Igår hade vi liten försenad halloweenfest hos grannarna. Det roligaste med alltsammans är förberedelserna som frun i det huset, H, och jag gör. Muffins som vi glaserar med florsocker och citronjuice, sedan är det fantasin och de mörkare sidorna som får ta över. Gelegodis, cocktailbär, godissnören och röd karamellfärg kommer man långt med! Spindlar, sönderbitna råttor med blod som rinner, rödsprängda ögon... Vi har roligt när vi gör dem och barnen uppskattar dem massor! H hade även med ett förslag på spöken man gör av marsmallows doppade i vit choklad och sedan målar dit ögon på. Jättesöta, men så svåra de var att göra! Som att stöpa ljus trodde jag, och såg framför mig hur de blev längre och längre i ”luvan” ju fler gånger man doppade dem. Gissa hur mycket vit, smält choklad rinner... Gissa hur svårt det var att hitta ett sätt att fästa dem uppochner medan de ska stelna och gissa slutligen hur många som lossnade när marsmallowen blev varm av chokladen... Men det viktigaste var ju att det blev gott - och det blev det!
Annars hade vi runda mackor som vi delade och byggde ansikten av. Blå keso, oliver, vindruvor, majskorn, minimorötter, paprika, skinka, salami, hårdkokt ägg, räkor, sallatsblad - sen är det bara fantasin som sätter gränsen. Roliga skapelser blir det och som avslutning blev det även tävling i att våga äta upp sin smörgås, så har man ordnat middagen även bland barn som inte tycker ätandet är det viktigaste här i livet (som dottern...) Glömde - avhuggna fingrar gjorda av korvbitar dekorerade med en röd nagel med små snitt över ”leden” faststuckna med grillpinnar av trä i en utskuren pumpa blir effektfull bordsdekoration.
Det är dessutom roligt att klä ut sig. Skulle någon ha sagt till mig för 12-15 år sedan att det bor en liten teaterapa i min make skulle jag bara ha garvat, men nu vet jag vad som kan gömma sig djupt i en människa. Han klädde sig i röda nylonstrumpbyxor, svarta benvärmare, svart halloweenkjol (genomskinlig med fladdermödd på) och röd tight topp. Till det jättesminkad i ansiktet med blå ögonskugga, rött läppstift och rött rouge. Rödsprayat hår och feminin gång. Grann-mannen såg lite chockad ut, men barnen jublade! Efter maten blev det nedvarvning med hjälp av bolibompa medan vi hann plocka bort och istället duka fram muffins och spöken som efterrätt. Lite skuggteater och fiskedamm avslutade det hela och vi var hemma igen vid 20.30. Dottern var väldigt trött men väldigt nöjd. Det behövs inte så mycket för att vardagen ska bli fest för en 5-åring!
När dottern hade somnat och maken nattat djuren (vilket betyder att hästarna fått sitt kvälls-hö, hönorna fått sin morgonmat - de sitter på sina pinnar när det är mörkt och kliver inte ner förrän det ljusnar på morgonen så de kan få det på kvällen - och det är släckt ute) kom han och satte sig med mig i soffan och lyfte det svåra ämnent; ska vi ha kvar hästarna eller sälja dem? Usch, vad det är svårt! Ingen av oss har egentligen det rätta intresset kvar, så vore det bara oss två det gällde så skulle beslutet vara lättare att fatta. Men nu är dottern 5 år, tycker det är jätteroligt att rida och har vuxit in i det över sommaren, så hon klarar det bra nu. Då är frågan om man kan ha hästar bara för att hon tycker det är roligt. Som om inte det var svårt nog så har vi dessutom en häst som det bara finns en av - vår vite gammelman. Han är 23 år så han är pensionär med all rätt. Han är klok och förståndig, ansvarstagande och trygg. Har han ett barn på ryggen får man spränga en bomb bredvid honom, han skulle ändå inte så mycket som vifta på svansen - då är han ansvar personifierad. Dottern rider honom, dottern avgudar honom och jag har alltid sagt att han ska få dö hemma. En islandshäst kan bli 40 år... Jag väger argumenten hit och dit, sälja - ha kvar, sälja - ha kvar… Som det känns nu, efter vårt prat igårkväll, så ska vi sälja de två yngre hästarna vi har. Den ena är 7 och den andra är snart 2. Vi har ju även ett sto, som för tillfället är utlånad och väntar föl. Kanske tar vi hem henne under vintern, om vi säljer de andra två, så att gammelman får sällskap. Sen till våren när hon ska föla får vi se hur vi gör. En till pensionär som sällskap kanske? Blä - det är så svårt med stora beslut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar