. Jag unnar mig inte att äta onyttigt, jag unnar mig att sköta om min kropp!! Tack till den ”upprörda magen” för insikten!!