Skräckel, bröllopskläder & annat

Höstlovsvecka. Efterlängtad och välbehövlig. Vad gör jag? Jo, jag arbetar! Ingen fara, en dag bara och den dagen var igår. Först städade jag skrivbordet på skolan, planerade litteraturhistoria med en kollega och båda insåg att vi måste läsa på ordentligt för kunna förmedla på ett bra sätt till eleverna. Egen planering och pappersplockande, det är så mycket papper hela tiden!!

På kvällen var jag hemma hos samma kollega tillsammans med två andra svensklärare. Vi går en kurs tillsammans; ”Med hjärta för boken”, där det är meningen att vi ska kunna inspirera våra elever att läsa mera. Jag är helt fast i ungdomsboksdjungeln nu! Det finns massor av riktigt bra böcker. Varför har jag i alla år varit så dålig på att läsa ungdomsböcker? Ingen idé iofs att ”gråta över spilld mjölk” utan bättre då att kavla upp ärmarna och se till att läsa allt vad tygen håller nu när jag är så laddad.

Jag bara måste skriva om en bok; Kyrkdjävulen av Mikael Niemi. Jag har aldrig läst deckare, skräckböcker och heller aldrig sett filmer av den sorten, så kanske det är pga min ovana jag fastnade så. Kanske för att maken kommer därifrån, från Tornedalen, så jag känner igen så mycket av den annorlunda kulturen som finns i vårt avlånga land. När det gäller Tornedalen är verkligen landet avlångt! Men det är klart - sätter man en nål i Skåne och svänger runt landet så hamnar norra Norrland i södra Italien istället, och att det är annan kultur där är liksom inget konstigt. Samma norrut med andra ord... Tappade jag tråden nu? :) typ…

Kyrkdjävulen kallas för en ”skräckelbok” och Lena Kjersén Edman som skrivit efterordet påpekar helt riktigt att man inte bör komma direkt från middagsbordet när man läser den. Den är... äcklig! Den har många handlingar, många betydelser och jag kunde inte släppa den. Huvudpersonerna är Matti, Simon och Malin. De går i 7:an när boken börjar och deras historielärare, ”Älgen”, tar med dem på studiebesök till kyrkan. Där får de se ”kyrkdjävulen” som finns i en kista i sakristian. Simon petar på den och efter den stunden är inget sig likt. Det är farligt, de försöker lösa det och de försöker sluta men de styr inte över det...

Idag har jag gått på stan i grannkommunen i 2,5 timmar! Det är en bedrift i en liten stad! Min mamma var hos frisören och jag skulle leta kläder till ett bröllop vi är bjudna på till första advent. Jag behövde tiden för jag hann ändra mig tre gånger. Hela tiden hade jag en kavaj i bakhuvudet som jag tänkte ha. Den köpte jag i våras, den var lite liten då men jag var ju på väg ner i vikt... Att maken blev sjuk och min viktminskning kom av sig vet vi ju vid det här laget, men jag trodde att jag skulle kunna ha den nu. Köpte först en kjol, hittade sen ett jättefint linne i brunt och turkost, festligt och läckert tycker jag själv, och det skulle passa jättefint till kavajen. Men inte till kjolen så den fick jag lämna tillbaka och istället leta efter en enfärgad. Hittade en tillslut och kände mig mycket nöjd. Ända tills jag kom hem. Och provade kavajen. Den är ju jättemycket för liten fortfarande, den kommer att passa när jag har gått ner klart - det hade jag glömt/förträngt... Fortfarande är jag djupt förälskad i linnet men jag måste hitta något annat att ha över. Och jag måste köpa en annan kjol för den var inte så snygg som jag först tyckte. Jag är alltså långt ifrån klar fast jag trodde det. Så kan det gå!