"Lilla Huset"

Den allra, allra bästa medicinen när man är sjuk (näst efter Dajm men eftersom sockermonstret brukar läsa här så skriver jag inte det...) är att titta på "Lilla Huset på Prärien". Jag har sedan studietiden i Umeå, när hela serien för första gången gick i repris, alltsammans inspelat på video. Jag tror det är 24 videoband och de är alla inspelade på longplay - vilket alltså betyder 8 timmar/band. Kvalitéen är väl inte den bästa efter alla år i videolådan, så när jag var i London i våras köpte jag två boxar på DVD. De har legat oöppnade, kvar i sin påse, för tillfälle att titta på dem har inte kommit. Men nu när jag ligger här sjuk i soffan för tredje dagen kom jag på att jag såklart skulle se ett par avsnitt.

De är otextade på DVD:n. För dottern spelar det ingen roll för hon kan inte läsa ännu. Trots detta satt hon som förtrollad! Jag fick förklara vad som sas men det mesta greppade hon av bilderna. Nu återberättar hon för maken, gång på gång på gång, att pappan hade brutit fyra revben så han inte kunde jobba klart och alltså blev av med sina oxar. Men att männen i staden kom och hjälpte honom så det löste sig... som det alltid gör i den serien.

Jag var på en föreläsning om barn- och ungdomslitteratur en gång, och blev alldeles överlycklig när den som pratade hävdade att just "Lilla Huset" har allt en bra barnbok ska ha. Vilken bekräftelse på att jag tyckte "rätt" när jag var liten, för jag älskade både böckerna och TV-serien. Dottern verkar ha ärvt sin ömma moders goda smak!! *ler stort*

Long time no see

Jag har tappat skrivförmågan... Vet inte riktigt varför. Jo, den senaste veckan vet jag för då har vi varit däckade av förkylning både dottern och jag. Hon börjar vara hyfsat pigg igen men jag, som blev sjuk senare, är fortfarande helt orkeslös. Men innan vi blev sjuka? Jag vet inte. Jag har funderat en del på att "jag borde skriva" som jag får höra från olika håll ibland. Då tystnar jag... Det har hänt förr så det är egentligen inget nytt. Men jag vet inte vad det beror på. Den här gången fick jag en bild, en känsla, under kanske 1 sekund hur jag skulle göra, vad jag skulle skriva och hur jag skulle börja. Sedan försvann känslan och där tystnade jag. Vi får se om en veckas sportlov kan locka fram känslan igen. Jag hoppas det. Åtminstone så pass så jag får ner något i bloggen!!

Mera skidor!

Först nervöst framför TV:n. Skulle Anja greja det? Skulle hon lyckas ännu en gång? Hon är ju förvisso "mästerskapsåkare" ut i fingerspetsarna, men ändå... Att lyckas för 3:e gången. Att göra det på hemmaplan och dessutom med ett rekord inom räckhåll; att bli den första att ta VM-guld i samtliga discipliner. Men hon klarade det! Pulsen här i soffan var rekordhög både på maken och mig. Dottern ålade runt i soffan och fattar väl inte jättemycket, men hon greppar i alla fall att "Anja" är ett namn man ska kunna.

Sen gav vi oss iväg ut på våra längdåkningsskidor. Det gick mycket bättre idag när vi hade gårdagens spår att åka i. I ett nafs var vi framme där vi vände igår. Maken hade packat mellanmål; choklad gjord på havremjölk, kakao och bara lite socker. Till det en smörgås med skinka på. Så gott det smakar att sitta ute i snön med solen på väg ner så det skickar kristaller över hela vita gärdet framför oss. Aldrig smakar något så gott som då! Vi var lagom klädda alla tre också, en förutsättning för att det ska vara njutbart.

Efter fikat åkte vi vidare. Grannen hade kört med sin skoter och kälke, och kälkspåret fungerade faktiskt ganska bra som skidspår. Kom runt skogen där solens låga strålar låg på. Jag saknade min kamera och åkte där funderande på hur jag ska få dit både kamera och stativ imorgon - om vädret är detsamma alltså. Vände efter ett tag när dottern tyckte det räckte. Hem gick nästan lika bra, vi märkte att hon var trött på slutet för då blir det svårt med den diagonala rörelsen. Men att vara 6,5 år och åka ca 5 km - då får man vara trött efteråt! Tillbaka hemma var vi rödkindade allihopa! Det var -9° och vi hade varit ute i nästan två timmar. Mysigt!!

