En egenskap hos maken...

Tillbakablick:
December 1994, Stipendiegränd i Umeå. Flyttlasset hade gått till Västmanland i november när maken började sitt nya arbete här. Kvar bodde jag i möblerad studentlägenhet med enbart det nödvändigaste kvar för att slutföra de sista två månaderna av min lärarutbildning. Nu var tiden inne även för mig att flytta söderut och vi skulle packa detta ”nödvändigaste” i liten Ford Escort. Snabbt visade det sig att det ändå var ganska mycket… Vi packade in allt i hallen och städade ur lägenheten, bar vidare ut i trapphuset medan vi låste lägenheten och sa hejdå till de 3,5 år vi bott där. Vi kånkade ner alltsammans 3 trappor och jag hade vid det laget redan några gånger kommenterat att vi nog inte skulle få in alltsammans i bilen. ”Joodå!” hade svaret från maken ljudit. Nere vid porten ändrade han sig till: ”Det går, men det blir fullt...” och efter ytterligare en stund kom det... ”Det blir väldigt fullt!” När det visade sig att inte mer än kanske två tredjedelar gick in i bilen och vi var tvungna att börja prioritera vad som kunde lämnas kvar ”erkände” han slutligen att han hade haft fel.

Idag gick det upp för mig att denna positiva inställning eller skeva världsbild - beroende på hur man vill se det - är något återkommande i makens värld. Jag förstår nu att jag varit med om det ett otal gånger under våra år tillsammans, men först idag såg jag mönstret.

Vi skjutsade björnunge-hästen till tränaren, eller meningen var så i alla fall. Från en riksväg i de norra delarna av länet ska man svänga in på liten grusväg. Maken var stupsäker på vägen, jag mera tveksam. Det är stora tallskogar och landskapet ser likadant ut kilometer efter kilometer. Det jag vet är att från riksvägen ska man köra ca 1 kilometer. Det var dåligt plogat, det var spårigt och vi har idag en Ford Focus, större än Escorten förvisso, men fortfarande ganska klen att dra tung hästtransport med. Det slirade och gled och rädslan steg mot panikgränsen för mig, jag tycker det är nog jobbigt att transportera 400 kilo häst - att dessutom vara ute på äventyr i stora tallskogar efter dåligt plogade vägar, det kan jag helt klart leva utan! Ju längre vi körde efter sagda väg desto osäkrare blev jag på om vi var på rätt grusväg. Jodå, det är rätt! förkunnade tvärsäker make. Jaja, det var bara att gilla läget. Redan full kissblåsa blir inte mindre full av att vara rädd på gränsen till panikslagen kan jag meddela... Kilometer efter kilometer åkte vi, det lutade svagt nedåt och jag konstaterade halvhögt att tillbaka kommer vi inte att ta oss om vi ska ha hästen på släp bakom bilen, om det är fel väg alltså.

Jag försökte vrida och vända på mina frågor, för att förstå om maken var så säker som han utgav sig att vara.
- Varför känner jag inte igen mig?
- De har avverkat skogen.
- Är du så säker som du låter?
- Vi är på rätt väg, jag känner igen mig.
- Skulle du säga att du var osäker om du nu verkligen var det?
- Mmmm...

Efter fem kilometer lyckades jag i alla fall få honom att stanna för att ringa tränaren. Jag tittade till hästen och passade också på att tömma kissblåsan. Ingen risk att bli sedd i alla fall, där mitt ute i ingenting, med bara fur och gran som åskådare...

Gissa om vi var på rätt väg?

...

Rätt gissat! Det var fel väg! Maken pratade om att vända, jag tvärvägrade. Vi fortsatte för att se om det fanns någon avstickare där han kunde backa in och vända. Tack och lov så är han 100% säker och duktig på att köra med släp, det är inte det lättaste! Vi kom till en liten utbuktning, han saktade in men jag tvärvägrade fortfarande. Efter bara 200 meter till kom vi till ett hus och därifrån var vägen ordentligt plogad - alltså fortsatte vi istället för att vända - och så småningom kom vi också fram till ett samhälle varifrån vi kunde ta oss tillbaka upp på riksvägen och göra ett nytt försök.

Framme hos tränaren försökte jag lämna kvar maken som stalldräng, men det var mest på skoj - jag hade hunnit lugna mig från den värsta rädslan. Jag får försöka tänka att jag lärt mig något nytt om maken; han håller masken - medvetet eller omedvetet tills han är överbevisad - och även på det gamla talesättet:
”Det som inte knäcker stärker!” Om det nu är ett gammalt talesätt förresten, det kanske är något jag själv har hittat på? Hur som helst så tror jag att det stämmer! (Behöver jag tillägga att maken har en massa andra egenskaper också, som jag uppskattar och värderar högt? Den här fick jag på köpet, typ...)