Jag har sovit uruselt också, apropå ingenting. Dottern vaknade med ett ryck vid 2-tiden och kunde inte övertalas att somna om i sin egen säng. Liggande mellan maken och mig använder hon sin ömma moder som löparbana. Kl 8.00 hade jag ont överallt och tyckte, med rätt syrlig stämma, att det var dags för både make och dotter att stiga ur sängen. De gjorde det och jag fick 3,5 timmars ostörd sömn. Att jag själv hade kunnat byta sovplats under natten fanns inte i sinnevärlden av någon anledning. Förmodligen befinner jag mig i landet mellan sömn och vaket tillstånd och är inte kapabel att fatta sådana beslut. Tyvärr.
Imorgon är det söndag och också sista dagen på det här jullovet. Det har känts långt och jag tror att jag är redo för jobb igen. Det enda som oroar mig lite i maggropen är det här med schemaläggningen, fast samtidigt har jag bestämt mig för att inte ta åt mig, att inte fundera på det. Jag är inte den som ska lägga schema under våren, och det känns mest väldigt skönt. Sen kan jag vara lika pestig som några av kollegorna och ställa upp stora klagomuren när schemat presenteras. Fast varför ska jag svara med samma mynt? Då är jag ju inte ett dugg bättre... Vi får se hur det avlöper, än är det lov och jag ska låta det vara det.
Den sista lovdagen ska ägnas åt att skjutsa iväg en av hästarna till träning. Han föddes här på gården den 10 juli 1998. Den förstfödde här, han stod där i hagen och tittade nyfiket när jag kom ut för att titta till hans mamma kl 3 på morgonen.
Hon hade skyndat sig att lägga sig ner och föla när jag lämnade henne vid midnatt, alltså tre timmar tidigare. När jag kom ut var han redan torr och hade förmodligen också redan diat. Moderkakan låg kvar, de hade inte rört sig mycket och han stod tryggt bakom sin mammas svans där han gnäggande kikade fram på mig. Han var brun, ganska rund för att vara så ny och eftersom vi köpt hans mamma av en man vid namn Björn var det lätt att bestämma att även den här fölungen skulle få ett namn som hade med björnar att göra. Islandshästar döps med isländska namn som säger något om hur de ser ut, hur de är eller hur naturen är när de föds. Han heter således ”björnunge” fast på isländska. Imorgon är det dags för honom att lämna oss. Han ska tränas och finnas till försäljning hos denne tränare. Det känns bra, men samtidigt blir man lite gråtmild när man tittar på alla kort, från sommaren när han var liten fram tills nu. Jag fokuserar på att livet blev helt annorlunda mot vad vi trodde då, sommaren 1998. Hur vi än försökte så blev jag inte gravid, och vi hade börjat ställa in oss på att lära oss leva barnlösa. Att lägga stort engagemang i hästarna blev en del av det. Att vi då valde att föda upp ett par föl här var helt rätt då. Nu när vi sitter här med världens underbaraste 5-åring, så känns det vemodigt att sälja hästarna, samtidigt som livet känns så rätt och helt, att vi får uppleva föräldraresan. Jag är ödmjuk och tacksam för det! Nej, tiden räcker inte till fyra hästar som ska ridas och skötas om men vad spelar det för roll i sammanhanget? Den dag dottern är stor och utflugen får vi väl plocka upp detta om det är vad vi då vill. Fast mest pratar vi om att då köpa husbil och leva på resande fot runt i Europa. Det är dock en helt annan blogg som jag eventuellt tar någon annan gång!!
1 kommentar:
Det där med att ha barn i sängen som övar löpning på en har jag också upplevt i natt. Inte kul alls och jag sover sååå dåligt.
Så fin han är "Bjönrungen". Vad hetar han på Isländska då? *nyfiken*
Skicka en kommentar