Busig häst

Som hon sprang i hagen idag, vår Lillduva! Runt, runt, runt!

Skidminnen

Efter fotograferingen idag gav vi oss iväg ut hela familjen. Skidor spändes på fötterna and off we went! Make med rejäla träskidor som spårare först. Dotter med mun som går i ett i mitten. Jag själv som åker mer down memory lane än jag åker på skidorna. Dotterns fart är precis vad jag mäktar med.

Efter minnesspåret jag åker inombords stiger jag av vid hållplatsen barndomens elljusspår och där har jag förstås liknande skidor på mig som jag har nu. Jag hatade det. Jag hatade det! Dels var jag lat och otränad. Dels hade jag kass teknik. Dels var jag totalt hopplöst dålig på att valla dessa eländiga skidor. Är det nåt jag kan så är det känslan av bakhalt. Dels bodde jag i Höga Kusten, vilket innebar fler uppförsbackar än nedförsbackar. Stora sådana! ...och hur gick det ihop med bakhalheten? Ja, inte blev hatet mindre glödande... Dels skidade jag runt i samma spår som den 2 år äldre Magdalena Forsberg, och andra som var nästan lika duktiga som hon.

Det stavas prestationsångest, mindervärdeskomplex och blodsmak i munnen i samma mening. Inte undra på att mitt hat åt upp all eventuell vinterupplevelse! När jag fyllde 13 och började högstadiet bussades 330 av 350 elever till den skolan. Det innebar att vi "tyvärr inte kunde åka längdskidor på gympan längre". Synd... NOT! Jag lovade mig själv där och då att aldrig, aldrig mer åka längdåkning. Det höll jag i 25 år. Det tog 25 år tills jag stod här med egen dotter med helt annan utelust än jag själv någonsin hade. Och det man inte gör för sina barn finns inte...

Jag är inte så dum att jag tänker lägga mitt gamla hat mot skidorna på henne. Jag kan till och med tycka, små korta stunder i taget, att det är ganska roligt. Dottern tycker det är bara roligt och hon ska få fortsätta tycka det. Senare ska hon få veta min historia, men inte än. Jag har fortfarande kass teknik men jag har ingen "Magda" att bli omåkt av. Gång på gång på gång dessutom. Jag lever inte i ett samhälle som andas, lever och är skidåkning där man kände sig som ett miffo som inte var duktig, inte ville, inte kunde. Jag åker med min make och min dotter, i sakta mak över de västmanländska gärdena, njuter av här och nu, men samtidigt känner jag lukten, känslan och klumpen i magen där i elljusspåret. Första uppförsbacken där jag igen insåg att skidorna var lika bakhala som vanligt. Nästa uppförsbacke där blodsmaken kom, när jag fortfarande försökte skynda mig. Mot slutet över nåt hygge, där jag trodde att jag var framme men hade lång väg kvar. Där jag blev omåkt av både Jocke och Jeanette ute på sitt andra varv... Nedförsbacken ner ifrån elljusspåret, där jag alltid ramlade inför ögonen på alla dem som redan var klara.

Jag är så glad att det är historia nu. Jag är så glad att jag skidar här med min lilla familj. De har ingen aning om den resa jag gör där jag åker bakom dem i spåret. Inte behöver de veta heller, det var ju så länge sedan... Jag svarar på dotterns eviga "varför-frågor", jag lyssnar på makens viltdjursspårsfunderingar och inser att skidorna på fötterna faktiskt ger mig något jag annars inte skulle ha fått; en skön stund med familjen ute i friska vinterluften!

Jag försöker

Kanske lyckas det bättre imorgon - då kanske jag kan låta bli att sätta in foto - men jag försöker även idag. Det gick inte så bra. Fick ju en kommentar av Malin att ta kort på en tulpan bara mot svart bakgrund, och det var jag ju tvungen att prova. Jag är verkligen inte 100% nöjd med dem. Tulpanerna är jätte-jätte ljust rosa, kanske är det därför? Jag ska köpa ett gäng med kraftigare färg nästa gång. Jag tycker inte heller att jag får till skärpan, de blir inte knivskarpa. Får fråga min fotolärare på måndag vad jag gör för fel. Så här blev de i alla fall:

Jag ska försöka att låta bli...

