Lägereldarnas lägereld

Trött, trött, trött, trött, trött... Kunde inte komma på någon annan tanke efter lunch. Sitter man uppe till framemot 01.30 på nätterna innan en arbetsdag får man liksom skylla sig själv. Gjorde färdigt ett prov, som den klassen i och för sig inte ska skriva förrän på fredag, men det är ändå bäst att göra klart när man väl har börjat, tycker jag. Slutar tidigt på onsdagar och hämtar dottern vid 14-tiden. Idag visste jag inte hur jag skulle orka ta mig för något, men det var bara att bita i det sura äpplet. Eller surt och surt förresten, när man väl kommer igång och inte svimmar av i soffan så går det ju.

Sagt och gjort, packade pick-nick när vi kom hem, byltade på oss kläder och gav oss upp i skogen framför huset. Det är ung skog, men väldigt tät - ogallrad, finns det ordet? Hunden tätt i hälarna, dottern vill dressera henne och samtidigt försöka undvika att bli nedtrampad. Hon väger snart 10 kg mer nu, hunden alltså. Det gick bra i alla fall. Vi hittade en klippavsatts där vi kunde breda ut vår pick-nickfilt och det smakar himmelskt med en smörgås och en kopp kaffe utomhus! Dottern fick dito macka och en kopp varm choklad istället. Vi satt och filosoferade om livet, låtsades se lejon och giraffer mellan träden och slutligen blev dottern lite kall så hon önskade sig en lägereld. Jag tog upp tråden om Bröderna Lejonhjärta, eftersom de sitter vid lägereldarnas lägereld, Skorpan och Jonatan. Dottern har självklart varken fått boken läst för sig eller sett filmen ännu, men i somras när vi var på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, såg hon Tengils soldater i Törnrosdalen. Jag försökte förklara så kortfattat som möjligt varför det fanns läskiga soldater där mitt i alla trevligheten, och sedan dess har hon mjölkat mig mellan varven om denna historia. Jag ser fram emot när hon blir äldre så vi kan ge oss in i Bröderna Lejonhjärtas, Mio min Mios och Ronjas värld. Tack Astrid för allt du lämnat till oss!

Nåväl, mörkret föll och vi fick bege oss ut ur skogen och följa skogskanten istället. Maken kom från jobbet, körandes efter vår grusväg, och jag sprang och viftade med armarna för att han skulle få syn på oss. Det var kanske 200 meter kvar fram till vägen där han körde. Han såg oss inte. Vi fick gå hela vägen hem... Det är ca 3 km allt som allt, dottern klarar det galant i vanliga fall men idag blev det jobbigt eftersom vi ju hann tro att vi skulle få skjuts sista dryga kilometern.

Nu leker dottern i duschen och jag satte mig vid datorn för att betala räkningar. Det här var mycket roligare, men det är väl dags att ta tag i det jag egentligen skulle ägna mig åt! Ha en trevlig kväll, om det nu finns några läsare där ute!