Det är inte meningen att detta ska förvandlas till en fotoblogg, och jag ska verkligen försöka begränsa mig. Men jag bara måste få dela med mig av dessa underbara tulpaner. Jag känner mig som Madicken, som ligger på knä i vårgräset och beskådar vitsipporna "för att de inte ska ha blommat förgäves". Den känslan känner jag ofta igen mig i på våren när blommorna kommer tillbaka därute, men ikväll sitter känslan som ett slag i magen (ja, jag tänkte på Markoolio och Linda när jag skrev den formuleringen...) även över min tulpanbukett. Jag är barnsligt glad över att kunna föreviga den - samtidigt som jag fått leka med kameran. Tänk vad man ändå lär sig när man leker!!






Imorgon ska solen stråla och med några minusgrader finns säkert chans för vackra vintermotiv där ute... Jag skrev inte att jag ska låta bli att göra en fotoblogg. Jag skrev att jag ska försöka låta bli... Kom ihåg att man inte kan göra mer än sitt bästa!!

Fotokurs!

Jamen hur kul kan det vara? Hur kan det finnas så många inställningar på en kamera som jag inte hade en susning om? Hur kan det komma sig att de dessutom inte är speciellt svåra att handskas med? Och att det går att göra så mycket med dem? Varför har jag inte gjort detta tidigare? Det är underbart. Underbart!

Läxan den här veckan lät helt galen... En stor vit pappersbakgrund, ett ark i formatet A1, delades ut. Det räckte inte till alla, men jag tog dotterns ritpapper på rulle istället. På arket ska vi placera tre hopknycklade pappersbitar, rivna ur en dagstidning. Sen ska vi fota minst 15 bilder per dag hela veckan. Ändra inställningar, leka med skuggor och ljuskällor. Lära oss kamerans själ "helt enkelt". Jag trodde det inte - men det är både kul och blir effektfulla bilder. Vår lärare (jag är elev, bara det!!) ska sedan ställa ut dem. Va´?! Mina bilder ska finnas med i en utställning. Jaja, tillsammans med 8 andra nybörjares bilder. Men ändå! Jag älskar den här kursen efter två kurstillfällen. Älskar!

Så här effektfullt blir det (och våga inte tycka nåt annat för jag är stolt över mina alster):

Fototräning på landet

Jag går, som jag nämnde i förra inlägget, fotokurs. Idag har jag tränat en del och nu är jag mest arg! Kameran vill inte alls som jag och jag hoppas att jag snabbt lär mig mer, för så här svårt ska det väl inte behöva kännas?! Hur som helst, här är lite exempel på dagens övningar. Mycket hästar blev det visst och det hänger såklart ihop med hästfunderingarna jag också skrev om i förra inlägget...
Slutarträning; snabb rörelse mot skarp bakgrund. Blev ok.
Det här fotot duger väl som säljbild? Hon är snygg - jag må vara partisk - men hon är snygg!
Det är nåt speciellt med hästögon. Lill-Duvans ser ut så här.
Dottern och jag busade. Vet inte om det är pusskalas eller brottning som ligger närmast sanningen här...
Lill-Duvan igen med baken i fokus. Musblack heter färgen. Mus kommer förstås från att hon är grå och black betyder att svart eg är hennes grundfärg men att den är blekt. "Ålen" över ryggen finns på alla blacka hästar.
Lill-Duvan i full fart. Hon är inte mycket hanterad men förstod fort vad hon skulle göra.
Björnungens ben. Lurviga och goa, men smärta inuti - tyvärr!!
Mera lill-Duva. Visst har hon vackra ögon?!
Jag kan ta närbilder på hunden också. Så här stilla är hon sällan när man är ute, men jag hade tur som hade kameran redo när det skedde!
Och så här vackert bor vi! *älskar* Påminn mig när det är mörkt och snön lyser med sin frånvaro. Dagar som denna gör det värt det!!
Mera vovve. På bild ser hon ut att ha för små öron, tycker jag...
Dottern och jag busar och hunden upptäcker det. "Vill också vara med! och kastar sig fram som den valp hon ju fortfarande är... Vi överlevde attacken!
Vite-prinsens öga. Han är varm, han är speciell. Men han är trött...
...och slutligen Björnungen i närbild. Han är så fin han också. Det är de alla fyra, och vägen mot ett liv utan dem är krokig, guppig och med långa och sega uppförsbackar. Vi får se om vi kommer fram nu i vår, eller om vägen är längre än så...

Häst-tankar

Tittade ut genom fönstret och såg dottern ridandes på Vite-prinsen. Framför går maken och leder Gammel-mamman. Hunden snurrar runt dem, med nosen i marken. Vilken vacker tavla! Och tidsbegränsad. Framåt våren kommer vi att byta motiv, åtminstone är det så det ser ut för tillfället...

Vi har fyra hästar. Vite-prinsen, Björnungen, Gammel-mamman och lill-Duvan. Islandshästar alla men helt olika sinsemellan.

Vite-prinsen är 25 år gammal och har de senaste veckorna blivit mycket, mycket trött. Han kommer alltid sist till maten - som flockledare har det aldrig hänt förr, han har alltid varit först framme och varit den som först valt hö-hög. Han går långsamt, helst inte alls som det ser ut. Björnungen, som har en kronisk skada, och Vite-prinsen har ju alltid, alltid lekt förr. Björnungen försöker få fart på dem nu också, men vite-prinsen går undan. Vill inte. Björnungen med sitt permanent dåliga bakben, har också från och till börjat halta framtill nu. Trots att han bara går i hagen sliter det tydligen på honom. Hur länge till håller han ihop?

Sedan har vi Gammel-mamman, som också är 25 år och genom åren fött och uppfostrat 14 föl! Kanske ska jag kalla henne Super-mamman istället? Hon är också trött, men på ett annat sätt. Hon är trött i sin gamla kropp. Den ser trött ut, men hon är pigg i skallen istället. Studsar fram, är alert, ivrig - pigga ögon. Mager efter att ha gett di hela vintern, det tär på henne för hon har grädde i sitt juver - fölen ser ut som små feta julgrisar. Frågan är om hon ska få ett föl till, om hennes kropp klarar det. Just nu är hon yster i sinnet, men vi vet att om hon inte får bli dräktig i sommar blir hon deppig. Ja, hon blir faktiskt deppig. Dräktig eller med föl vid sin sida, då lever hon för där har hon sitt liv! Anser vi henne för gammal för att bli mamma igen så känns det som att hon gjort sitt överhuvudtaget... Maken ska rida henne lite nu i vår i alla fall. Han är ivrig som ett barn i blicken, hon är snabb, hon är framåt och han älskar det! Slutligen då har vi lill-Duvan, vår vackra, lilla, grå duvunge. Hon blir 3 år i sommar och känns som barn-barnet i pensionärsflocken. Då är ändå Gammel-mamman hennes mamma och Björnungen hennes bror... Vi har inte tid att ta hand om en unghäst som ska ridas in. Där är beslutet taget, lill-Duvan ska säljas. Jag ska utnyttja fotokursen jag går till att ta vackra foton på henne att ha i säljannonsen som ska författas inom kort.

De andra då? Som det ser ut nu kommer vi att kunna söka rabatt hos slaktbilen... Makabert, eller hur?! Vite-prinsen är slut, han är trött och har ont i lederna. Livsgnistan har slocknat i hans ögon, och denna period nu när ljuset kommer åter brukar vara deras mest livfyllda. Han är trött, med ålderns rätt. Björnungen är i och för sig bara 9 år, men har sin kroniska skada och går här på lånad tid. Nu när även frambenen börjar drabbas, förmodligen av att han går och avlastar bakdelen, så kan vi inte med gott samvete ha honom kvar heller. Han fick ju leva med tillägget att han just då inte mådde dåligt. Nu är vi inte lika säkra. Och Gammel-mamman då? Ev lånas hon ut till samma familj som förut, som då låter henne få ett föl till. Hämtar hon sig inte, om hon fortsättningvis är lika mager under våren, så är det kanske även dags för henne. Hon är ju också 25 år...

Det känns klart nu. Makabert, men klart. Kanske återkommer vi till hästlivet i framtiden, men just ju känns det så. Klart.

Disciplintanten har bättrat sig

Efter 5 dagar har vi vant oss vid varandra. Hon är inte lika elak och obönhörlig. Jag är inte lika stingslig för hennes sparkar. De är förresten inte lika välriktade längre... Det häftiga med att stå ut med hennes sällskap är att jag lyckas gå ner 1,8 kg på fem dagar! Inte illa va´?! I och för sig hade jag gått upp det lika fort dagarna innan, och det känns aldrig lika konstigt av nån anledning. Dessutom vet jag att jag fort går ner när Fru Disciplin får inträde hos mig. Hon är som sagt obekväm i början, men ojoj vad glad jag är att hon finns hos mig nu - några dagar senare! Nu känns vi nästan som bästisar :o) !

Så var vi där igen

Terminen började lugnt. Nej. Lugnare. De flesta elever fungerar. Det gäller att se dem. Dem som fungerar. Men idag brakade det igen. En elev som mår så dåligt. H*n är farlig för sig själv. H*n är farlig för andra. Något hade triggat. H*n muckade med allt och alla. Sabbade saker på slöjden. Hotade en klasskamrat till tårar. Hotade annan elev med farligt verktyg. Hur vet vi att spärren sitter där? Att h*n nöjer sig med att hota? Vi vet inte det. Eleven vet inte det.

Går hand i hand med debatten om betyg i ordning och uppförande. Den här eleven skulle såklart få dåligt betyg där. Hjälper det? Skulle h*n uppföra sig bättre? Knappast. Frågan är ju varför h*n gör så här. Vi vet. Vi vuxna som är nära vet. Blir ändå arga ibland. När stressen och frustrationen pockar på. Jag är pedagog. Inte psykolog. Inte kurator. Elevens klasskamratar har ingen aning. De kan inte bemöta. Det är inte rättvist. Inte mot eleven själv. Inte mot klasskamraterna. Åter till betyget. Skulle det bli bättre?

Lätt svar: NEJ! Bestraffa ett barn som mår dåligt. Vem blir vinnare där? Vem...?

"Alla vet att Jeppe super men ingen frågar varför Jeppe super..."

Sockermonster vs. Tjur-kärring

I helgen har jag varit i den sydligaste delen av vårt avlånga land. Har hälsat på en nät-kompis, som jag lärt känna via ett snack där kämpande viktminskare håller till. Hon, som jag, har en stor viktnedgång i sitt bagage och att släppa oss lösa för att shoppa kläder... ja, man kan väl sammanfatta det med att butiksinnehavarna gnuggade nävarna. Samtidigt är vi också nöjda och glada så jag väljer att se det som en winwin-situation.

Att gå in i små märkesbutiker och välja bland alla kläder som hänger där. Alla! Inte bara ”tjockisavdelningen” som för övrigt inte ens finns på små boutiquer. Märklig och häftig känsla. Samtidigt skrämmande hur annorlunda vi båda blir bemötta nu jämfört med för 40 kilo sedan. Tjocka människor diskrimineras - utan snack, det görs ofta och utan påföljder... Jag blir dessutom lite rädd för mig själv när jag nu frotterar mig i uppmärksamheten, vrider och vänder mig i skenet av min ”bedrift”. Känner mig oerhört ”duktig” och blir rädd i samma andetag. Vad har jag för rätt till den känslan? Var tog min ödmjukhet vägen? Jag borde ju förstå att det såklart varit lättare för mig för att... Lättare eftersom? Eftersom vaddå? Där hittar jag inget svar. Det har inte varit lättare för mig och jag har gjort en sjutusans bedrift som sitter här normal, ja till och med smal idag. Jag har rätt att vara stolt! ...och ödmjuk. Jag är båda, tro mig!

Besöket hos nätvännen var trevligt. Det är häftigt att träffa människor man bara umgåtts med på nätet. Jag känner henne inte. Ändå känner jag henne utan och innan. Samma med henne för mig, antar jag. Det som däremot inte var trevligt var mitt beteende på tågresan. Sockermonstret hade visst köpt platsbiljetten bredvid min och att ha honom där i så många timmar utan möjlighet att tjonga skallen av honom, ja då förlorar jag.

Nånstans bestämde jag ju mig för att förlora också. Om det nu är det man gör... Jag tänker ofta på de ord en alkoholiserad släkting som följde ett program fick med sig; ”En alkoholist planerar inte sin fylla. Han/hon planerar nykterheten. När orken att planera inte finns där eller räcker till, då kommer fyllan. Inte planerad.” Kan man jämföra socker och alkohol? Jag tror det. Jag tror det genom min egen erfarenhet och genom samtal med en väninna som är nykter sedan många år och numera kämpar med vikten. Jag orkade inte planera där på tåget i fredags. Orkade inte kämpa. Gick till restaurangvagnen och valde en smörgås på vitt bröd med salami och philadephiaost istället för lax och potatis, som också fanns att köpa. Jag valde också att köpa en påse Gott&Blandat till efterrätt. Varför? För att jag inte alltid orkar göra de kloka men samtidigt så fruktansvärt jobbiga valen. Att alltid välja bort, att alltid stå emot, att alltid vara på min vakt. Den här gången valde jag bort det, jag orkade inte. Och i och med det hade jag köpt platsbiljett till sockermonstret även till hemresan... Ja, till hemresan. Jag har hittills inte hittat verktygen att stoppa ett frossande jag befinner mig mitt i. Jag har verktyg att få stopp när jag är ”klar”. Jag har verktygen att rida ut abstinensen som kommer efteråt. Men att stoppa mitt i - det klarar jag inte. Inte än. Kanske någon gång men inte nu.

Helgen gick och vi åt bra och god mat. Inga konstigheter, inga problem. Men vetskapen att jag ”skulle få äta” på tåget hem bar jag med mig. Köpte godis för att ha då. Satte igång direkt. Gjorde så dåliga val som möjligt vid tågbyte. Under sex timmars tågresa och första timmen här hemma hann jag stoppa i mig följande: 2 påsar Gott&Blandat, 4 dajm, 1 korv i baguettebröd med vitlöksdressing, 1 kanelbulle, 1 kopp kaffe, ca 10 bitar ur en chokladkartong. Ingen middag. Maken ser fortfarande ibland förvånad ut när jag berättar. Gårdagen var ett sådant tillfälle. Han påstår att han hade kräkts halvvägs. Kanske hade han det? Jag vet inte, jag har inte den gränsen. Jag ser ju att det är massor, att det inte är klokt nånstans, men så här har jag ätit i hela mitt liv. I smyg. Alltid!

Jag sparkade ut sockermonstret i snöyran igårkväll innan jag gick och lade mig. Nu är jag ”klar”. Idag är sockermonstret där ute, knackar och klöser på rutan och vill in. Fryser och förbannar. Abstinensen sliter i mig. Jag letar i huvudet efter anledningar att få fortsätta ett par dagar till, att få glänta på dörren och släppa in honom. Men nu har jag bestämt mig! Jag plockar fram de verktyg jag skaffat mig under årens lopp. Jag sätter på mig skyddshjälm och arbetshandskar. Det viktigaste och svåraste verktyget som verkligen behövs nu är inte så trevlig i början. Hon heter Disciplin och är en ruskigt otrevlig tjur-kärring. Inget biter på henne, hon lyssnar inte på ursäkter och hon har ingen känsla för ursäkter. Det finns bara en väg och där sparkar hon mig framåt med stålhätta i sina kängor. Jag grimaserar och förbannar, samtidigt som jag faktiskt är glad åt hennes sällskap. Jag väljer ju själv hennes sällskap. Väljer det av en anledning:

Jag tänker aldrig mer bli tjock! ...och hur otrevlig hon än känns i början är hon det verktyg som hjälper mig att klara det!

Höjden av dumhet

Man behöver sanna mina ord inte vara smart för att man har en lärarexamen i byrålådan. Det fick jag bevis på idag...

Jag kom stressande till skolan, ute i verkligt sista minuten efter ett längre stopp på dotterns skola. Snö och vinterväglag gjorde ju sitt till också, jag körde försiktigt trots att jag var så sent ute. Svänger in på skolans parkering, där jag har en "egen" plats med motorvärmare. Min plats var tagen!! Ja, det kan ju hända ibland av besökare eller vikarier som inte uppmärksammat skylten "Reserverade platser". Men den bil som stod där idag kände jag igen. Det var kollegan som har platsen bredvid!

GHA!

Körde längre ner efter parkeringen och tryckte in min bil på en "allmän" plats som egentligen var för trång. Sprang in för att inte komma alltför sent till första lektionen. Hinner gorma och skälla i mitt arbetsrum, så de kollegor som befann sig där hör min irritation. Kör två lektioner och blir sedan uppsökt av denna kollega. Hennes försvar? Så dumt!

-När jag kom 7.50 var min plats upptagen och jag börjar ju åtta...

Kan inte påstå att jag fick något pris som lyssnande, förstående medmänniska. Hon fick snarare ducka när jag fräste att hon för den skull väl inte kunde ställa sig på min plats! Det finns lika många allmänna som hyrda, men då får man gå lite längre. Det spelar väl ingen roll vem som kommer när, man kan inte lösa problemet med tagen parkering genom att ta någon annans. Är inte det naturligt sunt förnuft?

En skitsak egentligen, men när man kommer till jobbet på vinterns första kalla dag och står utan parkering... Ja, det räcker för att irritera mig!

Äntligen, äntligen!

Det kan inte handla om något annat än snö efter ett dygn som detta. Igårkväll började det snöa. Jag och en av våra helg-gäster gick en promenad i svarta mörkret, i snålblåst och drivsnö, och jag stormtrivdes. Imorse vaknade vi till ett fantastiskt vackert landskap. Tänk att man kan bli så glad av snö!! Det är nästan - nästan - så det har varit värt väntan, för nu är man desto lyckligare!!

Jag är glad själv, för ljuset, för de vita trädgrenarna, för det speciella landskapet som träder fram, inbäddat i vitt ludd. Men jag är ännu lyckligare av att se dotterns glädje. Att vara 6 år och hittills inte haft många dagars snö denna vinter, det har inte varit särskilt kul. Hon har strålat idag när vi varit ute! Och många barn med henne hoppas jag!

Tog lite bilder. Skulle ta fina familjebilder med oss tre och så hunden. Hon är 1,5 år och väger 40 kg. Skiter högaktningsfullt i "fint". Meningen med livet idag stavades "lek" och när hela hennes "flock" helt plötsligt befann sig på samma höjd som hon - ja, det fanns ju såklart ingen annan förklaring till det än att vi befann oss där för att leka... Och 40 kg hund som leker låter sig inte övertalas så lätt. Bilden är retucherad men bara i människorvarelsernas ansikten. Hunden, hon såg sån ut alldeles av sig själv; spretande ben åt alla håll med stora snöiga tassar och så ett virrvarr av huvud, kropp och svans där nånstans också.

En vecka eller två, törs man önska så många dagars riktig vinter? Jag hoppas det!

Lagom

Sånt svenskt ord. Diskuterade det häromdagen, igen - har gjort det ofta förr - och det är verkligen svenskt att vara lagom. Inte för mycket och inte för lite. Inte för hett och inte för kallt. Inte för stort och inte för litet. Vi gillar att vara i mitten.

Men mitten tystar. Åtminstone mig. Nu är jag lagom frisk. Äter penicillin, så jag fungerar som frisk fast jag inte får träna, vilket jag - hoho!! - jag - saknar. Jag är tillbaka på jobbet och terminen har inte dragit igång på värsta stressnivån än. Det är ganska... lagom. Jag är inte jätteledsen, jätteorolig, jättelycklig eller jättearg. Känslorna är ganska... lagom. Fast just känslobiten blir lätt trist när den är lagom.

Det märks om inte annat här, på bloggen. Vad ska jag skriva om? Att jag stressade lite igår förmiddag men sedan hann ta en promenad på lunchen? Att jag jobbade länge igårkväll men hann hem och vila i soffan sedan? Att vi hade snö i lördags men att den regnade bort i söndags? Eller att en mamma i klassen freakade ut idag men att klassen annars fungerar förhållandevis bra nu? Det är med andra ord - lagom - och då blir bloggen som den blir!

Ur barnamun

Dottern och maken kom hem idag och dottern skyndade in genom dörren. Varför hon hade bråttom förstod jag när frågan kom:
-Mamma, är du bättre? med orolig röst.
-Nej, det är jag inte... var jag ju tvungen att sanningsenligt svara.
Hon får av sig stövlarna i en hast och kommer för övrigt fullt påklädd in till mig, där jag sitter i soffan i TV-rummet. Hon rapporterar ut till maken, som nu också hunnit in genom dörren:
-...men hon sitter upp i alla fall!

Ja, alltid något. Hon är så snusförnuftig min lilla stora älskade dotter!

Sjuk pappa, sjuk dotter

Min pappa har fått sorkpest bekräftat. Fy och blä vilken läskig sjukdom... Men den ska ju gå över, om än sjukperioden är lång och seg. Sedan livslång immunitet, tack och lov! Maken hade hepatit A sommaren 2005 så det är dottern och jag vaccinerade mot nu. Riktigt läbbig sjukdom det också. Undra om vaccination mot sorkpest finns? Måste undersöka det.

Själv är jag långt ifrån pigg heller. Kvällen har gått ut på att vara blixt stilla från midjan och upp eftersom halsen gör så förtvivlat ont. Alla tecken tyder på halsfluss så jag hoppas verkligen att det är det också. Nu är jag väldigt inställd på penicillin, nämligen. Ska till VC imorgonförmiddag.

Hur sjuk jag är kan illustreras via följande tankemöda ikväll:
"Vad vill jag äta. Vad kan jag äta? ...marabou choklad? Nej, aj vad ont. Te? Nej, aj... Men vad kan jag äta då? Glass? Smoothie? Hm... Nej aj det känns också som att det skulle göra ont. Men marabou choklad? Neeej, AJ! Jag vet! Falukorv med potatismos! Ja, det låter gott, det vill jag ha!!

Jag är verkligen sjuk när jag väljer falukorv framför chokladkaka. Funderar på att ringa ambulans faktiskt... Den makalöse maken ställde sig i köket kl 20.30 och stekte falukorv och rörde potatismos. Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Eller är det så makalöst att kärlek behöver man inte förtjäna? Jag är lyckligt lottad, om inte annat! (Det är pappa också för han önskade sig risgrynspudding och wienerbröd och hade fått det!)

En fet julgris

Jag ringde förstås och sjukanmälde mig igår kväll. Det har satsats på detta i kommunen så det räcker inte att ringa jobbet och meddela läget. Nej, man ska ringa nån sjuksköterska med go´ boden/lule´dialekt som ställer diagnos. Ibland tycker jag att det är löjligt, men ok - kan man få ner sjukskrivningstalen den här vägen så ska väl inte jag vara den som sätter mig på tvären. Hur som helst, hon frågade hur det var med mig och jag förklarade. "Feber, otroligt ont i halsen, kan knappt svälja..." Vad ska hon säga? Förkylning, men så sa hon: "Håll utkik efter vita pricka i halsen för då kan det vara halsfluss!" Jag har aldrig haft halsfluss. Jag har knappt haft ont i halsen om jag ska vara ärlig.

Imorse stod jag och gjorde grimaser i spegeln för att se. Det är ju jättesvårt att med tungans egen kraft hålla den nere! När jag tog i allt vad jag kunde svällde den ju ut i hela munnen... Ungefär samma som att försöka röra på lilltån; ju mer man tar i desto dödare beter den sig. Nåväl, tillslut fick jag till det så jag fick fri sikt ända in till svalget.

Hujedamig!

Där mötte mig en fet liten julgris! Det är sant! Jag kan inte beskriva den högra halsmandeln på annat sätt. Julgrisen är dessutom beströdd med pärlsocker -vita prickar med andra ord!- men i ärlighetens namn smakar det allt annat än just socker i munnen. Dottern bättrade på det när vi morgonmyste i sängen en stund senare: "Mamma, du luktar jätteilla ur munnen!" Tack för den, liksom... Under dagen kom jag mig äntligen för att ringa vårdcentralen och imorgon ska jag dit för att petas i halsen. Om det nu ska vara halsfluss så hoppas jag på bakterier! I så fall biter ju penicillin på julgrisen. Den har ju liksom passerat "bäst-föredatum" för länge sen, den lille fet-röde rackaren...

38,8°

Då blir det inte mycket till blogg... Usch, vad jag är dålig på att vara sjuk - vad synd det blir om mig. Så tänker jag på pappa som drabbats av någon eller flera av dessa diagnoser; sorkpest/lunginflammation/KOL. Han mår därefter - riktigt pyton med andra ord. Hoppas på besked imorgon i alla fall vad det är och att det vänder nu så han kan börja må bättre.

På jobbet går det bra efter 2 dagar. Det känns väldigt mycket bättre än före jul. Var på möte med rektor igår tillsammans med "tredjepart" och diskuterade framtiden, lade upp en handlingsplan. Efteråt var jag mycket, mycket trött men vartefter kvällen gick kände jag en ny energi komma spirande. Mest av allt beror det på att jag vann!!! Jag vann "kampen" (som det ju kom att bli) om schemaläggningen, och ska från och med i vår -igen- vara den som står för det arbetet. HAHA!...*hosthost*

Måste lägga mig igen! Sjuk i förkylning men jobb-laddad och det känns bra!

Kram pappa, tänker på dig hela tiden!